Igår firades Peter-dagen. Egentligen var det i söndags, men då hade Molly pappavecka och i måndags var Lisa borta på avskedsfest med jobbet. Alltså fick det bli igår. Fisen var lite oroad över att hon var borta på Peter-dagen men Lisa lugnade henne och sa: ”Det är vi som bestämmer när vi har Peter-dagen”. Peter var Lisas styvpappa och Mollys styvmorfar och han dog för fem år sedan. På Peter-dagen firas minnet av honom med att äta en av hans paradrätter. Grillad kyckling med ostbågar och gurkstavar och till det ska ingenting annat än fanta drickas.

Det här var Korvassons första Peter-dag och min tredje. Bebisen fick hålla tillgodo med lite gurkbitar medan jag, som låg utslagen och utan aptit på soffan, fick den lilla tallriken längst ner till höger i bild. Storasyster fann det också på sin plats att upplysa lillasyster om att Peter var hennes styvmorfar och att Korvasson inte ens hade träffat honom.

Halvt medvetslös låg jag och tänkte på den första gången jag skulle laga middag till Molly. Av alla rätter i hela världen kunde jag inte komma på en enda att laga till henne. Jag ser på mig själv som en människa med ganska rik fantasi men när det kommer till mat så bara låser det sig. Jag börjar sakta men säkert bli lite bättre men det är långt, långt kvar ännu. För att vi skulle komma någonvart lät jag Molly bestämma, men hennes fantasi visade sig vara lika fattig som min när det kom till middagsval (middagskval). Till slut föreslog hon grillad kyckling och det tyckte jag var en toppenidé. På den här tiden levde jag i princip på Kycklingklubbor. Jag gick alltid hungrig till ICA i Hornstull med tankar om att jag skulle laga något fint och nyttigt till mig själv, men direkt innanför dörrarna möttes man alltid av doften av grillade kycklingklubbor. Man ska aldrig vara hungrig när man går och handlar, då försvinner allt förnuft. Om man går och handlar när man egentligen borde ha ätit för en timme sen, är det omöjligt att stå emot ICA´s två för femton erbjudande. Jag hade bestämt mig för att vi i alla fall skulle ha någonting någorlunda nyttigt till kycklingen. Det visade sig vara en nästan lika stor utmaning, men efter många varv i butiken kom Molly på att hon faktiskt tyckte om majs. ”Majs är väl ganska nyttigt”, tänkte jag. Sagt och gjort, den första middagen jag lagade till min styvdotter bestod av grillad kyckling och majs. Eller lagade och lagade, kycklingen var ju färdig men jag fick värma majsen i alla fall.

Sedan låg jag i soffan och tänkte att det var synd för Korvas och mig att vi aldrig fick träffa Peter. Det är ju en viktig del av Lisa och Molly som vi inte till fullo kan ta del av. Men det kan vara fint att fira någons minne i alla fall. Korvas och jag kan fira att han är viktig för dem och då är han också viktig för oss. Dessutom är jag säker på att vi hade tyckt om honom.

Det är en fullständigt orimlig tanke att vi inte skulle ha tyckt om en farbror som har uppfunnit en rätt bestående av kyckling och ostbågar.

Jag har fasat för att Korvas också ska bli kräksjuk. Bebisar känns lite för små och klena för att genomgå dessa plågor har jag tänkt.

I natt vaknade jag flera gånger av att jag tyckte att hon kräktes. Den sista gången hade hon också gjort det. Jag tänkte att nu blir det ett helvete, för jag är verkligen fortfarande en riktigt blek och ynklig version av mitt forna jag. Hur illa ska det då inte vara för den lilla bebisen? När jag kom in till Korvasson var hon på toppenhumör. Visserligen badande i spyor men precis lika strålande glad som alltid på morgonen.

Nu har det gått många timmar sedan dess och förutom en bamsediarré så har det inte hänt någonting mer. Jag hoppas verkligen att det var det hela för Korvas del. Sedan önskar jag också att hon kunde bjuda sin ynklige far på en liten bit av sina superkrafter.

Det smärtar mig att jag inte kan sköta om min blogg ordentligt, men nu drömmer jag mest om mjukare toalettpapper och ett ansikte utan skägg.

Jag undrar om det finns någon människa i hela Sverige som kommer ihåg att ge sitt barn AD-dropparna varje dag. Det är ingen rolig historia det där. Fem droppar om dagen och det är viktiga grejer. Det måste det vara för det är en pytteliten flaska och ju mindre saker och ting är desto viktigare och starkare är de.  De allra viktigaste läkemedlen är pyttesmå. De större tar man mest för syns skull.

Jag hade en vän som alltid bar med sig piller mot panikångest. Det var de minsta piller jag någonsin sett, men på en minut kunde de klubba ner vem som helst till medvetslöshet. Det var alltså inga ”lyckopiller” som man tog i förebyggande syfte, utan när man kände att det höll på att gå åt skogen, så kunde man ta ett och falla in i trygg medvetslöshet. Man sov tydligen i ett helt dygn efteråt. Jag tjatade till mig ett sånt där piller för att det kändes lite mäktigt att ha med sig. Man vet ju aldrig. Lite som en giftampull som man kunde ta till om man blev pressad på information av några gangsters. ”Var har du ditt gömställe?”. ”Det säger jag aldrig”. ”Jo säg!”. ”Nej aldrig”, och så ”PAM!”, in med pillret och sen medvetslöshet. Sen kunde skurkarna få leta bäst de ville efter gömstället.

Nu har jag inget gömställe och pillret, såväl som vänskapen med pillerinnehavaren, är sedan länge borta.

Jag vet inte ens riktigt vad det är jag häller i min dotter. Det är något slags skydd mot benskörhet och så främjar det mörkerseendet. Trots att jag nätt och jämt vet vad det innehåller, häller jag plikttroget ner dessa koncentrerade droppar i Korvassons strupe varje dag. Eller, föresatsen är att hon ska få det varje dag, men det är helt omöjligt att komma ihåg. Jag föreställer mig hur Korvas famlar runt i mörkret i spjälsängen, och minsta friktion kan leda till att hennes sköra skelett går av på mitten. I domstolen skulle de säga: ”DET VAR DITT FEL KORVASPAPPA, DU GAV HENNE INTE ALLTID AD-DROPPARNA”.

Jag förstår inte hur myndigheterna kan överlåta någonting så viktigt åt oss vanliga dumskallar. Jag menar, de ljuger för oss och säger att det är farligt att dricka bärs och amma, därför att de anser oss vara för korkade för att själva förstå att man blir klumpig när man är packad. Men de har inga problem med att överlåta denna livsviktiga uppgift åt oss. Det borde komma hem en tillsyningsman i uniform varje dag och stenhårt knacka på dörren och skrika: ”DÅ VAR DET DAGS FÖR AD-DROPPARNA!”. Och sedan med fasta, läderhandskförsedda händer bända upp den oförberedda bebisens mun och tvinga i de viktiga dropparna.

Eftersom vi var så dåliga på att komma ihåg dropparna i början, insåg jag att vi behövde ett system. Jag tycker om att systematisera saker. Eventuellt gömmer det sig ett stänk av någon bokstavskombination i mig. Vi har en kalender med en egen spalt för varje familjemedlem. Ahlgren (katten) har också en egen spalt, för vaccinering och sånt. På Korvas spalt måste man fylla i ”AD” med stora bokstäver och rita en ring runt, för varje dag hon har fått sina droppar. Tanken är att man då ska påminnas att ge dropparna även nästa dag. Måndagen är således extra viktig eftersom det blir den första anteckningen på ett nytt tomt ark. Systemet fungerar sådär, men bättre än innan.

Ibland skriver Lisa dit ”AD”, men glömmer ringen runt. Då ritar jag tvångsmässigt, som den störda individ jag är, dit ringen efteråt.

Men ett system är ett system och jag är lika orubblig i mina system som socialnämnden är i sina.

Jag ville vara med och dela på alla upplevelser, så till den grad att till och med Lisa ibland fann det överdrivet. Ja, rent av idiotiskt.

Korvas och jag har varit ute och klottrat idag. Vi har skapat, vad jag misstänker vara den största taggen som någonsin gjorts i vasastan. Allt skedde mitt på ljusan dag, mitt framför ögonen på folk. Ingen anade oråd och poliserna log mot oss och lyfte på hattarna där vi kom. Lyckligt ovetande om att vi var i färd med att promenera in en 525 meter hög och 1,4 kilometer lång tag i form av Korvassons namn.

Det duggregnade och jag hade ingen regnjacka eller något paraply, men tänkte att det inte var så farligt mycket och traskade glatt vidare. Men det tar tid att skriva in 1,4 kilometer långa budskap. Själva sträckan har jag inte orkat räkna ut, men uppskattar den till ca sex kilometer. Och då har jag inte räknat in de gånger man måste gå tillbaka i samma ”streck” (som t.ex. i k:et) för att komma vidare. Annars blir ju taggen kladdig.

När vi hade kommit till halva a:et var både jag och barnvagnen genomblöta (Korvasson med åkpåse var torra) och jag frös som en hund. Jag hade glömt bort att äta och drabbades av ett plötsligt blodsockerfall och blev på skitdåligt humör. Jag förbannade mig själv över vilken urusel dag jag hade valt att gå ut och klottra på. Alltså tog vi snabbt in på närmsta fik, slet av oss de blöta ytterkläderna och köpte kaffe och en macka. Korvas fick en flaska ersättning. Hon var i högform och satt bredvid mig på soffan och stoltserade högt och livligt, med sitt fulla vokabulär bestående av mestadels vokaler. Vi hade en fin stund tillsammans och när vi kom ut igen hade jackan torkat något och jag var på glatt humör igen.

Här skulle ju vilken sund människa som helst ha rundat av promenaden och gått hem igen, men i min värld lämnar man inte en halvfärdig tag. I regnet var vi alltså tvungna att promenera in återstoden av a:et följt av s:et innan vi kunde vända hemåt.

Väl hemma hade Korvassons blöta pappa bytt sin glada uppsyn mot en något stramare.

Hela poängen med mitt förra inlägg är att man ska göra det som verkligen är bäst för hela familjen och förstå att det inte bara finns ett sätt som är rätt. För om man inte noga tänker igenom alternativen så landar man automatiskt i det traditionsenliga. Och det är inte detsamma som det bästa, i väldigt många fall.

Om någon tycker att jag ”roffar” åt mig tid som tillhör mamman, så får den tycka det. Jag anser att det är min fulla rätt och jag förstår inte hur man skulle kunna roffa åt sig tid med sitt eget barn.

För oss har det dessutom inneburit att Lisa har kunnat få sin tjänst förlängd på en arbetsplats som hon trivs på. Något som hade varit helt omöjligt om hon hade försvunnit i samband med Korvassons ankomst. Men hon har samtidigt varit mycket med sitt barn. Korvas har således sluppit en bitter mamma. Och vad det gäller Korvassons pappa,

så ämnar han fortsätta roffa åt sig tid och kärlek med sitt barn.

Många vänder och vrider på argumenten för att få dem att passa in i deras familjesituation (säger de och kanske till och med tror på det) men i själva verket vrider och vänder många på argumenten så att de passar in i en familjetradition. När pappan tjänar mest har man inte råd att ha honom hemma med barnet. Men när mamman tjänar mest får hon vara hemma med barnet för att hon får så bra mammapenning. Var finns logiken där?

Sedan är det den ständiga frågan om amningen. Barnet måste ju ammas till varje pris! Men även i de familjer där mamman, av en eller annan anledning, inte kan amma är det nästan alltid hon som är hemma i alla fall. Var finns argumenten till varför pappan inte är hemma då? Man pratar om att barnet behöver närhet och att modersmjölken ger barnet bättre immunförsvar. Men de viktiga ämnena finns i mjölken, oavsett om den matas ur flaska eller från bröst, och närhet kan även en pappa ge. Och det behöver inte vara allt eller inget, barnet äter ju inte bara under arbetstid. Om mamman jobbar, kan hon förmodligen amma både på morgon och kväll, och även delamning ger ökat immunförsvar.

Det är heller inte omöjligt att det finns positiva effekter med att ha en närvarande pappa. Kanske så positiva att de skulle kunna väga upp för ett och annat missat mål från bröstet.

Det är klart att det påverkar att många arbetsgivare förväntar sig att det är mamman som ska vara hemma och inte pappan. Men är man anställd har man laglig rätt att vara hemma med sitt barn. Arbetsgivarna jublar ju inte av lycka när mammor ska vara hemma heller. Och även om det finns lagar som ska skydda mot den sortens diskriminering, så är det i realiteten svårare för mammor som väntar barn att få anställning. Om normen vore att man delar lika så skulle det vara samma ”risk”, ur arbetsgivarens perspektiv att anställa en blivande pappa.

Vidare tror jag att förhållandet, mellan mamman och pappan, blir bättre om man delar lika. Man är inte längre främmande för hur den andra har det. Mamman (oftast) får veta hur det är att känna sig lite utanför och bara hinna umgås en stund på kvällen, när barnet har sin ”griniga timme”. Men också hur skönt det är att slippa vara med sitt barn tjugofyra timmar om dygnet.  Pappan (oftast) får känna hur underbart det kan vara att vara ensam med sitt barn och ha en egen nära relation till det. Men också hur otroligt jobbigt det kan vara att själv ansvara för ett barn.

Det finns tusen olika lösningar, men det viktigaste är att man tänker ordentligt på varför man gör som man gör. Så att man inte bara gör som man alltid har gjort.

”De ser förjävliga ut när de kommer ut, det ska du veta”, berättade en vän för mig när datumet för beräknad förlossning började närma sig. ”Blåa och jävliga”, fortsatte han. Sedan berättade han att förlossningen av hans barn nog var det häftigaste han varit med om.  

Hela förloppet kändes väldigt overkligt för mig. Jag var liksom inte riktigt inne i min egen kropp där och då. Det kändes som om jag stod vid sidan av och iakttog mig själv när jag, lugn som en filbunke, gjorde det jag kunde göra för att hjälpa Lisa. När Korvas huvud stack fram (blått och jävligt) såg det lite läskigt ut, och jag fick känslan av att det var orättvist att jag fick se henne före Lisa. Hon hade ju burit runt på henne i nio långa månader, då borde hon få första tjing. Jag var hela tiden beredd på att den omvälvande känslan skulle slå mig, när som helst och med full kraft. Men när Korvasson väl kom ut infann den sig inte. Det är klart att det kändes speciellt, men fortfarande mest märkligt, tyckte jag. Obegripligt att det var hon som hade legat där inne hela tiden. Men jag hade förväntat mig en mer omskakande reaktion.

Den omvälvande känslan kom när jag höll henne första gången. Och när vi fick gå över till ett eget rum, låg jag i sängen med Korvasson på magen och grät. Sedan följde en tid på ungefär två, tre veckor då jag grät i princip varje gång jag höll henne. Det händer fortfarande, men inte lika ofta.

Faderskänslorna har hamnat lite i skuggan av moderskänslorna tycker jag. Det pratas mycket mindre om dem. Med vissa pappor får man nästan känslan av att de har varit på semester någon vecka och sen är de tillbaka på jobbet igen. Inget märkvärdigt. För mig var hela den här perioden som ett enda töcken. Jag var inte riktigt förberedd på det. Det var som ett konstant surrande i huvudet på mig, som ett rus. Mina sinnen var mycket mer skärpta. Jag hörde, såg och hade bättre luktsinne än vanligt. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre än att jag aldrig har känt mig så mycket som ett djur, som jag gjorde då. Jag uppfattade ljud, lukter och synintryck som rena överlevnadshot.  Ett litet spår av det där finns kvar nu också, men nu är det en betydligt större portion rationellt tänkande inbladad. Det var det inte då, då var det ren instinkt.

Jag tror att många pappor håller inne med sina upplevelser, därför att de har varit hemma och gråtit i två veckor. Sedan är det nog en och annan extratår som rullar ner för kinden på vägen in till jobbet, för att de måste lämna sitt barn efter så kort tid. Eller måste och måste, det blir bara nästan alltid så. Ett gammalt mönster som tycks vara väldigt svårt att bryta. Men det är inte pappans uppgift att ifrågasätta om det inte finns ett annat alternativ. Det är heller inte hans uppgift att gråta eller att berätta om de lyckokänslor han känner för sitt lilla barn.

Pappans uppgift är att jobba och hålla masken.

Under Korvas och mina upptäcktsfärder samlar vi på oss en massa intryck, men vi ser och uppfattar saker helt olika. Jag skulle vilja spänna fast en kamera på Korvassons huvud, så att jag kan jämföra våra visuella upplevelser. Jag skulle kunna spänna fast en på mig själv också, så kan man klippa ihop en liten film från två olika perspektiv. Två olika sätt att se. Egentligen är det nog ganska nyttigt. Bara skillnaden i fysik gör att vi ser saker annorlunda. Sedan har vi helt skilda referenser som får oss att intressera oss för olika saker. Korvas tittar till exempel upp i taket väldigt ofta. De flesta vuxna har sedan länge slutat titta upp i taket ordentligt. De har utvecklat tunnelseende. När vi är på café och jag ser möbler och människor, ser korvas lampor och sprickor i taket (och möbler och människor). Sen har hon ett enormt intresse för detaljer. Hon kan sitta och skrapa, hundraprocentigt fokuserad, på mitt finger i flera minuter. Vuxna vet redan hur deras fingrar ser ut och alla andras också för den delen, så de ödslar ingen tid på sådana studier.

Det är fascinerande hur vi som barn är som svampar som suger åt oss allt och intresserar oss för allt. I takt med att vi lär oss mer och får en uppfattning om vilka vi är blir vi vuxna. På vägen har vi råkat ut för en massa missuppfattningar och skaffat oss förutfattade meningar. Vi har bestämt oss för vilka vi är och har slutat se och börjat anta. Det där blir väldigt tydligt när man tecknar. Man antar att man verkligen vet hur någonting ser ut, men när man ska få ner det på pappret inser man att man inte har en aning. Det har mycket mindre med handens färdighet att göra, än med förmågan att kunna se. Man kan säga att med åldrandet blir man dummare och smartare på samma gång. När man är gammal är man följaktligen skitdum och skitsmart. Men jag är säker på att Korvassons film skulle göra oss alla lite smartare. Vi måste bara lösa de tekniska problemen först.

För ett par år sedan såg jag en naturfilm, där de hade lyckats fästa en kamera på en elefant så att filmen var ur elefantens perspektiv. Det var unika bilder och man kunde komma så nära som man aldrig hade gjort tidigare. Man såg hur elefanterna såg på varandra och det var en otroligt häftig syn. Berättaren pratade om att den nya moderna tekniken hade gjort det omöjliga möjligt. De hoppades att kameran inte skulle påverka elefanten alltför mycket, att den inte ens skulle tänka på att den hade den. Man föreställde sig kameran som en supermodern, pytteliten sak. Så liten att den kanske var fäst mellan ögonen på elefanten.  Själva kameran kunde man ju inte se, eftersom det var elefanten själv som filmade. Men framåt eftermiddagen låg solen så lågt att elefanten filmade sin egen skugga, och i den kunde man äntligen se kameran. Jag höll på att trilla av stolen. Kameran var en jävla plåtburk, stor som en flyttkartong! Att de ens för en sekund inbillade sig att elefanten inte skulle påverkas av den.

Dessutom var de tvungna att söva ner stackaren varje gång de skulle göra någon ändring på kameran. I början hade de till exempel glömt att sätta på en vindrutetorkare. Det tog ungefär en halvtimme innan elefanten hade sprutat ner hela skiten med lera. Pang, ett nytt bedövningsskott och elefantkompisarna flydde i skräck, medan den kamerabeprydde elefanten vinglade till marken. Sedan var det bara att gå fram och göra nödvändiga justeringar. Det var visst inte nyttigt för elefanten att bli nersövd så ofta.

Jag kommer att ha den här starka filmen i åtanke när jag ska ordna med Korvassons utrustning. Men en klar fördel är att Korvas kommer i ett betydligt behändigare format, så jag lär inte behöva skjuta henne med bedövningspilar varje gång jag ska sätta på och stänga av kameran.