Korvas har ingen förståelse alls för sin egen blogg.

Jag måste bara snabbt berätta för alla er som tror att mitt förra inlägg handlar om strumpor: Det gör det inte.

Igår var vi på läkarbesök med Korvas. Någon sorts halvårskontroll. Slutsats: Korvas är en normal bebis.

Korvas är en normal bebis med en normal försäkring. Vi hade en gravidförsäkring först, som vi häromveckan gjorde om till en barnförsäkring. Om man tecknar den före barnet är ett halvår kan man mot ett extratillägg försäkra sig mot medfödda sjukdomar. Den täcker t.ex. eventuella bokstavskombinationer som skulle kunna visa sig i framtiden.

Ett par dagar efter att vi hade postat formulären, trillade svarskuvertet ned i brevlådan. Man kunde känna på kuvertet att det var mjukt och att det måste innehålla något annat än bara papper. Efter en sekunds julklappskänsla sprätte jag upp kuvertet och hällde ut innehållet. Länsförsäkringars välkomstpresent till min lilla Korvas kom i form av ett par ROSA (!) strumpor, som utöver Länsförsäkringars logotyp, ironiskt nog var beprydda med texten ”EN BRA START”.

Om någon på Länsförsäkringar mot förmodan skulle ramla över den här bloggen får de gärna tala om för mig på vilket sätt det är en bra start att skänka bort rosa strumpor till små flickor, innan de ens själva har förstått vilket kön de har. Det är ju så otroligt enkelt att bara ge fan i att skicka rosa strumpor till flickor. Vad sägs om att köra på gröna till alla nästa år. Banbrytande! Det ska erkännas att det inte ligger någon djuplodande undersökning bakom detta. Jag har bara helt fräckt förutsatt att pojkarna har fått en annan färg. Jag är rent av beredd att satsa pengar på att de är blå.

Om jag till äventyrs har fel, och alla barn har fått rosa strumpor, vill jag be Länsförsäkringar om ursäkt och hela idéen med det här inlägget faller pladask. Rosa är ju trots allt en väldigt fin färg. Men visst ser man framför sig hur de på länsförsäkringars kontor har två stora kartonger, en med rosa och en med blå strumpor och så läser de i pappret: ”jaha Edith” och så slinker ett par rosa ned i kuvertet?

Visst kan det kännas bagatellartat att bråka om färgen på ett par strumpor, absolut. Men Korvas lär ju inte vara den enda som har fått ett par strumpor till skänks. Många tusen strumpor har skickats ut och ett stort bolag har i sin allra första kontakt med en ny liten människa gjort skillnad på pojke och flicka. Då känns det helt plötsligt inte så oviktigt längre.

Korvas passar bra i kalla färger. Undrar om man kan byta?

I lördags fyllde Korvasson ett halvår, vilket innebar slutet på en era och början på en annan. Vi hade som något slags delmål att om det gick så skulle hon få bröstmjölk i iallafall ett halvår. Med lite planering fungerade det på dagen. Ett par dagar tidigare hade mjölken i brösten sinat till den grad att Korvas inte fann det värt besväret. Och de sista påsarna nedfryst bröstmjölk tinades upp på lördagen. Jag kan knappt beskriva hur skönt det är att slippa tillägna kvällarna åt att fylla upp dessa iskubspåsar, datummärka dem och stoppa in dem i frysen, för att sedan plocka fram ett par påsar med äldre datum för upptining. En miljon ispåsar att fylla och en miljon små burkar att diska och koka. Icke att förglömma den förbannade pumpen, med den pyttelilla men ack så viktiga delen som alltid försvann i disken. Jag menar verkligen inte att jag hellre skulle ha bytt den här mjölkhanteringen mot läckande, droppande, ömmande bröst men jag är likväl väldigt glad att det är över.

När Korvas var fyra månader började vi varva bröstmjölken med ersättning, majsgröt och diverse puréer och nu kan majsvälling läggas till listan.

Det känns som en evighet sen nu, trots att det bara har gått knappt ett halvår. Men jag minns hur otroligt stort, nervöst och spännande det kändes att vara själv med korvas första gången och jag ensam skulle se till att hon fick mat. De första två veckorna efter förlossningen var vi båda hemma, sedan började Lisa jobba två dagar i veckan på konsthallen. De första tillfällena följde jag med till hennes jobb med mitt lilla kit, bestående av Kylväska, mjölkvärmare och halvupptinad bröstmjölk på flaska. Det kändes tryggt att veta att om allt gick åt pipan så skulle man kunna backa upp med bröstet. 

Oron jag kände förstärktes  i hög grad av många människors skepsis. ”Vådå, tänker du inte amma!!!”, blandat med en känsla av att ingen riktigt trodde att det skulle fungera fick en att känna att det kanske inte skulle vara möjligt. Det är ett så oerhört jävla laddat ämne det här med amning, och nästan uteslutande en negativ laddning. En press på hur det ska göras, hur ofta och framförallt att det ska vara jävligt mysigt. En gåva till kvinnan. Stackars, stackars de som av någon anledning inte kan amma eller de som inte kan förstå den underbara njutningen i att gråtande amma sina bröstvårtor blodiga till ljudet av en hungrig, gallskrikande bebis.

Oron var hursomhelst i mitt fall obefogad och jag kände mig ganska snabbt tillräckligt säker för att bege mig ut själv på stan, med min lilla bebis. En oerhörd tillfredställelse att få bevisa att det visst går. Efter ytterliggare två veckor började Lisa jobba tre dagar i veckan och Korvas och jag drev runt bäst vi ville. Dock såg jag till att aldrig vara alltför långt ifrån ett elutag. Den svindyra lilla mjölkvärmaren vi köpte har varit värd varenda krona och det har varit värt varenda minut av drippande och droppande och frysande och tinande och märkande och diskande och kokande.

Jag tror också att Korvasson har fått en lite gladare mamma och pappa.

Förövrigt klarade Korvas att sitta i över en minut idag innan hon tippade (och togs emot).

”När man har fått ett så fint namn, så får man ändå heta Korvas”. Så uttryckte sig min mormor när hon första gången träffade min dotter. Edith, Moa, Harry  står det i personbeviset. 

Jag måste börja rakt på med eld, annars funderar och funderar och funderar jag bara på hur jag ska börja. Vad ska det här handla om då? Är det något slags pappaperspektiv på tillvaron?  Ska jag skriva om flaskmatning och amningsfascism, trubbel med myndigheterna, den stora kärleken till min dotter? Eller ska jag skriva om att svälja sin stolthet och stå i en ring iklädd badmössa och sjunga skruttenluttenli skruttenluttenli på babysimmet?  Kommer jag ens att våga nämna de dagar när livet är skit och piss och man är rädd att man kommer att kasta sitt barn i väggen om hon inte håller tyst snart? Ska jag skriva om hur det kan komma sig att Korvas får ett par rosa strumpor i välkomstkuvertet från länsförsäkringar? Eller att jag blir uppriktigt stolt över att hon kan sitta i femton sekunder utan att trilla?

Så många frågor… Jag ska skriva om ditten och datten så får det bli vad det blir.

Vadå Harry?! Ja! Vadå vadå Harry!?