Korvas äger en humörets trollstav. När hon vill kan hon rikta den mot mig och få känslan i min kropp att skifta från perfekt harmoni till fullständigt tumult, på en hundradels sekund…

Läs krönikan här!

Se så fint Lisa har lyckats illustrera hur inte ens en mormor kan ta sig förbi när en samuraj spärrar av vägen.

Hej igen Xxxxxxx!

Det är ju alldeles fantastiskt! Tack så mycket!

Naturligtvis förstår jag att du har andra, viktigare saker att göra än att svara på mina frågor, men innan jag upphör med mitt björnsnokande, vill jag ställa en sista. 

Det råkar inte finnas något dokument av något slag, kanske ett släktträd över björnens familj, som jag skulle kunna få ta del av? Så att jag själv kan läsa mig till svaren på mina andra frågor, om när björnen dog, om den har levande ättlingar på Skansen, vad de kan tänkas heta och så vidare.

Din hjälp är oerhört uppskattad!

Vänliga hälsningar

Daniel Pernikliski

Det är omöjligt att inte tänka på rumpnissarna i Ronja Rövardotter, när man umgås med Korvas nu. ”Varför gör de så då? Varför det? Varför är det så? Varför snurrar jorden? Varför ramlade hon då? Varför kastar man påsarna då?” Och så vidare. Vi pratar om rymden, sjukvården, döden och sophantering och allt tillskrivs samma värde.

För första gången tvingas jag syna mina kunskaper i grunden, och upptäcker att det finns stora luckor av ovetande, även när det kommer till de allra mest basala kunskaperna.

Igår på väg från dagis såg vi hur en gammal dam, som blödde från ansiktet, lyftes upp från gatan av tre medmänniskor. En ringde ambulans och två höll den ostadiga damen på benen. Vi frågade om vi kunde hjälpa till, men de berättade att de hade läget under kontroll och att ambulansen var på väg. Mig veterligen var det första gången Korvas såg en vuxen människa som behövde hjälp på det där sättet, och när vi fortsatte hemåt pratade vi igenom saken.

En bit bort hörde vi sirenerna och då stannade vi och tittade och fortsatte att prata. Korvas undrade varför hon blödde och jag sa att jag trodde att hon hade slagit sig mot gatan, men att hon skulle må bra igen efter att hon hade fått vila upp sig lite på sjukhus och kanske fått plåster, eller om hon behövde sy. Jag kunde inte berätta varför hon hade ramlat, men försökte förklara att gamla människor ramlar lättare, och sedan försökte jag förklara varför gamla människor ramlar lättare, och varför det kommer blod när man slår sig, och varför man ibland behöver åka till sjukhus när det har kommit blod när man har slagit sig.

Det blev en stor diskussion som omfattade livet och döden och ålderdomen och blod och storlekar på plåster och sjukvård och yrsel och Korvas minimala sår på pekfingret och om att hjälpa andra och om man ändå inte kan kalla ambulanser för små lastbilar. Bara för att ge ett litet smakprov.

Om jag själv lär mig de saker jag försöker förklara för Korvas, ordentligt, kommer jag att bli en ohyggligt lärd person.

Det skadar inte att försöka, även om det är omöjligt.

Tolv pannkakor varvade med en hel burk hjortronsylt är en drömfrukost i Mollys ögon.

Intensiv dag denna. Vi har haft kalas för Molly som fyller fjorton år imorgon, så hemmet har myllrat av människor. Och nu har jag just blivit klar med förberedelserna för födelsedagsväckningen klockan 06.40, med pannkakstårta och sång.

Och så har diskussionen om jorden och solen fortsatt med Korvas, och jag har blivit tvungen att erkänna att jag inte riktigt vet varför jorden snurrar. Vilket naturligtvis inte har hindrat henne från att fortsätta fråga.

Vi började vika pappersfigurer med våra nyinförskaffade origamipapper, långt innan solen hade gått upp. Papprena köpte vi i en Japanaffär och Korvas fick välja ett paket och jag ett – hon tog Hello-Kitty-papper och jag tog papper med djurmönster på.

Vi vek hoppande grodor, en ful fisk som jag vek från fel håll så att den fina mönstrade Hello-Kitty-sidan hamnade inåt, och så gjorde vi fina askar som hem åt de hoppande grodorna.

Korvas undrade varför det var släckt ute och jag förklarade att jorden är rund och snurrar och att solen lyser på andra länder när det är mörkt hos oss.

När jag hade förklarat färdigt undrade hon varför det var släckt ute.

Korvas hade, utan hjälpande instruktioner, klätt på sig allt själv när vi fikade häromdagen och satt med innejackan bak och fram. Vilket också gällde för tröjan under innejackan, och hade jag inte tipsat henne vid skopåtagningen så hade skorna också suttit på fel fot. Så blir det oftast. Det som fascinerar mig är inte att kläderna då och då hamnar på kroppen på ett annat sätt än det traditionella – så som det blir om slumpen får styra – utan att hon tycks ha en väldigt klar idé om hur det ska vara. Hon är, så att säga, oerhört konsekvent i sitt tvärtombeteende.

Det andra jag tänkte berätta, var att det var inte bara diskussionen om döden som gjorde oss på bättre humör den där dagen. Sjukleken bidrog också i hög grad till den goda stämningen.

Turas man bara om och ser till att välja en mild åkomma, är det riktigt trevligt att vara sjuk.

Min dotter balanserar på en stensarg som avgränsar rabatten utanför en fastighet på Vanadisvägen. Vi har inte bråttom någonstans, så hon får balansera bäst hon vill, försiktigt sätta den ena foten framför den andra. Hon har nyss varit på dagis och nu har jag lovat henne att vi ska titta på lyftkranen på Dalagatan…

Läs krönikan här!

För en tid sedan införde jag ett system där vi sätter röda prickar på recepten till de maträtter vi har lagat som vi vill laga igen. Så att vi snabbt hittar dem, när vi söker uppslag. Jag gillar system.

Nyligen lät jag Korvas sätta ett par prickar på angivna recept. Små runda klistermärken är ju skatter i min dotters ögon, varför jag anade redan från början att hon skulle få blodad tand och inte nöja sig med två. De röda fick hon låta bli, eftersom jag ville ha kvar dem till receptpärmen, men efter att jag hade klippt bort dessa fick hon två kartor med de andra färgerna, tillsammans med en tidning från returlådan att använda som duk till sitt collage.

Min bestämda uppfattning, när jag tittar på collaget, är att hon har haft en klar tanke med placeringen av prickarna, och inte bara klistrat på måfå. Jag tänker på placeringen vid m:en, pricken över i:et, hur vissa färger är koncentrerade till platser där färgen på ”duken” svarar mot färgen på prickarna och så vidare. Tänk om hennes kommunikationsförmåga vore så väl utvecklad att det gick att diskutera saken med henne. Höra hennes förklaring till varför prickarna sitter där de sitter. Tanken är svindlande – en inblick i ett tidigt och förhållandevis oförstört konstnärskap. Ett skapande som inte i lika hög grad är styrt av instuderade estetiska regler.

Kanske skulle man kunna fästa elektroder på hennes tinningar och panna för att registrera hjärnsignalerna när hon skapar och på så sätt kunna dra slutsatser om hur hon har tänkt. Eller magnetröntga hela ungen, på ett sådant sätt att hon fortfarande har armarna fria för att kunna skapa. Allt för att komma närmare konstens universella sanningar. Men det vore så mycket enklare, och billigare, att bara kunna fråga.

Det kanske jag kan. I ärlighetens namn har jag inte ens försökt.