Förvaringspåsen som hänger på barnvagnen är som en tombola, sprängfylld med överraskningar. När man stoppar ner handen i den får man hålla tummarna för att det man får med sig upp ska vara någonting användbart. Där finns kottar, kvistar och gamla servetter som trängs med urväxta ombyteskläder…

Läs krönikan här!

Jag hade med mig en plastkatt, inte större än en tändsticksask, från Berlin till Korvas. Hon blev glad och sover med den i sängen nu. Några ögonblick efter att hon hade rivit upp den lilla påsen blev hon plötsligt fundersam och frågade om hon fyllde år. ”Fyller jag lite år idag?”, sa hon.

”Älskade oförstörda barn”, tänkte jag och försökte förklara för henne hur det låg till.

När jag skulle till Berlin och det blev dags att kila

Lämna jag datorn hemma för att bättre kunna vila

Men först ville jag göra nåt jag aldrig nånsin gjort

Jag funderade på vad och då kom insikten fort

Jag har skrivit om döden och om bebisar som simmar

Men aldrig gjort ett inlägg som bokstavligen rimmar

Om dylika inlägg blir en trend kan man tvista

För egen del törs jag ana att detta blir mitt sista

Ingen av oss tjänar på den här sortens experiment

Så låt oss låtsas tillsammans att det aldrig har hänt

Nästan varje dag får jag sms från Molly när hon har slutat skolan, vilket nästan varje dag sammanfaller med att jag hämtar Korvas på dagis, vilket nästan varje dag gör mig lite irriterad, eftersom jag är mitt uppe i hämtbestyren då. Det är inte ett bra läge för onödiga sms, tycker jag.

Nu tycker ju inte Molly att sms någonsin kan vara onödiga och delar gärna upp korta meningar i flera olika sms, vilket kan göra mig fullständigt vansinnig eftersom det tar så extremt lång tid för min telefon att ladda upp dem.

Nästan varje dag handlar sms:en om när jag ska komma hem. Antingen frågar hon ”var är du?” eller ”när kommer du hem?”. Alltså hon frågar alltid båda men aldrig i samma sms, det är bara ordningen som skiftar. Hon älskar att vara hemma själv och vill veta exakt hur lång tid hon har till sitt förfogande.

När jag nu senast fick sms:et ”var är du?”, började jag skratta lite för mig själv. Inte för att sms:et kom mer lägligt den här gången, utan för att jag kom på ett nytt briljant svar tyckte jag.

”Precis bakom dig”, svarade jag och fortsatte att fnissa lite åt min egen genialitet.

Men då visste jag ju inte att hon stod ensam i en mörk lägenhet och blev fullständigt livrädd.

Den som är bäst på att skapa konsten och den som är bäst på att hänga upp den är inte nödvändigtvis en och samma person.

Men det vet den inte nödvändigtvis om.

Se vad jag hittade när jag grävde fram mitt eget pass till Berlin (det som man inte ens behöver).

Om någon minns den traumatiska upplevelse jag beskrev när vi skulle tillverka Korvas första pass för en tid sedan, så kan ni säkert förstå att jag skrattade när jag såg det nu. Distans har kraften att förvandla trauman till roliga minnen.

I luckan frågade hon om vi var nöjda med Kortet, och vi som bara var så oändligt glada över att det blev ett kort över huvud taget.

Om det nu inte vore så att jag är på väg till Berlin då så skulle jag ha gått till Mariatorget idag klockan 11 och hämtat en stor bibba av den nya jämställda föräldratidningen Babydays! Ett ex till mig själv och resten för att dela ut till andra.

Om någon vill hjälpa till så är den varmt välkommen att komma dit! Annars rekommenderar jag att man håller ögonen öppna så att man får tag på ett ex på stan!

Jag måste också stolt inflika att jag har ärats med att få skriva en text i den!

Jag har precis skaffat läsglasögon och fått höra av två personer att jag liknar Pettson. Det behöver ju nödvändigtvis inte säga så mycket – i många sammanhang är två inget stort antal. Men om det handlar om två individer som oberoende av varandra säger det, i ett hushåll på fem, varav en av hushållets övriga medlemmar är tre år och en annan är själva föremålet för jämförelserna – ja, då är två plötsligt ett gigantiskt antal. Då är två en rungande majoritet.

Om man därtill har som krav att man måste vara myndig för att få tycka i frågan, och att jag måste betraktas som jävig, då har hundra procent av de röstberättigade sagt att jag liknar Pettson.

Såhär har det inte alltid varit, så mycket kan jag säga, men hur jag upplever den här utvecklingen rent känslomässigt är irrelevant. Tiderna förändras.

Jag kan bara säga: Hej Pettson!

Hejdå Lennon!

”Fan vad du pissar”, minns jag att en ganska berusad man sa till mig inne på pissoaren på Restaurant Pelikan en gång. Han var inte otrevlig eller så och hade dessutom rätt, jag var väldigt kissnödig, men det faktum att han hade noterat mitt flöde och än värre så öppet kommenterade saken fick mig att känna mig lite obekväm och iakttagen…

Läs krönikan här!

När jag för någon vecka sedan skrev om att Korvas överraskade mig med att nå upp till knappen vid övergångstället, googlade jag lite för att se om det fanns något riktigt namn på den där apparaten. Någonting så vanligt förekommande borde ha ett annat namn än ”knappen”, resonerade jag. Naturligtvis ville jag i så fall inte missa det och sedan bli hånad för min okunskap.

Något riktigt namn tycktes den dock inte ha, men istället upptäckte jag någonting annat som jag inte hade någon aning om. Nämligen att handen som pekar uppåt på den lilla lådan pekar mot himlen och betyder: Det finns bara en väg till Jesus. 

När jag ventilerade det här med andra visade det sig att många redan kände till saken, så trots att det var det jag ursprungligen försökte undvika, fick jag i alla fall skylta med min okunskap.

Hur som helst finns det många obesvarade frågor kring den helige handen. För hur man än vrider och vänder på det, så pekar den ju mot knappen. Betyder det att Jesus är en knapp? Det är en teori som, med tanke på antalet knappar runt om i riket, skulle styrkas av uttrycket ”Jesus finns överallt”. Om det nu ens finns ett sådant uttryck förstås, men det tror jag.

Eller betyder det att man kommer till Jesus om man trycker på knappen? I så fall skulle det kännas snopet att ha varit hos honom så många gånger, utan att ens ha märkt det.

Alternativet är ju förstås att handen bara sitter där och inte har någonting med varken knappen eller övergångstället att göra. Bara som en extra liten påminnelse om var han finns bara. Och man lär också hamna hos honom förr än man anar om man har för vana att titta uppåt när man går över gatan.

I ärlighetens namn känns kopplingen mellan knapptryckande och någonting gudomligt ganska krystad. Upphovsmakarna har verkligen dragit det här med mindfulness till sin spets.