Det är intressant, sannerligen inte njutbart men intressant, att se en så liten människa uppbåda så mycket raseri över små vardagshändelser. Under de första minuterna är det svårt att få kontakt med henne, så upptagen i sin vrede är hon. Men ganska snabbt följer en viss utmattning och då går det ibland att avleda hennes uppmärksamhet och tvinga fram en fredssituation.

Ena dagen går det med en bok, och andra dagen med den lilla bilden som följde med kallelsen till tandläkaren.

Jag minns så väl för några år sedan, när Molly bad mig rita en hand som visade fingret. Hon ville först inte säga vad hon skulle ha den till, men jag sa att det naturligtvis var ett krav för att jag skulle rita handen. Inte så mycket för att jag var orolig över att teckningen skulle kunna göra någon skada som för att jag var genuint nyfiken. Hon var alltså så illa tvungen att acceptera mina krav och berättade till slut.

Molly har förmånen, eller förbannelsen hur man nu vill se det, att ha sin egen skola som utsikt från fönstret, och ville med teckningen visa sitt ställningstagande mot skolväsendet. Hon har alltid skött sig exemplariskt i skolan – även under den här perioden då hon milt uttryckt var en ganska arg person – och kunde den här lilla handlingen skänka henne någon sorts balans i tillvaron ville inte jag vara den som satte käppar i hjulet för det.

Jag ritade handen och till och med hjälpte henne med montaget, samtidigt som jag upplyste henne om att när de var dags för demonteringen skulle hon själv få rengöra fönstret. Häromdagen noterade jag att teckningen var borta, så man får anta att de värsta känslorna är avreagerade nu.

Jag har inte kunnat låta bli att tycka att det hela har varit ganska sött. Att be sin styvpappa om hjälp i sitt avståndstagande mot vuxenvärlden och alla regler, tar onekligen udden av en rebellisk handling.

Korvas skäller ut oss dagligen. Vanligtvis är det jag som får ta smällarna eftersom jag tillbringar mer tid med henne, och det tycks alltid vara den vårdnadshavare hon för tillfället inte får vara med som är den enda som duger. Hade jag inte bevittnat den omvända situationen ett par gånger, när hon skriker och gråter för att hon inte får vara med mig, så hade det legat nära tillhands att tro att hon inte tycker om mig längre.

Igår var hon sur på morgonen och jag försökte lätta upp stämningen och bad om en kram. Då pekade hon på sin läpp – något hon har börjat göra efter att Lisa hade munsår vid ett tillfälle – och började skälla ut mig efter noter. Jag försökte anteckna vad hon sa, men lyckades bara fånga delar av det hela, eftersom hennes tunga var betydligt snabbare än min penna:

”Trädet växer upp så sa jag det flera gånger till en annan. Så du kan inte pussa då. Annars får mamma pussa på min sår. Och då kommer mamma titta på min läpp här för då får jag dricka mjölk. För det är inte okej och jag dricker bara vatten och man får ingen puss då. Och mamma har stora bröst, och det är därför du får inte ha någon puss bara. För det är mamma som bara får ha puss. Och jag går härifrån flera gånger. Nu går jag härifrån.”

Så stampade hon iväg i vredesmod till ett annat rum, och jag är inte dummare än att jag förstod att jag uppenbarligen inte uppfyllde kriterierna för att få en puss.

Nu var det visserligen en kram jag bad om.

Vi var på Långholmen och badade i onsdags, Korvas och jag. Det väckte en massa minnen till liv, för här var jag mycket när jag var i tjugoårsåldern och bodde i Hornstull. På somrarna brukade vi köpa med oss den billigaste ölen, Banco guld, från systemet och sedan hämta en kasse gratisis från fiskdisken på Konsum, och så bar det av till Långholmen för häng på båtbryggan.

Korvas och jag var inte på båtbryggan, utan vid sandstranden. Det område som jag med en tjugoårings ögon ibland kastade blickar mot och ruskade på huvudet inombords åt hur avlägset hela den där familjegrejen kändes. Och nu satt jag här med min dotter, med matsäck, armpuffar, hink och spade i packningen.

Hon höll till vid strandkanten och gjorde kakor med en plastform som föreställer en sköldpadda, och ropade till av förtjusning när hon hade lyckats göra en nästan perfekt kaka. Just som hon hade jublat klart och satt igång med nästa kom det fram en liten herre i två-treårsåldern med någonting vilt i blicken och stampade på bakverket. Han lyfte bort foten och tittade ner på platsen där sköldpaddan nyss hade stått – ett slags Ground Zero i miniatyr – och sa: ”den är platt – kakan”.

Och det var ett faktum som var svårt att bestrida.

Snart anslöt de andra barnen och alla ville de ivrigt visa hur duktiga de var – hur lätt det var att klättra. De kunde inte få nog av att sola sig i min dotters oförmåga. Och jag, som hela tiden log vänligt om än falskt mot barnen, funderade på varför vi så sällan pratar om deras sanna natur…

Läs krönikan här!

På vissa plan är jag en högst omodern människa. Även om jag fascineras av tekniken stressar den mig, förmodligen därför att den är så mycket snabbare än jag.

Ibland fnyser jag åt hela iPhone-hysterin och viftar stolt med min lo-tech-telefon som jag har ärvt av min moster, men i smyg är jag väldigt fascinerad av alla appar. Imponerad över att en och samma apparat kan bli så många olika.

Lisa fick en iPad i födelsedagspresent av sin pappa, vilket också indirekt blev en gåva till Korvas. Med den har hon fått ett fantastiskt tillfälle att fördjupa sig i bokstävernas värld – en värld som hon tidigt visade att hon tjusades av.

Korvas har flera favoriter, men just detta spel råkar vara skapat av vänner till mig.

Jag biter ihop och tänker på att hon bara är ett litet barn och att det är jag som är vuxen. Så är det ju, det är inte mer med det, och då är det bara att i möjligaste mån koppla bort sina känslor. Men det betyder inte att jag lyckas på djupet och inte tar åt mig och tycker att det är jobbigt när hon säger, eller snarare skriker, att hon inte vill att jag ska vara här – att hon inte tycker om mig och att hon bara vill vara med mamma.

Och så kontrasterna. När hon slingrar sig om halsen på mig, som en liten apa, och säger att hon älskar mig. Även om hon inte riktigt förstår ordens innebörd så förstår hon kraften i dem och vet att det är ord som får mig att fullkomligt smälta. Ord som på en sekund kan dra ett streck över en hel dag.

Hon är en hal liten jävel.

Man måste ta hänsyn till hennes ringa ålder, jag förstår det, men jag kan ändå inte låta bli att dra paralleller mellan Korvas författarskap och Jacks, i filmen The Shining.

Jag har en ny aktivitet på landet. Nu tittar jag aldrig planlöst ut över havet längre, utan jag letar. Hela tiden letar jag efter tecken på liv – håller andan i väntan på att någonting ska visa sig ovanför ytan.

För det verkligt märkvärdiga när jag såg sälen för en vecka sedan var just det att ett liv, i form av ett stort huvud, plötsligt bara dök upp ovanför ytan, på en plats där man normalt bara ser vattnets rörelser och en och annan fisk som slår eller fågel som dyker.

När en varelse som är betydligt större än en själv plötsligt visar sig blir det så uppenbart hur lite av havet man verkligen ser. Att det enda man är någorlunda bekant med är ytan – ett efter vinden skiftande underlag, ibland stilla och ibland stormande vilt – som bara är taket till en annan värld.

Korvas ville måla flaskor igen och jag drog fram utrustningen. Skärmatta, skalpell, maskeringstejp och stållinjal. Den här gången ville jag att linjerna skulle vara lodräta och skar tejpbitarna så att basen var bred och toppen smal, eftersom flaskan var betydligt tjockare i botten. 

Hon ville också skära med skalpellen, men jag berättade med allvarlig röst att den inte var någon leksak, utan ett jättevasst verktyg som man kunde skära sig på. Den fick hon absolut inte använda. Sedan ville hon klistra fast tejpbitarna på flaskan, men de klibbade bara ihop eller satte sig snett över flaskan, så jag tog över den uppgiften. Det tog en stund att skära tejpbitarna och när jag började närma mig slutet märkte jag att Korvas lekte med någonting annat. Hon hade tröttnat.

Min dotter ville måla en flaska och här satt jag och skar och mätte och klistrade, och hade i det närmaste glömt bort henne, i jakten på bästa möjliga resultat. Som om huvudsyftet var att flaskan skulle bli fin. En våg av olust för min egen person sköljde över mig när jag gick och hämtade en ny glasburk.

En burk som skulle målas helt på Korvas villkor.