Brev till Arla

av Daniel

Hej Arla!

Jag heter Daniel, är 36 år och vill prata litegrann om vikning med er.

Med risk för att låta skrytsam vill jag berätta att jag kan vika skjortor av tjugolappar, perfekta kuber av pappersark och trianglar av plastpåsar. Till dessa skapelser använder jag varken tejp eller lim och resultatet blir, om inte perfekt så i alla händelser ytterst bra. Man skulle utan att överdriva kunna säga att jag är bra på att vika saker.

Med detta som bakgrund är jag extra angelägen om att höra er syn på varför klipphästen på baksidan av ett rött mjölkpaket, med utgångsdatum 30 juni, ser mer ut som ett skeppsbrott än som en häst när jag är klar med den?

Jag vore tacksam om ni kunde svara min dotter direkt, för det är utan tvekan hon som har haft svårast att acceptera resultatet.

 

bild(1).JPG

 bild.JPG

Om att halka

av Daniel

Jag halkade i köket en gång när jag var liten, men räddades från ett fall genom att jag fick tag i handtaget till en skåplucka. Av farten öppnade sig luckan då och det första jag fick syn på därinne – allting skedde på bråkdelen av en sekund – var ett paket med texten ”Balans”. Senare fick jag lära mig att paketet innehöll något fibertillskott som skulle vara nyttigt, som mamma hade i filen ibland på morgnarna.

Jag tyckte att det var väldigt fascinerande det där, att det första jag fick syn på när jag hade tappat balansen var ordet balans. Det föreföll så osannolikt, speciellt som det fanns hur många paket som helst därinne. Jag funderade mycket på det där efter det. Händelsen kom, i sin obetydlighet, att bli en nyckelhändelse – en tidig lektion i slump, sammanhang och perception.

Att jag såg just det där paketet när jag halkade var ingen slump i sig. Slumpen bestod i att jag halkade precis där paketet fanns, vilket gjorde att jag lade märke till det, därför att det var ett oerhört passande paket för situationen. Tidigare visste jag inte ens att paketet fanns, eftersom jag inte hade någon relation till det.

Precis som när man har lärt sig ett nytt ord. Plötsligt hör man ordet överallt, som om det uppfunnits i samma sekund som man lärde sig det. Eller att man verkligen upptäcker att hela stan dräller av barnvagnar, bara för att man råkar ha ett barn själv, eller vill ha ett. Från att barnvagnarna med tillhörande föräldrar tidigare bara har varit en del av den allmänna massan av människor. Saker som tidigare har varit osynliga träder fram i färg, så fort man får en relation till dem.

Jag är inte alls säker på vad jag försöker säga med det här… Fan. Hade jag varit Lisa hade jag sagt att det bara var någonting jag halkade in på.

Hon är född i Göteborg vet ni.

Pappadagen

av Daniel

Hur jag än försökte vrida på det fanns det ingen förklaring som inte gjorde mig förbannad. Kommentaren, tillsammans med det välbekanta ”vad ni är duktiga”-leendet var av det slag som på en mikrosekund förminskar en pappa till en fumlig avbytare…

Läs krönikan här.

En snabblektion i anatomi

av Daniel

Vi hade precis träffat en kompis och promenerade hemåt med Korvas i vagnen och hon var på toppenhumör. Efter ett tag började hon göra små miner som att någonting var i görningen.

”Jag har så ont i ryggen, jag orkar inte bära upp mig”, sa hon när vi började närma oss trappan, samtidigt som hon klappade sig demonstrativt på bröstet. Och jag förstod precis vad hon var ute efter, hon härmade mig som jag har låtit ibland när jag har haft ont i ryggen och inte velat bära upp Korvas för trapporna, på den tiden då jag ofta gjorde det.

Nu får hon i princip alltid gå själv, vare sig jag har ont i ryggen eller inte, och det är sällan hon bråkar om det, men nu var hon antagligen lite trött. Genom att låtsas ha så ont i ryggen att hon inte orkade bära upp sig själv, trodde hon sig ha en chans till att bli uppburen.

Det tänkte jag naturligtvis inte gå med på och försökte istället flytta fokus till kroppens anatomi, genom att upplysa henne om att ryggen faktiskt inte sitter på bröstet. ”Men Korvas, ryggen sitter ju där bak”, sa jag. ”Magen och bröstet är här framme, men ryggen är där bak – ovanför rumpan”.

”Nähä”, sa Korvas och log finurligt och tittade på mig precis som om jag just hade påstått att katter var hundar. Sen vände hon sig om och skuttade i förväg uppför de långa trapporna.

Möjligen gjorde det inte längre ont, nu när hon visste att ryggen inte satt på magen.

Mystiska och mindre mystiska försvinnanden

av Daniel

Första gången hon gömde sig i valvet på väg ut från gården blev jag livrädd. Jag hade hämtat vagnen från källaren, bara en halvtrappa ner, och när jag kom upp fanns hon ingenstans. Hon måste ha gått i förväg tänkte jag och började promenera över gården, utan att se henne. Det fick plats många tankar av ett slag jag inte gärna vill sätta ord på, under de 30-40 sekunder det tog mig att hitta henne.

Hon stod ju där och tryckte hela tiden, men eftersom valvet löper under hela huset blir det, om ingen har tänt, så mörkt därinne att en liten flicka i ett hörn försvinner helt. Det enda ljus som finns då är det från de små fönstren i porten.

Nu blir jag inte rädd längre, eftersom jag vet att det är där hon gömmer sig. Både av erfarenhet och därför att hon numera berättar i förväg att hon ska gå och gömma sig där. En taktik hon också använder sig av när vi leker kurragömma.

Och lika oändligt tråkigt som det är att leka kurragömma med ett barn som berättar var hon ska gömma sig – eller gömmer sig på samma ställe varje gång – lika tryggt och praktiskt är det, utanför hemmet.

 

IMG_8909.JPG

Oproportionerlig saknad

av Daniel

Jag kände mig lite fånig om jag ska vara uppriktig, men när Lisa skickade en bild på Korvas, som jag då hade varit borta från i ungefär tolv timmar, högg det till i bröstet på mig. En saknad som inte alls stod i proportion till bortavaron etablerade sig i kroppen på mig.

Sen blev jag i ärlighetens namn rätt sugen på hennes mat också.

My HipstaPrint 0.jpg

Hög dödlighet bland de odödliga

av Daniel

(VARNING! Om du inte redan har sett men vill se säsong tre av True Blood – läs inte det här. Jag repeterar: LÄS INTE DET HÄR. Om du redan har sett säsong tre av True Blood, eller inte vill se den över huvud taget, då går det bra att läsa det här. Men förslagsvis bara om du verkligen inte har någonting annat att göra.)

Jag är ensam kvar på landet och sitter och oroar mig för Russell Edgington. Han är en vampyr i serien True Blood, som i sista avsnittet av säsong tre gjuts in i betong. Jag har oroat mig mycket för Russell Edgington de senaste dagarna. Egentligen förtjänar han den grymma behandlingen, för han är ondskan själv, men jag tycker väldigt mycket om hans karaktär.

Och sen är det många andra frågor som uppstår i och med ingjutningen. Kommer han att självläka där han ligger, oförmögen att äta? Han var nämligen rätt illa däran av exponering för dagsljus innan man hällde betong över honom. Och exakt hur länge klarar sig en vampyr utan mat (blod)?

Att vampyrer skulle vara odödliga är det ju lite si och så med, det vet man om man har sett True Blood, där de dör på löpande band. Oftast har de då genomborrats av något träföremål, men även en och annan stackare som har exponerats för dagsljus. Vampyrer är alltså odödliga OM de inte genomborras av träpålar och OM de inte utsätts länge för dagsljus och OM de inte töms på blod.

I så fall är jag också odödlig. OM jag inte drabbas av sjukdomar, ålderdom, olyckor, attentat eller svält så är jag odödlig.

Men det är knappast något jag stoltserar med.

En frukost i miniatyr

av Daniel

Korvas har fått ärva en morgonrock av sin morbror, så nu är det här med kläder nästan helt avskaffat. Antingen är hon naken eller så har hon morgonrock, mer behövs inte. Men under kläderna är man ändå alltid naken, det har vi läst i nattsagan Naken om baken.

Och så är det kikaren. När jag beställde dammsugarpåsar på nätet fick man en kikare på köpet. Kopplingen dammsugarpåsar och kikare är inte självklar, men likafullt är det en välkommen manick här. Framförallt av mig och Korvas – vi kikar så ofta vi får chansen. Och det är ofta ska jag säga. Egentligen får vi kika så mycket vi vill. Jag kikar på fåglar, båtar och grannar, och Korvas kikar på träd och på sin frukost.

Vid ett tillfälle råkade hon vända på kikaren och höll i det närmaste på att trilla av stolen när hon såg hur liten hennes yoghurt hade blivit.

 

bild(4).jpg

Fröet

av Daniel

Det började med ett frö, vilket inte alls är särskilt konstigt. Det är mycket som börjar med ett frö. Men just det här fröet var Korvas eget. Ett solrosfrö hon tilldelades på dagis. Alla barn på hennes avdelning fick varsitt frö, lite jord och en plastmugg att plantera fröet i. Jag misstänker att hälften av barnen, däribland Korvas, inte fattade alls vad aktiviteten gick ut på. De trodde att allt handlade om glädjen att få gräva ner små föremål i jorden, som för dem lika gärna hade kunnat vara stenar.

Därför måste också förvåningen ha varit så mycket större när det plötsligt började växa plantor i plastmuggarna. Förrförra helgen tog vi med oss växten till Landet och planterade den under högtidliga former.

Inte bara var det stort att få sätta sin första planta i jorden – kanske ännu större var att Korvas äntligen fick använda sin vattenkanna till annat än att hälla vatten på våra fötter.

IMG_8881.jpg

Ingenting för näsan

av Daniel

Korvas kom in på vårt rum 06:20 igår morse och meddelade att hon ville gå och kissa. Det var betydligt senare än föregående dagar, då hon avlagt sin morgonvisit redan vid femiden. Någonting som har påverkat min tillvaro en hel del, eftersom jag tycks vara fullkomligt inkapabel till att gå och lägga mig före klockan tolv.

Den här gången var hon dessutom villig att gå tillbaka till sin säng efter kissningen. Inte för att sova, det gjorde hon klart för mig att hon var klar med, men för att lyssna på en saga i sin bandspelare. Emil i Lönneberga närmare bestämt.

Vid tjugo över sju tittade jag på klockan igen och insåg att det var hög tid att stiga upp. Jag skulle få det angenäma nöjet att själv gå och hämta Korvas, som på den gamla goda tiden. Nåja, ”den gamla goda tiden” är egentligen varken särskilt gammal eller nödvändigtvis godare än den nuvarande, men ni fattar. Jag skulle få gå upp när jag själv behövde det, och inte klockan fem för att någon annan krävde det.

Hon låg med öppna ögon och lyssnade på sagan och viskade ”hej” när jag kom in. Därför viskade jag också när jag frågade vad hon gjorde. Korvas log finurligt och pekade på en fläck på väggen, som i mörkret såg ut som en torkad färgdroppe, eller som en liten flaga i tapeten.

”Det är snor”, viskade hon. ”Jag vill inte ha den i näsan.”

Sida 27 av 119
  • Tjänstgörande redaktörer: Elin Wieslander, Filip Elofsson och Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB