Någonting dör i mig när jag tänker på att hon aldrig kommer att bli så liten igen. Den nya flytvästen går upp till 30 kilo och den gamla, som var så vidunderligt stor, har förvandlats till en miniatyr – närmast en skämtartikel…

Läs krönikan här!

(Jag kommer att skriva krönikor för Babyvärlden.se då och då. Det här är den första och det skulle göra mig innerligt glad om ni ville läsa!)

Som jag (möjligen lite klumpigt) redogjorde för tidigare blev ingenting som jag hade tänkt mig igår. Jag var stressad i kroppen och ville bara skrika, och det första jag kom att tänka på var att jag ville vara med Korvas – att jag måste hämta henne omedelbart.

Därför hade jag bråttom när jag skulle lämna lägenheten – som om jag var försenad till ett avgörande möte. När jag inte hittade min kamera, som jag alltid vill ha med mig, blev jag oerhört irriterad och sprang runt några varv och svor innan jag kom på att jag hade lämnat den kvar hos min syster, i hennes nya hem.

Framme vid dagis stötte jag först på en av fröknarna som jag pratade lite med, när jag hörde hur Korvas ropade ”pappa!” och kom springande från andra sidan gården rätt in i min famn. Hon var strålande glad och när jag frågade henne om hon ville gå till en park blev hon ännu gladare.

Irritationen och stressen hade inte helt runnit av mig ännu – vissa saker snurrade fortfarande runt i huvudet – men det kändes som att det var på god väg, bara av att jag var framme hos Korvas. Senare slog det mig att min dotter hade fungerat precis som en huvudvärkstablett för mig. När man tar en tablett försvinner inte värken direkt, men man får en stor lindring bara av själva vetskapen om att effekten snart kickar in. Nästa sak som händer är att man plötsligt bara kommer på att huvudvärken är borta.

Så var det. Korvas satt i gungan på Hälsingehöjden och jag sköt på, och mittemellan två knuffar slogs jag plötsligt av att stressen hade runnit av mig. 

Att hämta Korvas på dagis igår var i många avseenden som att gå till apoteket.

Det blir inte som jag har tänkt mig. Visserligen blir det nästan aldrig som jag har tänkt mig, men då har jag oftast inte tänkt mig så himla mycket heller. Idag hade jag tänkt mig en hel del, men i stort sett ingenting av det har hänt. Naturligtvis har det hänt helt andra saker istället, vilket jag självklart skulle kunna glädja mig åt, om jag nu hade haft den förmågan. Förmågan att glädja sig över saker som händer istället för de man har tänkt sig. Den förmågan har jag nog ibland, kanske ganska ofta till och med, men idag lyser den med sin frånvaro.

Att här upplysa er om vad jag egentligen hade tänkt mig skulle hända, varför det inte hände, och vad som hände istället skulle bara vara att vältra mig i mina misslyckanden känner jag. Vilket skulle vara ett misslyckande i sig.

Det mest väsentliga är att jag ger upp. Eller jag ger inte upp, utan jag avbryter planerna på att göra det jag hade tänkt mig. Skjuter upp dem till ännu senare.

Och så går jag och hämtar Korvas på en gång. Inte för att jag verkligen måste, utan för att jag behöver henne.

Jag har varit borta större delen av dagen och hjälpt min syster som precis har flyttat. Nu nyss hemkommen är jag, tillsammans med Lisa, i färd med att försöka övertala Molly om att se ett avsnitt av Trueblood med oss. Men hon verkar inte vara särskilt lockad av det, så vi får sannolikt hitta på någonting annat. 

Tidigare under kvällen hade Molly och Korvas tydligen suttit länge vid elorgeln och spelat tillsammans. Och det är inte utan att jag känner ett visst sting av avundsjuka, då jag inte fanns här för att bevittna detta fina ögonblick. Jag är lite störd på det sättet, att jag inte ser lätt på förlorade ögonblick.

Men jag fick i alla fall se ett kort, och det får ni också.

Tjugo över sex satt vi i soffan, Korvas och jag. Samma soffa som kvällen innan hade varit min tankeplats. Vi tittade på youtubeklipp med nordkoreanska femåringar som felfritt spelade svåra klassiska musikstycken på gitarr, samtidigt som de vaggade med sina huvuden i takt med musiken. Alla log på ett sätt som man ler på när man inte är glad, men tränad till att le. Och lika imponerande skickliga som de var, lika sorgligt var det att föreställa sig hur hårt de sannolikt har pressats för att bli så skickliga.

Innan vi åt frukost gjorde vi klart pärlhalsbandet som vi påbörjade igår, och efter frukosten genomförde vi vårt planerade glasprojekt. Jag hade sparat en liten sojaflaska – utmärkt som vas för en maskros eller liknande – som jag hade lovat Korvas att vi skulle måla med glasfärg. Min tanke var att vi skulle göra den randig, så vi skar remsor av maskeringstejp och fäste på flaskan innan vi målade.

När färgen hade torkat drog vi bort tejpen och stoppade in flaskan i ugnen, och resultatet blev … hur ska jag uttrycka mig … synnerligen onordkoreanskt.

Det är tyst i lägenheten. Korvas sover och Lisa och Molly är borta. Nyss låg jag på soffan och undrade vad jag skulle göra. Det enda jag egentligen kom fram till var hur fantastiskt skönt det var att ligga i en soffa i en tyst lägenhet och undra vad man ska göra. Jag hade nästan glömt bort den känslan, trots att det fanns en tid då jag hade den ofta – ibland oftare än jag skulle önska. Nu önskar jag den oftare.

Jag fick kämpa för att hålla ögonen öppna och insåg att jag egentligen borde sova. Det skulle nog göra susen. Jag skulle kanske få upptäcka hur det känns att vara pigg en morgon. Ligga vaken och dra mig från klockan fem, rastlös inför att dagen ska börja, och bara vänta på att Korvas ska ropa att hon vill kissa på toaletten. Kanske borde jag till och med förekomma henne – ruska om henne i sängen vid halv sex och fråga om det inte är dags att kissa snart. Och sen gå upp och slutföra det pärlhalsband vi påbörjade idag men inte hann göra klart för att klockan blev för mycket. 

Men går jag och lägger mig försvinner det här svarta hålet i mitt vardagsuniversum och övergår i vanlig sömn. En hädelse mot både soffa och tystnad.

Nej, jag går tillbaka och funderar lite till på vad jag ska göra. Kommer jag inte på någonting ska jag fundera på vad jag borde ha gjort.

Det finns två huvudanledningar till varför jag inte har lagt upp den här filmen tidigare. Den ena är att jag tjatar som en annan idiot för att få höra henne säga sitt/mitt efternamn (Pernikliski) många gånger. Jag älskar nämligen hur hon uttalar namnet och ville dokumentera det, innan hon lär sig uttala det ordentligt, men vid tillfället för filmningen ville hon antingen inte uttala det alls, eller så otydligt att det inte fungerade. Till slut fick jag med det, och har nu redigerat bort mitt idiotiska tjat.

Den andra anledningen är att Korvas har en klubba i filmen, vilket skulle kunna ge skenet av att vi ger henne mycket godis. Klubban var, med mina blygsamma datorfärdigheter, betydligt svårare att redigera bort. Ni får helt enkelt tro mig när jag berättar hur oerhört sällsynt det är att hon äter godis, och vore det inte för en barnkär pizzabagare hade det här problemet inte funnits.

Idag på dagen när jag skulle lägga upp filmen dök det upp ett nytt, datorrelaterat problem. Men det är jag inte redo att prata om än, annat än att jag var en hårsmån ifrån att boxa sönder min egen dator. Jag tänkte på allvar att jag skulle köpa en skrivmaskin istället, och var så arg att jag inte insåg att det skulle kunna innebära vissa begränsningar för bloggandet.

Hur som helst, efter timmar på olika forum, har jag äntligen den äran att presentera den extremt korta filmen: Harry Mattisson Balakiski

Jag hade gärna skrivit om något roligt och fint, men saken är den att det senaste dygnet har varit ganska fyllt av konflikter. Främst mellan Korvas och mig. Faktum är att hon har straffat mig med mammighet och använt Lisa för att markera och förstärka avståndet till mig.

Hon ger igen för svek, kan man säga. Imorse hade jag exempelvis mage att insistera på att jag också skulle kissa innan Korvas fick spola, för att inte slösa på dyrbart vatten. När vi nu ändå råkade befinna oss i badrummet båda två samtidigt och i samma ärende, tänkte jag. Men Korvas, som ger blanka fan i miljön, blev skitförbannad.

Men det började redan igår, när jag inte kunde göra hennes äppelskrutt till ett stort äpple igen.

Snacka om att jag förtjänar förakt.

Här är en bild från ett av våra finaste ögonblick det här dygnet. Ett ögonblick som varade ungefär lika länge som det tog att ta bilden.

När Korvas inte får som hon vill går hon till motattack på olika sätt. Hon börjar med att tjata och skrika, men när det inte fungerar, vilket det (i princip) aldrig gör, måste hon ta till tyngre argument för att få sin vilja igenom. Det fungerar i princip heller aldrig, men metoden hon använder är intressant och när den tillämpas är det ypperligt svårt att hålla sig för skratt, även om man naturligtvis måste göra det i alla fall. Det sista hon tar till är att hon talar med katten. Eller rättare sagt hon berättar att hon redan har diskuterat saken med katten.

För att ta ett exempel ska jag berätta om en strid om antalet russin i frukostyoghurten som ägde rum igår. Det är ett bra exempel därför att russin är viktiga saker för Korvas – sannolikt bland topp tio i livet – varför striderna om antalet är en ofta återkommande batalj. Hon får vanligtvis ganska många russin i sin tallrik, i alla fall inte få, och det är inte alls ovanligt att hon utbrister: ”åh, vad många”, när yoghurttallriken ställs framför henne. Så långt är hon alltså nöjd. Värre blir det när russinen har försvunnit, vilket de snabbt gör eftersom hon börjar med dem. Hon plockar, så att säga, russinen ur kakan.

Ibland finner hon sig i situationen, men igår i likhet med många andra gånger, ville hon ha fler och började gorma och gapa om saken. När det inte fungerade började hon darra på rösten och hytte med fingret i luften och skällde fram det mest väsentliga från hennes tidigare samtal med katten: ”JAG SA DET TILL KATTEN, JAG VILL HA MÅNGA RUSSIN.”

För det tycks vara så att katten – även om det ofta är oklart vilken katt hon menar – är den med överlägset mest att säga till om, den med det sista och avgörande ordet. Att i förväg ha talat med katten är lite som att ha genomgått en rättsprocess och kommit ur den med en vinnande dom. 

Att ha talat med katten väger tyngre än stjärnstopp.

Vi kompromissade idag, Korvas och jag, innan vi skulle till dagis. Hon var trött och känslig och blev bestört när jag sa att det inte fanns tid till att måla henne som en tiger. Senare ville jag initialt inte måla hennes naglar heller, eftersom jag målade dem igår, men när hon gråtande visade att färgen faktiskt var borta på flera fingrar, mjuknade jag och tänkte att det är klart vi hinner med det.

Dessutom var det vårt fel att hon var trött, för att vi höll henne uppe flera timmar efter läggdags, då vi var bortbjudna på middag. Någon kompensation för den behandlingen var ju sannerligen på sin plats. Och efter nagellacken och insmörjningen med solkräm (”solkrän”), hon älskar solkräm, gick allt också mycket lättare. Hon hoppade i sina kläder och när vi kom ut sprang hon i förväg och gömde sig i hörnet bredvid porten.

När vi kom fram till dagis möttes vi av Korvas bästis, som var iklädd en pepparkaksklänning, den soliga dagen till ära. Detta gjorde mig mycket glad och upprymd och jag berömde henne för hennes goda smak och sa att dräkten var fin och tuff.

Det här kommer att bli någonting, tänkte jag. Det här kommer tamejfan att ta form och bli någonting historiskt – ett uppror mot konformiteten. Folk kommer att peka mot min dotters dagis och säga ”det var där allting började”.

Pepparkaksrevolutionen i Vasastan.