Tidigare under dagen hade vi jagat gigantiska getingar med flugsmälla. Och när vi hade slagit ihjäl dem kastade vi ut dem ur huset.

”Du pangade den, e geten död nu?”, undrade Korvas. Det var någonting som tog emot i kroppen på mig då att berätta att jag hade dödat någonting. Bara ordet död i ett sammanhang som har med ihjälslagningar att göra kändes fel att prata med min dotter om.

”Nej, den är bara lite trött”, svarade jag. ”Den ska få vila sig lite i gräset.”

”Geten e lite tröööt. Ska viiila lite”, svarade Korvas, och då kände jag mig rätt löjlig. Getingen var ju faktiskt död, så varför skulle jag lura henne till att tro någonting annat? Vad skulle det tjäna till? Så när jag var klar med nästa geting meddelade jag att den faktiskt var död.

Under hela jakten pratade Lisa och jag med lugna stämmor om att man inte behövde vara rädd för getingar. Vi ville bara inte ha dem i huset. Samtidigt såg Korvas hur vi ryckte till varje gång vi bara träffade getingarna litegrand. Att slå på en geting bara litegrand är ganska dumt. Om man inte slår ordentligt är det bättre att inte slå alls. Men flugsmällan vi hade var så mjuk och böjlig och svarade långsamt, varför vi ganska ofta bara slog litegrand på getingarna, varpå vi ryggade tillbaka av rädsla för en motattack.

Naturligtvis var våra reaktioner starkare än våra ord. Varför skulle vi rygga tillbaka för någonting som man inte behövde vara rädd för? I båten, på väg mot utflyktsmålet, fick Korvas för sig att ett av snörena på flytvästen var en geting och började skrika och vifta vilt med armarna omkring sig.

Toppen! tänkte jag, bra jobbat! Det är precis såhär man bygger upp en fobi.

Senare, när vi var framme vid den lilla stranden, målet för utflykten, hörde vi hur Korvas sa någonting, där hon stod med en pinne i handen någon meter ut i det grunda vattnet.

”Jag måste döda”, sa hon, samtidigt som hon slog med sin pinne så att det plaskade omkring henne.

Vi hämtar vatten från havet med en hink fäst i ett snöre, och sen går vi på led på bryggan och häller tillbaka vattnet i havet igen. Vi gör det i omgångar, med hjälp av små formar som egentligen är till för att göra figurer i sand med. Det här är en uppgift som är svår att bli klar med. Det är tidsödande nog att tömma havet med en hink – om man dessutom häller tillbaka det igen är det i princip omöjligt.

Leken avbryts av annat, som tillexempel att kissa på pottan. Men efter ett avslutat besök är Korvas inte klar bara för att kisset är slut. Hon ser det inte så, utan som att det uppstår en paus i väntan på att det ska komma mer. För henne blir att kissa inte ett avbrott i övriga aktiviteter, utan övriga aktiviteter blir ett avbrott i kissandet.

Och så blåser vi såpbubblor. Många av bubblorna dör inte när de nuddar vattnet, utan studsar, ibland flera gånger, innan de fångas upp av någon luftström och lyfter mot skyn.

Mycket mer än så hinner man inte med på en dag.

Ibland när jag försvinner och det går väldigt långt mellan inläggen, då kan det hända att jag ser ut som nedan och jobbar med förberedelserna till någon utställning.

Att alla är så samspelta i sina klädstilar hör dock inte till vanligheterna. Att så skedde denna gång beror på två saker. Det ena är att konstnärsparet Gil och Moti alltid, sen tretton år tillbaka och in i minsta detalj, har likadana kläder och accessoarer. De äter likadan mat i lika stora portioner, dricker likadan dryck ur likadana koppar och de går aldrig ut någonstans utan att den andre är med. Och så vidare – ni fattar.

Det andra är att Malin och jag, kvällen innan vi skulle jobba med dem, skojade om att det vore roligt om vi också kom dit med matchande kläder. Och så gjorde vi vårt bästa, med vad våra garderober hade att erbjuda.

Utställningen Totally Devoted To You, av Gil och Moti, öppnar idag på Tensta Konsthall, och den tycker jag verkligen att man ska se om man har möjlighet!

I takt med att jag blev lite äldre började jag se tillbaka på tillfällen i det förflutna med helt nya ögon. Tidigare kunde det hända att jag var tvärsäker på att vissa stunder som jag upplevde som oändligt långa, upplevdes på samma sätt av de flesta andra också, barn som vuxna. Att själva tillfället, rent objektivt sett och oberoende av ålder, verkligen var oändligt långt, så att säga.

Med nya tidsperspektiv har ju det där förändrats. Man förstår att ett ögonblicks längd verkligen är relativt, både i förhållande till andra ögonblick, men också i förhållande till den egna livslängden. Ett ögonblick ÄR ju relativt sett kortare för någon som är trettiosex än för någon som är tretton.

Men en gång om året är jag beredd att omvärdera allt det där, och det är på Mollys skolavslutningar. För de är, rent objektivt sett och oberoende av ålder, oändligt långa.

Dubbelt oändligt långa är jag frestad att säga, nu när jag ändå har tummat på den egentliga betydelsen av oändlig. Skolan har nämligen många internationella klasser, vilket resulterar i att allt som sägs på avslutningen sägs på både engelska och svenska.

Därmed inte sagt att allt som händer är tråkigt. Nej, det finns ljusglimtar – både inplanerade och oplanerade. En oplanerad favorit för det här året var när rektorn kallade sin personal för kråka.

Korvas gladdes mest åt sången.

Nu händer det mycket i Korvas liv ska jag säga. Jag hade till och med författat ett par rader till ett inlägg som jag aldrig hann slutföra, innan läget förändrades så drastiskt att det stod klart att det inte fanns något utrymme längre för just det inlägget. ”Utvärdering av blöjprojektet: noll droppar i pottan”, hade jag bland annat skrivit.

Då hade det gått två dagar på landet, som Korvas varit utan blöja större delen av dagarna. Varje gång det kom kiss blev hon lika förvånad och kom springande med blöta kalsonger och sa att hon måste kissa. Väl på pottan var dropparna slut. Jag misstänker att hon tidigare inte har tagit någon större notis om hur det känns precis innan det är dags, när hon har haft blöja på sig nästan alla dygnets timmar.

Så kom vändningen när vi åkte på en förmiddagsutflykt till en närbelägen liten sandstrand. Då var hon naken under flytvästen och vi sa att det gick bra att kissa när- och varhelst hon behagade på den lilla, just då helt obefolkade stranden. Och då hände det. Först ville hon att jag skulle hålla upp henne, men efter att hon märkt att det faktiskt kom några droppar sprang hon runt själv och pinkade in sitt revir med ett uttryck av uppriktig lycka och förtjusning i ansiktet.

Nu har hon väckt oss klockan sex, två morgnar i rad, och ropat att hon vill kissa på toaletten.

Efter fem helt nappfria dygn bestämde vi oss, tillsammans med Korvas, för att avveckla dem helt och hållet. Att hänga dem i trädet för ett mer symboliskt farväl får vi vänta med någon dag, tills det hinns med i planeringen. 

Men det kändes rätt att sluta idag. Vi har länge pratat om att när hon slutar med nappen är hon stor och då ska vi plocka bort kanterna på sängen (de löstagbara spjällsidorna). Det hade vi naturligtvis kunnat göra för länge sedan, men eftersom det aldrig blev av tyckte vi att det kunde passa som ett sätt att extra betona hennes ”storhet”, genom att ta av dem i samband med sluta-med-nappen-ceremonin.

Det var det ena – lockelsen att få sova i en stor säng (sängen gick att dra ut och göra större i samband med borttagandet av sidorna) – det andra var att vi lovat att införskaffa henne en egen liten cd-spelare så att hon skulle kunna somna till en saga, efter den saga vi själva läser för henne. Förhoppningen är också att denna lilla manick ska distrahera henne från eventuell sugabstinens.

Sällan har man skådat ett mer upplivat barn. Hon kunde kunde inte hoppa ner i sängen snabbt nog, efter att vi var klara med placeringen av bandspelaren och förvandlingen av sängen. Hon föreslog inte ens tandläkarleken och ville inte höra mig läsa någon saga. Hon ville lägga sig direkt i sin stora säng, efter att hon tryckt på den knapp på spelaren hon just lärt sig var play.

Till ljudet av Pelle Svanslös lämnade jag mitt stora stolta barn.

Klockan 06:35 i morse vaknade jag av att baksidan av en liten hand knuffade mig försiktigt på pannan, tillsammans med en röst som halvt viskade: ”pappa kolla!”

När jag slog upp ögonen stod Korvas femton centimeter ifrån mig, med blod över hela ansiktet och händerna. Det var en otäck syn och hade jag inte förstått så snabbt vad det var frågan om hade jag nog blivit skärrad. Det blev jag inte nu.

Lisa flög upp och sa ”OJ” i ett tonfall som jag uppfattade som alltför oroat, vilket jag aningen orättvist fräste åt henne att det inte var på sin plats. Rent generellt har jag stor förståelse för föräldrar som oroar sig när deras barn är täckta av blod, men eftersom jag själv har vaknat tusentals gånger på det sätt som Korvas nu gjorde, ansåg jag att det bara skulle göra henne rädd i onödan. Men det var ju lätt för mig att säga.

”Jag har näsblod som du pappa”, fortsatte mitt blodindränkta barn och verkade rent av lite nöjd över den saken. Även om hon inte riktigt visste vad hon skulle göra av sina kladdiga händer.

Lisa hämtade våtservetter och jag torkade av Korvas, medan vi småpratade lite och utbytte näsblodserfarenheter. Även om jag inte blöder tillnärmelsevis lika ofta nu som jag gjorde när jag var liten, så har Korvas hunnit vara med många gånger inne på toaletten när jag har bytt blodiga papperstussar mot oblodiga. Något som jag är säker på har avdramatiserat saken betydligt.

”Nu är det borta”, sa Korvas när hennes ansikte var avtäckt från den röda sörjan. ”Tack så mycket du gjorde det.”

Och det var inte utan att jag kände ett visst sting av stolthet när jag hade hjälpt min dotter med hennes första näsblod.

För det är ju kul att hon i alla fall tycks ha fått någonting från mig.

Vi vacklar lite i napprojektet. Nu är det den femte juni, vilket enligt vår ursprungliga plan skulle ha inneburit fem nappfria dygn för Korvas. Så har det inte blivit. Vi omvärderade situationen och nu är det en annan, inte helt glasklar, taktik som gäller. Saken är den att med en vecka kvar till nappstoppet började Korvas själv gå med på att sova utan napp vissa nätter, med motiveringen att hon var stor. Då tänkte vi att om hon nu själv hade en egen sluta-med-nappen-process på gång kanske vi bara skulle försvåra allt genom att fixera oss vid att det skulle ske en specifik dag.

Beslutet kändes superrätt ända tills hon plötsligt insisterade på att ha napp på natten igen. Då kändes det nya programmet plötsligt luddigt och osäkert. Nu känns det väldigt bra igen, då hon har haft tre helt nappfria dygn här på landet. Som ni säkert förstår kommer allt att kastas på ända igen om hon nu på måndag, plötsligt skulle kräva tillbaka nappen.

Ojojoj, så svåra dessa ilandsfunderingar kan te sig en blåsig dag i skärgården.

Det var ett oerhört glatt barn som hoppade på Gullrumpan där hon stod parkerad i skärgården igår. Hon hade inte glömt bort båten, och har pratat mycket om både den och att åka till landet, trots att det har passerat ett halvår, en sjättedel av hennes liv, sedan hon senast var här. Att ens komma ihåg landet är en viss bragd.

När vi klev av båten var hon ivrig och skrattade och i morse väckte hon mig med en puss. Något som hon har förvägrat mig de senaste dagarna. Sedan fick jag dricka mitt morgonkaffe medan hon åkte rutschkana utanför huset.

  Спасибо