Korvas njöt i fulla drag på fyraårskontrollen. Redan innan vi kom dit var hon glad över att hon sannolikt skulle få gå därifrån med ett nytt klistermärke. Ett nytt klistermärke att tappa bort och sörja, en ny anledning att simulera sjukdomar i hopp om att få ytterligare ett nytt, att tappa bort, sörja och så vidare.

Men det var också uppmärksamheten som gjorde det. Att få vara helt i fokus och sitta med en piratlapp på ögat och prata bokstäver. Hon fick en skylt i handen med samma bokstäver som förekom framme på tavlan och skulle peka på den bokstaven som barnmorskan pekade på. Då stajlade och överraskade hon barnmorskan genom att inte bara peka, utan också säga vad bokstäverna hette. Jag kände mig lite fånig då en våg av stolthet sköljde över mig. ”Det här förtjänar hon”, tänkte jag, ”hon som lärde sig gå så sent att vi befarade att hon skulle bli sittande resten av livet”.

Ännu fånigare kände jag mig när Korvas vägrade rita en huvudfoting och jag fick kämpa för att inte börja prata om hur utomordentligt fint hon ritar hemma. Som om det inte räckte med att jag (och ni för den delen) visste det, utan att det var av största vikt att hon också presterade här på plats för att få godkänt.

Hörseltestet gick sådär, varför jag nu på barnmorskans inrådan har köpt en flaska revaxör. Sen gör vi testet igen om en vecka.

Mina största funderingar kretsar runt vad jag ska göra med en eventuell vaxklump. Om jag ska gå så långt som att kasta den, eller om den ska få dela plats med navelsträngen och Korvas första hår, i minnesasken.

Jag vet inte om jag är beredd att ta risken att den ska klibba ihop sig med håret.

Vi satt bredvid varandra, Korvas och jag, och läste varsitt exemplar av Svensk Damtidning, medan vi väntade på att thaimaten skulle bli klar. Lisa var i Sundsvall och Molly skulle äta hos en kompis, varför hämtmat kändes lockande och prisvärt, eftersom det räckte att dela på en låda. Dessutom betydde det att vi hade lyckats frigöra en extra timme till att vara i parken, istället för att som vanligt avbryta efter en kort stunds lek och skynda hem till matlagning. Utomhusvistelsen i det ruggiga vädret hade gjort oss lite frusna, så vi satt och småhuttrade medan vi bläddrade i våra tidningar, under tystnad.

”Titta, vilken vacker kvinna pappa!”, utbrast Korvas plötsligt och pekade i tidningen. Den ovanliga formuleringen fick mig att rycka till och le lite, innan jag hade hunnit vrida på huvudet för att se vem hon pekade på. När jag upptäckte att det var drottning Silvia hon menade, blev jag närmast provocerad. Hon har legat under kniven allför många gånger för att jag ska vara bekväm med att min dotter har henne som skönhetsideal. Möjligen spelar mina känslor för monarkin också in en aning.

”Jaha, och vad är det som är vackert med henne?” frågade jag, med stor ansträngning för att inte låta besviken och dömande.

”Här och här”, sa hon och pekade på tiaran och det glittrande halsbandet. Och det ska erkännas att det fick mig att känna en viss lättnad.

Trots att det var ett tydligt tecken på att hon har gått i prinsessfällan.

Glad påsk önskar påskpiraten!

Det här hade jag alldeles glömt bort, och det hade passat bättre om jag hade skrivit om det igår, eftersom vernissaget var idag, den 4e.

Hur som helst är det här huset ingenting mindre än Korvas eminenta bidrag till utställningen Skräp, på Tekniska museet. En hel stad av skräp finns numera där att beskåda.

Jag måste säga att ert svala intresse för blodiga brottare är en smula upprörande, men jag inser att jag är maktlös i frågan…

Korvas var sprudlande glad hela vägen hem från dagis idag, nästan. Vi köpte en mandarin på Vivo på vägen, som hon fick äta, och när det var två trappor kvar till porten bad hon om den andra halvan, vilket blev knepigt eftersom hon redan hade ätit upp hela. Men det ville hon inte hålla med om och skrek i fyrtiofem minuter att hon ville ha en till halv mandarin.

Vid nattningen var vi hur som helst sams igen, och efter en fin sagostund gosade jag ner henne i sängen och sa att jag älskade henne. Det säger jag varje natt, men av någon anledning, kanske för att vi hade bråkat, jag vet inte, la jag till ”av hela mitt hjärta”, varpå hon svarade:

”Ska du dö eller?”

Minns ni Gustav, vår gamla inneboende? Ni som gör det har kanske undrat vad det blev av honom. Vad han har sysselsatt sig med och så vidare. Det ska erkännas att vi alla i familjen blev chockade när det kom till vår kännedom vem han egentligen är.

När Lisa höll på som bäst med ett skolprojekt, som för hennes del gick ut på att fotografera damhockeylaget Wildcats från Sundsvall (som jag länkade till för någon vecka sedan), var det mycket snack om ”hockeytjejerna”. Projektet höll på under några veckor och varje gång Lisa var borta fick Korvas förklarat för sig att mamma fotade hockeytjejerna. Korvas och jag tillbringade också en hel del tid i den lokala ishallen under ett par dagar, då vi hade åkt upp till Sundsvall.

Det här projektet var Korvas första kontakt med ishockey, och några veckor senare när tv:n stod på och det råkade vara ett sportinslag från någon hockeymatch i elitserien som visades undrade Korvas: ”Är det hockeytjejerna eller?”

”Nej, det där är något helt annat lag”, svarade jag. ”Och det är dessutom killar som spelar i det där laget.”

”Ja, men är det hockeytjejerna eller?”, fortsatte hon, den här gången med en touch av irritation på rösten för att jag var så trög som inte fattade vad hon frågade.

Slutligen gick det i alla fall upp för mig vad hon menade. Hon trodde helt enkelt att idrottsgrenen ishockey hette hockeytjejerna, och ville bara försäkra sig om att det var just den idrottsgrenen som visades på tv.

Det tror hon förresten fortfarande. För det är en alldeles för fin missuppfattning för att jag ska vilja hjälpa henne att korrigera den. Det vi som hastigast såg på tv den där kvällen var alltså en helt vanlig elitseriematch för killar i sporten hockeytjejerna.

Inte konstigare än så.

När jag ser teckningen på golvet får jag panik. Det här händer nu.

Den ritades imorse, i ett annat rum, och det är först nu jag ser slutresultatet. Lite såg jag tidigare. Korvas, som hade avklarat sin frukost snabbare än jag och ägnat den lediga stunden åt att rita, kom inspringande i köket och visade mig den halvfärdiga teckningen, medan jag slevade i mig de sista tuggorna av gröten. Hon berättade att den minsta figuren, den som nu befinner sig mittemellan de stora, den ansiktslösa stackaren, var jag. ”Du är SÅHÄÄR liten” sa hon och pekade på figuren och skrattade det där underbara och fullständigt sorglösa skrattet, som både lyfter och påminner om att man själv har förlorat det. Tänk att äga ett sådant skratt.

Då fanns det bara en stor och en liten figur. Ingen som gick upp och ner i trappor, inga pupiller eller tänder eller rullskridskor på fötterna. Eller om det är tår. Det måste jag fråga.

Och när började hon egentligen rita pupiller och tänder på figurerna? Nästan dagligen kånkar jag hem tonvis med teckningar från dagis, men jag har inte sett dem ordentligt på länge. Jag har inte tittat och inte frågat. Jag har mest funderat på hur jag ska lyckas bära dem, utan att de ska sprätta iväg ner på marken, under den lilla promenaden mellan dagis och affären. När vi väl kommer till affären kan jag ju ha dem i korgen och sedan i en påse. Kanske kan jag vika ihop de där papperslapparna på något smidigt sätt, så att jag kan bära dem i ena handen? Den andra måste jag ju ha över till Korvas, när vi går över gatan.

Jag som såg allt.

De här figurerna är snart så utvecklade att de är redo att springa hemifrån. Och jag har inte sett det.

Det här händer nu och jag får panik.

Minns ni Gustav, vår gamla inneboende? Ni som gör det har kanske undrat vad det blev av honom. Vad han har sysselsatt sig med och så vidare. Det ska erkännas att vi alla i familjen blev chockade när det kom till vår kännedom vem han egentligen är.

Som ni tydligt kan se är det inte bara leendet, utan också hela omgivningen, som lyses upp när man har tagit av sig sin tandställning.