Förlängd semester

av Daniel

Jag vill bara meddela att den oplanerade semester som bloggen tog igår, när vi var i Berlin, nu förlängs med ytterligare en dag. Igår fanns allt möjligt att skylla på, som dålig uppkoppling och att vi faktiskt var där på någon sorts semester och inte riktigt hade tid att blogga. Idag finns inga ursäkter, bara trötthet blandat med mängder av andra känslor. Bedrövelse över att den lilla resan är över blandat med glädjen över att återse Korvas och Molly, för att nämna ett par.

På återseende då.

Rapport från Berlin

av Daniel

Vi är i Berlin nu och vi ska strax gå ut för att äta. Lisa blev väldigt glad och överraskad av resan och jag skulle gärna beskriva allting mer detaljerat om det inte vore så att vi måste äta (och att jag har druckit alldeles för många öl för att skriva någonting över huvud taget egentligen).

Hur som helst, här är en liten bildserie från när Lisa fick ett litet paket i en park.

 

IMG_8448.JPG IMG_8456.jpg IMG_8467.JPG

Ja, det var alltså två pingisracketar och bollar i paketet.

Vem ska sova var?

av Daniel

Korvas var ute på gården och lekte när vi kom och hämtade henne på dagis, och när hon fick syn på farmor blev hon både blyg och glad. Varje dag i en vecka har hon pratat om att hon ska sova hos farmor och när hon fick se henne på dagis trodde hon såklart att det var idag.  Och trots att vi sa att det var först imorgon, att idag ville farmor bara komma förbi och säga hej, fortsatte Korvas att tro att det var idag.

Det glada barnet skuttade hela vägen till Odenplan och pratade i ett om att hon kan springa fort och att man måste akta sig för bilar. När farmor plötsligt sa ”hej då” var hon inte alls beredd på det. Det var som om luften gick ur henne – de små axlarna sjönk ihop och hon blev alldeles tyst. Och när vi hade kommit ett par meter bort sa hon ”pappa, sova hos farmor!” och började gråta häftigt. Hon kände sig lurad och jag kände det som att jag hade lurat henne.

Fem minuter senare kom en liten vändning. ”Kolla!” ropade Korvas glatt och förvånat när hon fick syn på en kvinna i slöja ”hon har halsduken på ögonen”. Jag började skratta inombords (eventuellt lite utombords också, men inte så att någon hörde eller blev förnärmad) och tänkte att vi måste tillbringa mer tid utanför Vasastan.

När vi kom hem hade det goda humöret helt återvänt och Kovas skrattade och babblade när hon hjälpte mig att skära upp sejfilé med en slö matkniv på en egen liten skärbräda.

Efter maten dansade vi, Lisa, Korvas och jag till låten om en krokodil som är för tjock för sin bil. Och imorgon då SKA hon få sova hos farmor.

Var Lisa ska sova däremot, det vet inte ens Lisa.

Det vet bara jag.

Samtalet

av Daniel

Vi var på uppföljningssamtal på dagis imorse, Lisa och jag. Korvas var på finfint humör och verkade vara extra glad över att få sällskap av oss båda.

Hon är nästan alltid glad och går bra ihop med alla andra på avdelningen. Hon pratar hela tiden ”hon har så många historier att berätta, men man fattar ju inte allt”. På det hela taget beskrevs hon som ett väldigt glatt och tryggt barn som gillar att vara på dagis, vilket bekräftar den känsla vi själva har fått. Och det är bara så förbannat fint att hon har en sådan plats att gå till på dagarna.

På vägen dit pratade hon om att hon skulle gå på kalas med Haku, en figur från filmen Spirited away. Och han skulle också komma med tårta till henne när hon fyller år. På sistone har hon pratat väldigt mycket om både Haku, kalas och om att fylla år.

”Jag fyller tre år”, säger hon och håller upp åtta fingrar i luften.

Hundra procent förhårdnadsglädje

av Daniel

Jag sitter på Ritorno och kommer inte ut på nätet. I skrivande stund alltså – om du läser dessa ord betyder det att jag lyckades till slut. Det gör mig oerhört rastlös och irriterad att inte komma ut på nätet när jag har planerat att göra det. Jag tänker på en svunnen tid då jag nästan aldrig var ute på nätet och försöker komma på någonting som irriterade mig lika mycket då. Det här är ju en relativt ny sorts irritation, vilket är irriterande i sig eftersom jag vill ha färre saker att irritera mig över och inte fler.

Fast det är klart, jag kunde bli ganska irriterad om banken hade stängt när jag tänkte betala räkningar. Och jag hade helt säkert blivit irriterad om jag hade tvingats sitta i telefonkö varje gång jag skulle begära föräldrapenning. Och jag kunde bli irriterad på SL:s röstsvar som inte förstod vilket destination man uttalade. Plötsligt kan jag komma på många saker som irriterade mig då som jag inte har några problem med nu, så det kanske är precis tvärtom. Att jag i själva verket har färre saker att irritera mig på nu. Däremot är nätirritationen mer intensiv, eftersom den rymmer många av de gamla irritationerna – lite som att de blir ihopsamlade till en enda superirritation.

Mitt i all denna irritation finns något som glädjer mig. Något som faktiskt kan höras, om man lyssnar noga, när jag trycker ner tangenterna. Ett knäppande ljud som uppstår därför att huden på mina fingertoppar på vänsterhanden har blivit hårdare. Det är för att jag har spelat mycket gitarr den senaste veckan. En process som var smärtsam i början men som nu, tack vare den hårda huden, inte längre gör ont. I sin tur innebär processen att jag, om än bara temporärt, har tagit tillbaka en viktig del av det som är jag.

Och nu kom jag ut på nätet! Kvar finns bara glädjen.

Hundra procent förhårdnadsglädje.

Saker från igår idag

av Daniel

Jag var lite sur på bloggen igår och tidigare idag. Alltså själva sidan. Verktygsfältet var borta så att man inte kunde bifoga några bilder eller länka och så pressades hela texten ihop till ett enda stycke, hur långt mellanrum man än hade i utkastet. Det irriterade mig oerhört, speciellt som jag hade tänkt bifoga en fin kattbild till gårdagens inlägg.

Nu funkar det plötsligt igen, vilket är lite snopet eftersom jag tänkte ägna dagens inlägg åt att med stor inlevelse beklaga mig över den saken. Men nu går inte det, för nu skulle jag kunna lägga upp hur många bilder jag vill och jag behöver jag inte skriva en hoptryckt text om jag inte vill.

 

Jag kan skriva lite ord här om jag vill.

 

 

Och här.                                               

 

 

                                                             Och här.

 

 

Därför nöjer jag mig med att publicera kattbilden som jag hade tänkt lägga upp igår.

 

Korvas_tiger_2.jpg

Kvällsundersökningen

av Daniel

Vi leker tandläkare innan vi ska sova, Korvas och jag. Hon är tandläkaren och jag är patienten och hon utför noga de sysslor som hon har lärt sig hör tandläkarrollen till – räknar tänder och målar patientens ansikte som en tiger.

”Ska räkna dina tänder, gapa nu”, säger hon och räknar till tre. Första gången. Andra gången får hon det till sju och tredje gången till sexton. Inte ens om man slår ihop alla hennes försök kommer man upp i det antal som jag hoppas och tror att jag har. Enligt mina egna beräkningar har jag 30 (jag saknar ett anlag och har dragit ut en visdomstand), men nu vågar jag inte räkna efter längre.

”Eller där, eller där, eller där, eller där”, säger hon och trycker med sitt pekfinger mot olika delar av mitt ansikte, och den plats jag sedan väljer är där ansiktsmålningen börjar. ”Eller grön, eller blå, eller gul, eller grön”, fortsätter hon och vrider locket på tandkrämstuben (penseln) fram och tillbaka. Det är den hon laddar fram färgerna med. Och så drar hon försiktigt med sin pensel över ansiktet på mig. När hon målar känner jag hennes andetag som en liten fläkt mot huden och hon är så koncentrerad och så nära att jag ryser i kroppen.

När hon är klar börjar det om.

Tidsreferenser och tonfall

av Daniel

Varje morgon krävs en för situationen anpassad strategi för att komma hemifrån inom överskådlig tid, utan att stressa. Det är omöjligt utan ett visst mått av tjat, om man med tjat menar otaligt upprepande av frasen ”vi måste klä på oss nu”. Men man vill tjata utan att stressa och den balansen är hårfin.

Det går ju att göra rösten hård förstås, men det vill jag bara göra om jag har att göra med ett oresonligt barn, ett barn som protesterar och vägrar. Vanligtvis handlar det inte om en ovilja att samarbeta utan om en skillnad i tidsuppfattning. ”Nu” är ett väldigt luddigt begrepp även för en vuxen, och för någon som kallar allt förflutet för igår och all framtid för imorgon blir det, om inte ännu luddigare så i alla fall väldigt annorlunda.

Hemligheten ligger i tonfallet, men det är mycket svårt att få till – ibland lyckas jag och ibland inte. Det måste ligga mittemellan strängt och vänligt. Ett tonfall som är bestämt utan att vara anklagande eller argt. För det är orättvist att bli arg på någon för att den har en annan tidsuppfattning. Det är lika orättvist som att bli arg på någon för att den har ett annat språk. Därför blir valet av tidsreferens också väldigt avgörande.

Tidsreferensen ”när katterna har fått mat måste vi gå”, tillsammans med ett välbalanserat tonfall, var en synnerligen gynnsam kombination som banade väg för en strålande promenad till dagis.

 

IMG_8319.JPG

Ibland är en pinne bara en pinne

av Daniel

En dag för några veckor sedan promenerade Korvas och jag till dagis, utan vagn. Den brukar annars alltid vara med, även om vi går, men nu var det så mycket snö att det nästan var omöjligt att köra.

Korvas stannade varje halvmeter, likt en hund, och studerade omgivningen intensivt – uppmärksam på eventuella skatter. När vi hade kommit halvvägs hittade hon en ganska lång pinne, en avbruten gren från en buske, som hon bar med sig.

Alla var ute på gården när vi kom fram och en i personalen hälsade glatt på Korvas och satte sig på huk för att möta henne. ”Vad har du där för någonting Korvas?”, frågade hon i ett nyfiket tonfall och pekade på pinnen, som att vi hade att göra med precis vad som helst – ett fantasiobjekt med en miljon funktioner, en trollstav, en orm eller en dinosaurie.

”En pinne”, svarade Korvas kort, tillsynes förvånad över att fröken inte kunde se det själv. Något som fick den senare att börja gapskratta.

Barn må ha fantastisk fantasi, men hyser man stor kärlek till pinnar finns det ingen anledning att förvandla dem till någonting annat.

IG på sommaruppgiften

av Daniel

På dagis finns det en tavla med en massa bilder på barn från Korvas avdelning, vid olika statyer runt om i Vasastan. Någon poserar bredvid Strindberg i Tegnérlunden och någon annan rider på en lokatt på Hälsingehöjden. Det var förra årets sommaruppgift. En uppgift som de sedan har spunnit vidare på, i den pedagogiska verksamheten, under hela året. De har gjort utflykter till de olika statyerna, de har ritat statyer, skulpterat statyer, själva poserat som statyer och så vidare.

Jag blir alltid lite skamsen när jag går förbi den där tavlan, därför att det inte finns någon bild på Korvas där, därför att varken Lisa eller jag gjorde vår hemläxa. Hade det satts betyg på sommaruppgiften hade vi fått IG.

Varje dag (nästan), under två och ett halvt års tid, har jag skrivit i den här bloggen. Det går an, men uppgiften att ta en enda liten bild av Korvas och en staty är mig tydligen övermäktig.

Det är ett riktigt imponerande konststycke i dålighet.

Sida 35 av 119
  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson och Kristina Jeppsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB