Tre ting som har skänkt Korvas glädje. Från höger:

• Tatueringen från Fotografiska som hon var för blyg för att ta emot av kvinnan i kassan, men som mottogs med glädje efter att den hade passerat via min hand.
• Ballongen som är så praktisk att slå på med pinnen.
• Pinnen som bara fick tas med upp i lägenheten med villkoret att vi skulle måla den, så att den inte blev som vilken pinne som helst. Ett sätt att kringgå förbudet mot att släpa med sig en massa natur in i hemmet. Har man att göra med en manisk samlare krävs strikta förhållningsregler. Det listiga undantaget utformades i ett känsligt läge när Korvas redan hade åkt på så många bakslag i rad att jag inte hade hjärta att bedröva henne ytterligare en gång, samtidigt som jag var mån om att inte tumma för mycket på principerna.

Mitt genidrag har resulterat i att Korvas nu tror att man får ta med sig precis vad som helst hem, bara man målar det.

Jag pratade ju lite om vändningar igår. Den sortens vändning som jag syftade till då har ännu inte kommit, men nedan illustreras i bilder en annan plötslig vändning. Vi var på Fotografiska, Korvas och jag, under hennes feberfria dag från dagis.

Det som händer under den sekund som går mellan den första och den andra bilden är att Korvas får reda på, igen, att det barnkalas hon är bjuden på, hennes livs första dagisbarnkalas, inte är förrän på lördag. Och det som händer efter den sista bilden är att hon ställer sig upp och gallskriker och sparkar och viftar med armarna, så att all fokus i den stora lokalen plötsligt riktas mot oss. En blandning mellan ogillande och nyfikenhet börjar synas i de andra besökarnas blickar och ansiktsutryck och spänningen blir olidlig över hur jag ska hantera situationen.

Det gick okej.

Jag ska inte kalla det för skrivkramp för det känns inte riktigt rätt. Snarare handlar det om ett motstånd, en diffus ovilja, att sätta ord på saker i tillvaron. Så blir det titt som tätt i varierande grad, det är inga konstigheter, och vid det här laget har jag lärt mig att det alltid vänder. Man vet aldrig riktigt när det vänder, bara att det alltid till slut vänder. Nu har det varit så i en knapp vecka och just detta ögonblick är inte ögonblicket för vändningen. Anledningen till att jag kan säga det med så stor säkerhet är att ögonblicket redan har varit, utan att vändningen kom. Därmed inte sagt att vändningen inte skulle kunna komma NU eller NU. Men det gjorde den inte.

Det jag ägnar mig åt under tiden, i väntan på vändningen, skulle man kunna kalla förarbete. Jag liksom underlättar för vändningen att kunna komma in så smidigt som möjligt när det är dags. Om man ser vändningen som ett flygplan som cirkulerar i luften i väntan på att landa, så kan man se dessa ord som skötsel av landningsbanan.

Av allt att döma kommer vändningen inte att komma under detta inlägg. En sannolikhetskalkyl baserad på att den inte redan har kommit och att jag har för avsikt att avrunda så fort som möjligt. Vändningen har alltså inte särskilt mycket tid på sig att infinna sig. Säker kan jag naturligtvis inte vara förrän allt är klart.

Men sista chansen för den att komma är NU.

Och nä, den kom inte.

Om jag någonsin skulle gifta mig – och jag säger någonsin därför att jag är långtifrån övertygad om varför man egentligen gör det – så skulle jag försäkra mig om att vara precis lika delaktig i allt som rör bröllopet som den jag gifter mig med är. Och jag skulle förvänta mig lika mycket uppmärksamhet. För hela den där grejen med att bröllopsdagen skulle vara brudens dag är ju larvig. Som en förolämpning mot både brud och brudgum.

För två människor som tycker att ett giftemål är någonting som verkligen befäster deras kärlek, blir bröllopet en fin och viktig händelse. Om bara en av dem tycker det känns arrangemanget ganska sorgligt och onödigt.

Lite som att svara ”visst, okej” på ”jag älskar dig”.

Som en romersk kejsarinna ligger Korvas i soffan och äter honungsmelon. Försöker äta honungsmelon ska jag säga, bitarna glider hela tiden av skeden så att hon till slut måste sätta sig upp i alla fall. Då försvinner det kejserliga skimret och hon ser mest ut som ett varmt barn med trötta glansiga ögon.

Vi har just vaknat upp från en skön sömn, som började med att vi låg och tittade varandra i ögonen och klappade varandra i ansiktet. Efter en underbar evighet övergick klappandet i mustaschdragning och pippiflätstillverkning och sedan i den djupaste sömn.

Korvas har feber idag och är hemma.

Jag försöker hitta en passande beskrivning för känslan jag har när jag ska försöka skriva något, men inte får fram ett enda ord. Det är ingen lätt uppgift ska jag säga, eftersom jag verkligen skulle behöva lite ord för att lyckas med den föresatsen.

Istället visar jag en bild på ungefär hur det såg ut när vi fikade igår. Jag säger ungefär, därför att bilderna är tagna när vi fikade förra veckan. Men upplägget är detsamma. Samma fik, samma familj. Tre personer innanför väggarna och en utanför.

Kvällen som följde vår häftiga dispyt om vindruvor häromdagen fick en oväntad vändning.

Jag hade blivit på rätt dåligt humör av allt bråk och skrik, så när Korvas ville hjälpa mig att laga mat blev jag inte direkt överlycklig och tänkte att det bara skulle ge upphov till nya konflikter.

Men jag fick fel och efter några minuter sida vid sida med Korvas var jag plötsligt en ganska glad människa. Hon andades tungt och koncentrerat och panerade rödspätta som om hon aldrig hade gjort annat.

Det är oerhört tillfredställande när stora påfrestningar slutar i positiv utdelning. Vilket inte alls betyder att det är lätt att frammana bilden av en framtida positiv utdelning i stundens hetta. Då när den stora påfrestningen äger rum. När tillexempel någon är rasande och skriker och kastar kroppen fram och tillbaka i sin vagn, därför att den inte får några vindruvor. Bilderna man frammanar då är av helt annan karaktär. Vissa av bilderna skulle leda till böter om de omvandlades i handling – andra till långa fängelsestraff.

Det slår mig i skrivande stund att just vindruvor tycks vara ett populärt föremål för konflikter – som om bären bär på en förbannelse.

Korvas fick inte några vindruvor därför att hon vägrade acceptera, redan i förväg, att någon annan skulle få smaka. Jag berättade att vi kunde köpa vindruvor men att de i så fall skulle vara till alla, med resultatet att vi inte köpte några alls. Ett beslut som Korvas var allt annat än tillfreds med.

Nästa dag var det dags igen. Vi rullade förbi vindruvorna, Korvas ville ha och jag sa att vi kunde köpa, men att de i så fall skulle vara till alla. Denna gång uppstod en liten paus. Ett lite för långt andetag som avslöjade att det dolde sig ett mindre krig inom Korvas. I den korta tystnaden rymdes alla rasande protester mot att behöva dela med sig, men också vetskapen om hur dessa protester ställde till det förra gången. När suget efter druvornas sötma hade besegrat oviljan att dela med sig, öppnade hon munnen och beställde en ask av de röda.

På vägen hem försökte hon alliera sig med mig och föreslog kompromisser som skulle gynna oss båda.

”Mamma måste ha bara en. Molly måste också ha bara en.”

Varje enskild människa behöver lära sig konsten att ljuga och vrida på sanningar för att bli komplett. I alla fall behärska det hjälpligt. Det finns mängder av situationer där en lögn är att föredra framför en sanning. Åtminstone temporärt. Främst är det mindre lögner eller undvikandet av sanningar, i avseendet att skydda sig själv eller någon annan, som oftast kommer väl till pass.

Det är tillexempel bättre att, i alla fall tills vidare, säga till sin hjärtsjuka mormor att man har blivit klöst av en katt, när man i själva verket med flit har skurit sig med ett rakblad. Förutsatt att man har problemet under kontroll då naturligtvis. Bara ett exempel alltså – inte en antydan varken att min mormor skulle vara hjärtsjuk eller att jag skär mig med rakblad. Poängen är att en lögn per definition inte måste vara ond eller dålig.

På sista tiden har jag haft förmånen att ganska regelbundet få iaktta Korvas trevande försök att lära sig behärska detta livsnödvändiga verktyg. Hon har mycket kvar att lära, vilket gör det så mycket mer roande att studera. För att ta ett exempel kan hon knuffa ner ett föremål mitt framför ögonen på någon och därefter, allvarligt säga: ”Det var inte jag.” Men det som roar mig mest är när hon fabulerar historier som ska tjäna hennes syften. Speciellt då det blir uppenbart att hon ännu inte har förstått vikten av att valserna måste vara rimliga. Eller kanske snarare, den totala bristen på insikt om rimlighet som begrepp.

Häromdagen ville Korvas spola i toaletten, när det inte fanns något att spola bort, varpå jag sa att hon inte skulle göra det. Jag berättade att man inte ska slösa på vatten och bara spola när det, så att säga, finns någon produkt däri som man vill bli av med.

”Men jag bara prutta lite”, sa Korvas.

”Jaha, gjorde du!? Men man behöver inte spola när man har pruttat”, svarade jag.

”Jooo, men mamma sa det flera gånger… Faktiskt”, fortsatte den lilla lögnaren.

”Har mamma sagt flera gånger att man får spola när man har pruttat?! Det tror inte jag på”, svarade lögnarens miljökämpe till far.

Jag fick en pärm med lite frimärken i på min födelsedag en gång när jag var liten. Ett startpaket för samlare kan man säga. Det var sjukt tråkigt att samla frimärken, upptäckte jag snart – en mördande stillsam hobby. I och för sig tyckte jag om, i början av min korta karriär som samlare, att sitta och fantisera om hur märkena skulle bli värdefulla och bringa mig både lycka och välstånd i ett senare skede i livet. Men det var också det som var haken. Jag ville inte vänta till ett senare skede i livet. Jag ville ha fartfylld lycka och framgång på en gång. Hela idén med att vänta tilltalade mig inte alls, och tillryggalagd tid är ju liksom hemligheten med de flesta samlingar, det förstod jag redan då. I alla fall de samlingar där man inte har kapitalet att förvärva nya dyrgripar hela tiden.

Men jag samlade faktiskt ett frimärke en gång. Jag råkade befinna mig i något sammanhang där det gick att köpa gamla frimärken och köpte då ett för tjugofem kronor. En investering för framtiden. Jag tror att det var efter det, när jag satt där och väntade på det kommande välståndet, med min gulnande lilla papperslapp och tjugofem kronor fattigare, som jag förstod att det där inte var någonting för mig. Eftersom saknaden av mina tjugofem kronor, och allt jag hade kunnat köpa för dem, vida översteg glädjen över den lilla papperslappen.

Korvas samlar på stenar. Den mindre varianten som också kallas grus. Det är både en mycket praktisk och opraktisk hobby. Den är praktisk därför att det finns så många. Hon behöver inte vänta och hon får vara ute och röra på sig när hon samlar. Hon älskar stenarna och plockar på sig dussinvis, tillsynes helt utan urskiljning.

Det är en opraktisk hobby av samma anledning – att det finns så många. De ekonomiska aspekterna av den här sortens samlande, eventuell framtida värdestegring och så vidare, tror jag inte ens att vi behöver diskutera. Men det är en hobby som kraftigt begränsar rörligheten.

När jag ska hämta henne på dagis tillexempel och vi står på gården och jag säger att vi ska gå, kan det ibland hända att hon säger: ”Snart, ska bara hämta stenarna först.” Då är det ju lite oroväckande, med tanke på att hon samtidigt står i ett hav av fyrtiotusenmiljarder stenar. Bilden nedan togs vid ett sådant tillfälle.

Det ska erkännas att jag inte väntade så länge att jag kunde avgöra om hon hade för avsikt att samla alla.