-Kan du lägga in en bild på mig och Korvas tror du? frågar Korvaspappa på andra sidan luren. Alltså på bloggen.
-Ja, svarar jag. Kan jag väl.
-Ja. Jag vill att det kommer ett inlägg på dagens datum också.
-No problem. Inga problem alltså. Jag fixar. Lita på mig.
-Tack
Vi lägger på och jag mumlar för mig själv: ”Mohahaha” 

Du kanske trodde att du gick säker för Korvasvikarien nu när det var så länge sen jag visade min nuna. Korvaspappa trodde uppenbarligen det. Men nä. Du vet hur man brukar säga. I de lugnaste vatten lurar de farligaste gäddorna. Sån är jag, en farlig gädda.
Du trodde väl inte att hela familjen var lika vän som Korvaspappa? Nej, det skulle sannolikt vara att bryta nån naturlag av nåt slag.
Så. Vad händer i Korvasfamiljen då? Jo. Det är nu när Korvaspappa jobbar som jag sätter min prägel på vårat barn.

Högaktningsfullt,
Korvasvikarien.

Korvas är på övervåningen tillsammans med mig och pratar i telefon med Lisa på nedervåningen. Hon pratar om att mamma räddade henne när hon var ledsen på dagis.

Hon blev hemskickad idag. De ringde från dagis och sa att de inte alls kände igen henne. Hon var ledsen och ville inte leka och sa att hon hade ont och verkade eventuellt sjuk. Lisa kom till undsättning – räddade henne. Hemma var hon väldigt kramig först, men sen sprang hon omkring och babblade och hade så mycket energi i kroppen att det inte kunde vara frågan om någon sjukdom. Mycket talar för att hon faktiskt skolkade från dagis, men det måste man få göra ibland, om man känner sig nere.

”Pratar du med mamma?”, frågar jag mitt barn som står med en fjärrkontroll mot örat.

”Schhhhh”, vänder hon sig irriterat mot mig och säger, på ett sätt som en vuxen som blev störd i samtal skulle kunna ha gjort. ”Var lite tystare. Katten sov därinne. Jag har sagt det hela tiden”, fortsätter hon i en skällande ton.

Jag börjar skratta och säger att hon är världens finaste unge.

”Pappa, du är så gullig”, säger hon då och jag skrattar igen och får känslan av att hon bara häver ur sig alla ord och fraser hon kan.

Jag hade en högst bekant rastlös känsla i kroppen idag. En känsla av att jag borde hitta på någonting, utan att veta vad.  En känsla av att tiden och livet liksom rinner iväg, men att jag inte vet vad jag ska göra under tiden. Att jag kanske borde rinna med lite mer och inte göra andra saker parallellt. Det faktum att det är omöjligt att göra andra saker parallellt med livet underlättar sannerligen inte mina försök. Det gör bara många av mina val så oändligt mycket sorgligare, för att inte säga idiotiska och korkade.

För ett par veckor sedan raderade jag bort pulkåkning som en potentiell vinteraktivitet, i och med att snön försvann. När snön sedan kom tillbaka uppdaterades av någon anledning inte min redan ytterst begränsade uppslagskalender, varför idén om att vi faktiskt kunde åka pulka, Korvas och jag, kom till mig som en snilleblixt, nästan som om jag hade uppfunnit en ny aktivitet. När jag frågade Korvas om hon ville åka pulka med mig, i den stora parken, hoppade hon upp jämfota i luften och skrek av förtjusning.

Jag borde naturligtvis ha fyllts av glädje över att göra min dotter så jublande glad, men jag lyckades bara släppa in lite av den känslan för att istället fyllas av en betydligt sämre känsla, över att jag inte gjorde henne sådär glad oftare.

Vi åkte pulka, klättrade i backar och gungade. Korvas skrattade när hon svingade fram och tillbaka i gungan. ”Pappa…”, sa hon plötsligt, och trots den glada stämningen och det fina ögonblicket, knöt det sig i magen på mig när hon fortsatte:

”jag är ingen bebis längre.”

Vi botaniserar och kartlägger Stockholms badhus, Korvas och jag. Hittills har vi betat av två.

Vi har prövat en simhall med en bassäng där Korvas bottnade och där det var varmt i vattnet men svinkallt i duschutrymmet. Och vi har prövat ett badhus som var varmt och skönt i duschutrymmet, men svinkallt i bassängen. Naturligtvis vill vi gärna hitta en anläggning med värme i alla sina utrymmen.

Men det finns också en stark koppling mellan kyla och fysisk närhet som absolut måste tas med i beräkningarna.

Ibland är det viktigare att man gör någonting, än vad man gör. Om det här är ett sådant tillfälle är högst oklart, men om jag vill publicera ett inlägg under dagens datum har jag inte tid att fundera över hur det förhåller sig med den saken.

Nu väntar vila inför morgondagens simpass på offentligt badhus med Korvas.

Det är mycket som måste göras på exakt rätt sätt nu. Blir det fel är det inte roligt. Om Korvas inte landar jämfota, att båda fötterna når marken exakt samtidigt, när hon hoppar ner från det sista trappsteget på dagis är det katastrof. Det tog lång tid innan jag förstod vad som gick fel när det gick fel. Jag visste inte om hon tyckte att hoppet blev för kort eller vad det var. Att det blev fel var det inga svårigheter att förstå. När hon gör fel stampar hon runt i cirklar på golvet, alldeles illröd i ansiktet och gråter och skriker ”det blev fel, det blev fel, feeeeel!”.

”Men hoppa igen då, tills det blir ett bra hopp. Vi har inte bråttom”, säger jag då. Men efter ett visst antal gånger är liksom allt förstört i alla fall. Det är inte värt att göra några nya försök, och det är heller inte värt att försöka komma över sina misslyckanden. Även om hon skulle lyckas med ett bra hopp, vid denna kritiska punkt, skulle hon ändå inte kunna uppskatta det. Det är försent.

Hur det går i det där sista trappsteget är därför oerhört avgörande. Jag kanske verkar lugn där jag står och manar till nya försök, men jag håller liksom andan i väntan på hur det ska gå. För jag vet att skillnaden mellan en bra och en dålig kväll, kan hänga på det där (jävla) hoppet.

Som jag nämnde i förra inlägget är djur, levande som döda, inte välkomna på dagis. Eller egentligen får man ha med sig en valfri leksak, och dit räknas ju i alla fall mjukisdjur, men bara en därför att det lätt blir bråk när barnen har med sig för många personliga saker. Men eftersom en sak räcker gott och väl som föremål för konflikter, ser jag ingen anledning att utnyttja den rätten så länge Korvas inte har några större problem att lämna sina favoriter hemma, och det har hon inte nu.

Istället hittar hon andra saker att ta med sig till dagis, som stenar, pinnar och annat. Dessa kan hon ju inte ta med sig in, så vi gömmer dem någonstans på gården, så att hon kan hon leka med dem när hon är ute och ta med sig dem när vi går hem. För tillfället har hon en stor snökocka, som hon kallar för snögubbe, som måste följa med henne på utomhuspromenaderna. Hon kramar den krampaktigt i vagnen. Vi lägger den vid sidan av dörrarna utanför Vivo när vi går och handlar och hämtar den när vi kommer ut igen. Vi lämnar den utanför porten hemma, när vi har kommit fram, och hämtar den nästföljande morgon när vi ska gå till dagis igen.

Det är en fin vänskap som håller på att utveckla sig mellan dem. Korvas tar med sig kockan på resor och ger den kramar i utbyte mot att hon får använda den som glass när suget blir stort. Det är en sorts vänskap som är varm i hjärtat men kall i temperaturen, och det är själva förutsättningarna för att vänskapen ska kunna äga rum över huvud taget. Kanske är den så intensiv för att den är så förgänglig. För hur mycket de än tycker om varandra så är deras vänskap oerhört säsongsbetonad.

Som en sommarromans fast tvärtom.

Korvas absoluta favoriter är katterna, det är inget snack om den saken. Visst kan hon tycka om en och annan fågel eller hund, det är inte det, men så fort det finns katter med i bilden bryr hon sig inte om någonting annat. Om man ska jämföra det med mat så är hundar och fåglar som helt okej maträtter som man kan tänka sig att äta flera dagar i veckan, i brist på annat, men så fort favoriträtten (katten) finns som ett alternativ på menyn, framstår de vardagliga rätterna närmast som oaptitliga.

Det gäller inte bara för djuren av kött och blod, utan även för mjukisdjuren. Hon har andra favoriter under perioder, som pigge (igelkotten), eller någon liten hund. Bland annat hade hon en liten skällande sak som hon fick i julklapp av sin morfar, som hon var väldigt fäst vid en tid. Men bara när den inte skällde. Skallet, som lät lite som en kraftigt gnisslande dörr, skrämde vettet ur henne. Men katterna kommer hon alltid tillbaka till.

En katt, som egentligen är Mollys, har varit hennes överlägset bästa katt. Tidigare har hon nöjt sig med bara den, ända tills en minimal liten plastkatt dök upp från ingenstans, som nu delar favoritplatsen. De heter Katten och Kompiskatten och ses nästan alltid tillsammans – som ler och långhalm. De är ju kompisar. Och så finns en katt till som heter Annan katt, som hon inte alls tycker lika mycket om. Den kan hon tänka sig att låna ut ibland. Igår satt hon till exempel i soffan med Katten och Kompiskatten och gick och hämtade Annan katt till mig, så att jag inte skulle sitta där tomhänt.

När vi ska gå iväg till dagis, dit inga djur (levande eller döda) får följa med, bäddar hon ner sina katter, med undantag för Annan katt, under en filt, pussar dem och säger adjö. När hon kommer hem igen vill hon fort ta av sig ytterkläderna och säger att katterna har väntat på henne.

Kompiskatten ställer till med besvär när det är läggdags, om den har råkat komma ifrån Katten, eftersom Kompiskatten är så otroligt liten och svår att hitta, samtidigt som den är så otroligt viktig. Katten är liksom halv utan Kompiskatten.

Bara dårar går och lägger sig med halva katter.

Då och då får jag frågan i kommentarerna varifrån namnet Korvas kommer. Oftast svarar jag inte på det då. Inte för att jag inte vill, utan för att jag är usel på att svara på kommentarer helt enkelt. Faktum är att jag är så usel på att svara på kommentarer att det förtjänar ett helt eget inlägg – min uselhet i att svara på kommentarer trots att jag egentligen vill. Men nu är det ju inte det det här ska handla om, även om det är en del av problematiken.

Nu ska jag en gång för alla skriva den inte alls särskilt spännande historien om varför Korvas heter Korvas. Och då kan jag ju på ett smidigt sätt länka till det här inlägget varje gång någon frågar i framtiden. Det är nog större chans att jag verkligen svarar då. Annars tänker jag så mycket på hur jag ska svara att det inte gärna blir något svar över huvud taget.

Korvas kallas för Korvas av den enkla anledningen att hon såg ut som en korv när hon var bebis. Egentligen såg hon inte mer ut som en korv än någon annan bebis, men jag kan ju omöjligt svara för varför de flesta andra väljer andra namn till sina barn. Hon var absolut inte så lik en korv att hon skulle ha kunnat förväxlas med en, men hennes kroppsspråk var rätt likt kroppsspråket hos en kompakt korv – om man nu verkligen kan tala om kroppsspråk hos korvar. När man höll henne under armarna (med minst en hand bakom nacken naturligtvis) och vaggade henne fram och tillbaka så följde hela kroppen med, som en enda kompakt form, i en pendelrörelse. Till skillnad mot om man hade gjort samma sak med ett äldre barn eller en vuxen, vars olika lemmar gärna hade spretat åt alla möjliga håll.

Därför började vi kalla henne för Korvas, och när vi hade gjort det tillräckligt många gånger kändes det onaturligt att börja säga någonting annat.

Ett kort urval ur den process som numera pågår dagligen inom Korvas, med att lära sig vem hon egentligen är och vad hon egentligen heter.

Personligen tror jag att hela den här Edithgrejen är en fluga.