Barnen lekte ute på gården på dagis när jag kom dit med Korvas i fredags, trots eller kanske tack vare snöyran. Det var rosiga kinder, rinnande snor och alla var täckta med ett lager snö – som marsipanfigurer pudrade med florsocker. Någon hade ramlat, någon annan blivit knuffad, men de flesta verkade njuta av vädret. Föräldrar kom körandes med barnvagnarna som plogar, andfådda när de kom fram. Många hade, precis som jag, lämnat vagnarna hemma och kom med barnen i famnen, eller höll dem i handen.

På vägen dit såg jag flera barn som blev skjutsade i pulka och blev lite förbannad att jag inte kom att tänka på det själv. Korvas har ju en pulka, det hade varit perfekt. Plogbilarna körde två och två och skopade upp snön i stora vallar som blev som höga murar mellan trottoaren och vägen. Inga undantag gjordes vid övergångställena. Jag var glad över att vi lämnat vagnen, för det är omöjligt att köra en barnvagn igenom det där, man måste bära hela ekipaget om man ska lyckas ta sig över. Det var som om vi var två lag som mötte varandra i ett tv-spel – Korvas och jag mot plogbilarna. Vi försökte ta oss till dagis och plogbilarna försökte omringa oss och blockera vägen.

Hon var tung att bära, men det var nödvändigt för att vi skulle nå vårt mål, inom överskådlig tid. För så fort jag lät henne gå själv, som hon ville, så vägrade hon att röra sig framåt och lekte istället med snön, eller allra helst åt den. Hon gillar att äta snö och jag har lite problem med hur jag ska förhålla mig till det där. Egentligen skiter jag i det, hon får väl äta snö om hon vill. Men folk pratar alltid om att man inte ska äta snö, så vi har kommit fram till en kompromiss. När hon vill äta riktigt gammal och smutsig snö, säger jag att hon inte ska göra det, utan att hon får vänta tills det snöar, eller precis har snöat.

Nysnö får hon äta så mycket hon vill. Och det vill hon. Ibland äter hon så mycket att vi blir tvungna att ställa in middagen.

Idag bar jag Korvas till dagis, större delen av sträckan. Så fort vi kom ner till entrén i huset och tittade ut över gården fattade vi beslutet att lämna vagnen hemma. Jag säger vi, därför att jag konsulterade Korvas i frågan, som höll med om att det var ett bra beslut. Ett beslut som förstärktes av synen av en mamma som kämpade genom den tjocka snön och släpade barnvagnen efter sig, samtidigt som hennes lille son lufsade fram för egen maskin, i snigelfart, flera meter bakom sin mamma. Jag säger son, men det var bara någonting jag tog förgivet i stunden, utan att tänka, därför att barnets overall var blå.

Korvas drog också slutsatser utan att tänka efter – slutsatser som oberoende av riktighetsgraden var baserade på en kortare hjärntvätt än min egen. När jag bar henne över gården protesterade hon och sa gråtande att hon också ville gå ”som flickan”, och pekade på barnet i den blåa overallen. Vi tycktes hur som helst vara övertygade och överens, båda två, om att det vi hade framför oss var ett barn. Det fanns saker i situationen som antydde det, som människans ringa storlek och det faktum att det gick en kvinna med en tom barnvagn framför den lilla människan. Säkra kunde vi förstås inte vara. Möjligheten att vi hade att göra med en ovanligt liten, för att inte säga extremt liten, vuxen människa, gick naturligtvis inte att förbise.

När allt kom omkring kunde Korvas och jag inte vara säkra på någonting, även om vissa antaganden kändes både rimligare och sundare än andra.

Nu har det börjat petas i maten här hemma och sådant som tidigare föll i smaken kan nu visa sig vara helt förkastligt, när det presenteras på Korvas tallrik.

Lax tycker hon i alla fall fortfarande väldigt mycket om, och det gör vi andra också så det är ju bra. Inte för att vi tänker ändra på våra matvanor för hennes skull, men det är ju alltid kul med någon rätt som man slipper trixa med. När vi åt lax senast, i förrgår, frågade jag Korvas om jag skulle lägga upp fisken på hennes tallrik. ”Neeej, inte fisk. Lask!”, svarade hon på det.

”Men lax är en fisk”, sa jag.

”Nähee”, skrattade Korvas fram.

”Jo, det finns olika fiskar och lax är faktiskt en fisk”, sa jag.

”Mammaaa”, sa Korvas då, den här gången med en riktigt gnällig skvallerbytta-röst. ”Pappa säääger. Pappa säger lask e fisk.”

”Ja, men lax är en fisk Korvas”, sa Lisa.

”Neej, lask ingen fisk”, fortsatte det envisa barnet.

”Kolla här”, sa jag då och visade Korvas den på sitt kött tömda laxen. Jag höll upp laxkroppen – huvudet och det hängande skinnet – framför henne och berättade att köttet, det hon kallade för lax och kände igen som lax, kom inifrån den där kroppen. Då förstod hon äntligen. Det var som om jag kunde se hur den berömda polletten trillade ner.

Efter att ha visat laxens tänder och skojat om att bli biten, frågade jag om inte Korvas ville pussa laxen. Det ville hon gärna och gav den, utan minsta tvekan, en puss på munnen, varpå även jag, mest för att styrka för mig själv att jag inte utsatte Korvas för något orätt, gav den döda fisken en puss.

”Ska mamma också pussa laxen?”, frågade jag sen, fast förvissad om att så inte skulle ske. Men till min stora förvåning fick jag fel. Det var i och för sig omöjligt att avgöra från där jag stod om det kan ha förekommit ett minimalt mellanrum av luft mellan fiskens och Lisas mun, men det såg i alla fall ut som en äkta puss och det räckte för mig. Och det räckte för Korvas.

När alla hade pussat kvarlevorna av fisken kastade vi den i soporna och ropade ”hej då laxen!”, ett flertal gånger. Korvas dröjde kvar med blicken på sopkorgen och avrundade begravningen med att säga:

”Den har simmat klart.”

När jag kom in genom ytterdörren ropade Korvas ”hej pappa!” och sprang ut till hallen och ställde sig där och tittade på mig. ”En fråga bara pappa”, sa hon och pekade på sig själv. ”Korvas heter Edith, vet du det?”

”Jo, jag vet det”, svarade jag. ”Du heter Korvas och Edith.” Och det var ju sant, det visste jag ju mycket väl eftersom jag var med och bestämde att hon skulle heta Edith, redan innan hon föddes. Men faktum är att även om jag inte hade varit med och bestämt hennes namn, så hade jag vetat det i alla fall vid det här laget, eftersom hon berättar det nästan dagligen nu.

Häromdagen, när vi var på väg hem från fjärilshuset, berättade hon det för sin farmor, som gladdes av beskedet. Förmodligen gladdes hon ännu mer inombords än vad som visades på ytan. Inte för att det på något vis kom som en överraskning för henne heller, men för att steget till att börja kalla henne för Edith nu börjar närma sig på allvar. Hon vill helst kalla henne för det och gjorde så i början, men slutade då det inte gav något vidare gensvar, och eftersom Korvas själv kallade sig för Korvas.

På ett av borden på dagis har de satt upp foton på barnen, med namn under, i alfabetisk ordning. Där återfinns Korvas under både e-sektionen, som Edith, och k-sektionen, som Korvas. Så fint är det ordnat där.

Men här hemma är det bara Korvas som gäller. Hon får säga till på skarpen om hon vill ha någon ändring på det.

När kompisen vill smaka på glassen så räcker man fram den och ler vänligt, för att försöka framstå som den generösa vän man vill ge skenet av att vara.  

Precis när kompisen ska ta sin tugga så rycker man snabbt, men helst försiktigt, tillbaka glassen så att tuggan blir minimal. Efter det säger man, med spelad förvåning ”va!? ska du inte ha mer?”, utan att ge kompisen en andra chans till en större tugga.

Jag har hört från en busschaufför att det här tricket även tillämpas på bussar, att folk rycker tillbaka förköpshäftet, precis i det ögonblicket det ska stämplas, för att minimera antalet klipp. Sanningshalten i det påståendet har jag tyvärr inte kunnat kontrollera, men glasstricket har jag bevittnat på mycket nära håll, även om det var länge sedan. Dessvärre i egenskap av den som fick den minimala tuggan.

Men nu vet jag bättre.

Igår började inte bra. Eller egentligen var den första halvtimmen bra, när jag slog upp ögonen kändes det bra, men sen, tillsynes helt utan anledning, fylldes jag av en stor olustkänsla som jag inte kunde skaka av mig. Eftersom det inte fanns någon enskild anledning till känslan, utan snarare rörde sig om en generell olust för allt som hade med livet att göra, så visste jag inte riktigt hur jag skulle gå tillväga för att angripa problemet.

Utanför var det den vackraste tänkbara vinterdagen, vilket bara gjorde mig mer ledsen, eftersom jag saknade förmågan att uppskatta det. Det ÄR sorgligt att sakna förmågan att uppskatta vackra, soliga och lediga dagar utan förpliktelser. Samtidigt kändes det som om jag skulle kvävas om jag inte gick ut.

Jag frågade Korvas om hon inte ville gå ut med mig, och hon svarade att det ville hon. Hon ville leka i sanden utan overall. Jag sa att jag också längtade efter våren, men att det var för kallt nu för att leka utomhus utan overall. Men vi kunde ju gå till en sandlåda i alla fall. Då ville hon inte längre. Hon var hängig, med trötta glansiga ögon, och verkade lite småsjuk.

Då ringde Korvas farmor och sa att hon skulle gå med Eddie (Korvas kusin) till fjärilshuset och undrade om vi ville följa med. Varken Korvas eller jag var överdrivet entusiastisk, men jag kände att vi verkligen borde. Att vi måste bryta stämningen till varje pris.

Korvas sov i vagnen hela promenaden genom Hagaparken och jag drog djupa andetag, som för att vädra bort känslan i kroppen.

Jag vet inte riktigt när det inträffade eller hur det gick till – om det var vid fiskarna, fjärilarna eller papegojorna – men plötsligt kom jag bara på mig själv med att vara glad och lätt i kroppen. Någonting hade smittat mig, och vad det än var så hade det smittat Korvas också.

Korvas har växt ur sina gamla badbyxor och jag tänkte att vi skulle bada imorgon, så därför köpte jag nya till henne idag. Först försökte jag hitta ett par i en stor butik och frågade efter badbyxor till ett barn som är drygt två och ett halvt. Då blev jag ledd av en vänlig kvinna till en hylla med miniatyrbikinis och -baddräkter. ”Nej, det verkar bara finnas för tjejer”, sade kvinnan, just som ytterligare en expedit närmade sig. Då vände sig kvinnan till henne och frågade om de hade några badbyxor till en pojke som är två, men de hade de inte.

”Vem har sagt att det är till en pojke?”, tänkte jag. ”Men okej, vi vill ändå inte ha era fula bikinis”, tänkte jag vidare.

Sist jag badade offentligt med Korvas var på babysimmet för ett och ett halvt år sedan. Då hade alla badbyxor. Inte en enda bebis hade vett att skyla sina bröst. Jag har helt enkelt inte hängt med i utvecklingen.

Jag hittade ett par i en annan butik, men dessvärre, såhär dagen före doppardagen, har jag upptäckt att jag inte har några själv.

Jag önskar att jag hade kunnat berätta vad jag gjorde på förmiddagen idag, efter att ha lämnat Korvas på dagis, men det kan jag inte. Då riskerar jag att avslöja Lisas 30-årspresent, så därför gör jag klokast i att låta bli. Inte heller kan jag avslöja vad jag tänkte göra sen, för den plats jag tänkte besöka ligger så nära, geografiskt sett, den plats där jag gjorde det som jag av säkerhetsskäl inte kan avslöja. Nu gick jag visserligen aldrig dit, men att bara nämna vad det var för ett ställe jag tänkte gå till skulle kunna sätta igång en hel kedja av tankar. Lisa skulle kunna tänka: ”Hm, men om han tänkte gå dit, där han inte bruka vara så ofta, så beror det nog på att han först har varit där, där han inte heller brukar vara så ofta, vilket i sin tur förmodligen betyder att min present är det här.”

Man skulle ju kunna dela in en present i två delar – en del som är själva presenten och en del som är överraskningen. Hur stor respektive del är värd i helhetsupplevelsen beror naturligtvis på vad det är för present och i hur hög grad man lyckas överraska den som ska få presenten. Ibland kan det vara bättre att avslöja presenten i förväg, därför att man på så sätt kan förlänga glädjen, men om man avslöjar det för lång tid i förväg kan det mesta av glädjen vara förbrukad när tillfället för överlämnandet av presenten har kommit. Då upplevs presenten inte lika mycket värd som den verkligen är, på samma sätt som man inte blir lika glad av att få en krona om dagen i tusen dagar, som man blir om man får tusen kronor på en dag.

Det är en balansgång det där, och jag har gjort bedömningen att det i dagsläget är alldeles för tidigt att avslöja någonting som kan kopplas till Lisas present.

Däremot kan jag avslöja att jag för tillfället befinner mig på moderna museet, för det har ingenting med Lisas present att göra.

Annars är allt ungefär som vanligt.

Länge har jag väntat på att någon, gärna en expert inom sitt område, ska bestrida det befängda påståendet att ”man äter med ögonen”. När jag var liten och hörde det för första gången blev jag mållös. Där stod en vuxen människa framför mig och påstod att man äter med ögonen. Hon måste vara galen, tänkte jag.

För trots min ringa ålder och erfarenhet var jag säker på min sak och höll det för otroligt att denna kvinna verkligen åt sina mål mat med ögonen, vilket måste betyda att hon svamlade. Om det hon sade var sant, hur skulle då tillexempel blinda kunna äta över huvud taget? Däremot låg det nära till hands att tro att man faktiskt skulle bli blind om man försökte äta med ögonen.

Och så igår, på morgon-tv, intervjuades delar av juryn i något kommande kockmästerskap. De pratade om att många tävlande glömde bort det viktigaste, att maten skulle smaka gott, och istället lade all fokus på hur maten såg ut. Men då avbryter programledaren, mitt i en mening, bara för och säga det där obegripliga: ”Men man äter ju med ögonen.”

Ansikte mot ansikte mot den svenska kockeliten utmanar alltså, den långtifrån lika matkunniga, programledaren deras påstående om att maten bör smaka gott, med det fullständigt absurda, men ack så vanliga, påståendet att man äter med ögonen.

Det är nu det händer, tänkte jag. Nu kommer en av kockarna att säga det jag så länge har väntat på. Han kommer att harkla sig lite och titta trött på programledaren och säga: ”Nej, det där är faktiskt inte sant, det har aldrig varit sant, man äter med munnen och inte med någonting annat.”

Men ingenting av det där hände, istället kom han av sig lite, nickade och sade:

”Jo, jo, man äter ju med ögonen.”