”Hej då pappa”, ropade Korvas från frukostbordet ut till hallen, där Lisa gjorde sig i ordning för att gå till jobbet. Jag stod med ryggen mot min dotter och bredde henne en extra smörgås och tänkte att hon snart inser sitt misstag och ändrar till ”mamma”. Det är inte ovanligt att hon säger fel i stundens hetta, ibland helt fel och ibland kombinationer som ”papmamma” eller ”mampappa”, men hon ändrar sig alltid snabbt till det rätta.

Så skedde inte denna morgon, utan istället ropade hon igen, klart och tydligt ”hej då pappaaa”, samtidigt som Lisa var på väg ut genom dörren. Nu var jag tvungen att vända mig om för att se vad det hade tagit åt den lilla – om hon satt och drömde och var oklar i tankarna. Kanske trodde hon att det verkligen var jag som var på väg ut. Då upptäckte jag att hon satt och skrattade tyst för sig själv, med omisskännlig belåten uppsyn, och jag förstod att det var ett skämt. Hon hade spelat oss ett spratt, med sådan övertygelse i rösten att det hade varit omöjligt att avgöra att det var ett skämt, om jag inte hade sett henne i ansiktet.

En våg av stolthet sköljde över mig då, där jag stod och tänkte att vi nu måste höja beredskapsnivån ett snäpp eller två.

Jag är lite orolig i kroppen idag, därför att två konkurerande känslor tar upp lika mycket plats och ligger och brottas om att bli herre i huset. Den positiva känslan säger att summan inte är så tokig och bildar jämvikt i humöret, eftersom det är Yin i den ena känslan och Yang i den andra. Medan den lite mer pessimistiska känslan, trots att den faktiskt kan hålla med om att det är en sorts jämvikt, säger att det är samma sorts jämvikt som den som uppstår när man har halva kroppen i frysen och halva i ugnen.

Den negativa känslan säger: ”Fan, nu har i princip halva dagen redan gått.”

Den positiva säger: ”Å, så skönt att mer än halva dagen är kvar.”

Den positiva fortsätter: ”Tänk att det redan är februari! Snart är det vår!”

Den negativa svarar: ”Skämtar du eller? Öppna ögonen! Snacka om vår den första februari, när det är tjetjensk vinter därute!?”

Den positiva säger: ”Det här är första dagen i resten av ditt liv!”

Den negativa svarar: ”Yeah right, det var det ju igår också, lär dig räkna för fan!”

Och sådär håller det på.

Korvas skapar sig egna små ytor, flera gånger om dagen, genom att lägga ut något föremål framför eller bakom sig och säga att det är stängt. Men ibland nöjer hon sig inte med de små ytorna, utan spärrar av nästan hela rum, med hjälp av ballonger och annat. Där kan hon sedan sitta och sortera saker, lägga dem i rader efter färg och form, utan att bli störd.

För då är det inte bara stängt, utan som hon själv uttrycker det: ”Jättestängt.”

”Står det Leon på Korvas vantar?”, frågar Lisa. Hon hämtade Korvas på dagis i fredags, då jag hjälpte min syster och hämtade hennes söner på ett annat dagis.

”Nej, det står Korvas på Korvas vantar”, svarar jag. ”Du vet, de där ljusblå som hon har haft varje dag i två månaders tid!?”

”Fan, då har jag tagit någon annans vantar”, säger hon då.

Sedan blir det lördag och Korvas och jag går, tillsammans med min syster, hennes barn och Korvas farmor, till musikmuseet.  Under tiden ska Lisa handla mat till kvällen då en vän kommer på middag. Jag berättar att blöjorna snart är slut och ber henne handla nya.

”Intressant storlek du har valt”, säger jag när vi kommer in i hallen och jag får syn på blöjpaketet. ”Själv överväger jag om det börjar bli dags att övergå till en större storlek, men du tänker lite tvärtom och köper en mindre istället!?”

”Åh, men sist blev det ju också fel, då köpte jag för stora blöjor.”

”Jo, men hon växer ju vet du”, säger jag.

Typiskt mammor, tänker jag och tar av Korvas ytterkläderna.

Det är min sovmorgon idag och jag försöker låta pigg när telefonen ringer, trots att den väcker mig ur den djupaste sömn. Sovmorgnar är ingenting man skyltar med framför någon som man vet inte har kunnat unna sig den lyxen. Det är lite som att vara rik och vifta med pengar framför en fattig – tror jag.

Det är min syster som ringer. Hon berättar att hennes barn har pratat om att de vill ha tillbaka filmen Peter Pan som Korvas har fått låna. Under samtalet skriker hennes båda söner i bakgrunden att de också vill prata med mig. Den äldsta får telefonen i handen och säger: ”Ja, det är sant som hon säger – vi vill ha tillbaka Peter Pan!”

Sedan är det den yngstas tur, han som bara är tre månader äldre än Korvas, att ta över telefonen. Han vräker ur sig femton gånger på raken att de vill ha tillbaka filmen Peter Pan.

Budskapet kunde inte bli tydligare. De vill ha tillbaka filmen Peter Pan.

Trots att jag har vetat att den här dagen skulle komma är det mycket illavarslande. För den film som min systers familj så desperat gärna vill ha tillbaka, och den film som är Korvas absoluta favoritfilm råkar nämligen vara en och samma.

”Ojojoj, det här kommer att bli trubbel”, tänker jag och masar mig upp ur sängen.

Sedan ett par dagar tillbaka vill hon inte ha vantarna på sig när vi går från dagis. Jag vet inte varför, men hon är bestämd på den punkten och eftersom vi oftast ska gå till mataffären, som ligger rakt över gatan, brukar jag låta henne få som hon vill. Hon hinner inte börja frysa på vägen dit.

Men innan vi går iväg vill hon först åka ett par gånger nerför en snöhög på gården, där en liten rutschkana naturligt har skulpterats fram av kasande barnrumpor. Där försöker Korvas utröna vad som egentligen menas med ”sista gången”. Hon inleder varje åk, även det första, med att utropa ”inte sista gången”, ibland som ett konstaterande och ibland med en vagt frågande ton. Utöver den omedelbara glädje som åkningen skänker – för henne som åker och för mig som tittar på och gläds av hennes glädje – ser jag det som en god investering, därför att både handlingen och promenaden hem blir mycket lättare och gladare om hon först har fått åka ett par gånger.

När jag tycker att det börjar bli dags håller jag upp två fingrar i luften och säger att hon har två åk kvar. ”Inte sista gången?”, svarar hon då och börjar klättra uppför backen med hjälp av armbågarna, de gånger hon har envisats med att inte ha några vantar. ”Nej, du har två gånger kvar”, svarar jag då. ”Nästa gång är sista gången.”

”Nu är det sista gången”, säger jag när hon har kanat ner och är på väg upp igen, och efter det åket beger vi oss mot affären.

Igår stannade hon vid utgången och pekade på en lekande-barn-skylt, föreställande två personer som håller varandra i handen, som är uppsatt på grinden för att uppmana folk att stänga efter sig. ”Pappa, det här är Korvas”, sa hon och pekade på den minsta figuren. ”Och här är pappa”, fortsatte hon och pekade på den något större figuren – mannen i klänning.

(Ja, inte alltför sällan händer det att hon ber om vantarna när vi har åkt färdigt, strax innan de tas av igen i affären.)

Gustav, vår gamla inneboende, var här i förrgår – på middag och för att ha gitarrlektion med Molly. Han brukar ha det, en gång i veckan, men först brukar det vara Korvas tur att umgås med honom. Den senaste tiden har de utvecklat en lek som går ut på att de gömmer sig under skrivbordet, för spöken. En lek som Kanske inte har uppskattats lika mycket av Gustav som av Korvas. Leken har, liksom många småbarnslekar, inget naturligt slut, utan de sitter bara där – Gustav med obekvämt krökt rygg – och viskar och väntar på spöken att gömma sig för. Ibland är det tigrar.

Om sanningen ska fram, såhär från en åskådares synvinkel, verkar det vara en gränslöst tråkig och smärtsamt obekväm lek. Något som Gustav själv har bekräftat vid ett tillfälle. ”Å, den där leken är så jävla tråkig”, sa han till mig med låg röst, innan Korvas tog tag i honom och föste in honom under bordet.

I förrgår började leken precis som vanligt. Hon tog med honom till bordet och placerade honom därunder, med den skillnaden att han fick förmånen att ligga ner på golvet. Sedan ställde hon två stolar framför bordet och sa någonting i stil med: ”Sådär, nu är det bra.” Därefter gick hon ut till vardagsrummet och tittade på film. När tristessen till slut blev outhärdlig för Gustav kröp han fram ur sitt gömställe och gick även han ut till vardagsrummet, där Korvas var uppslukad av någon rafflande scen i Lucky Luke. Så fort hon fick syn på Gustav lät hon honom veta, i mycket bestämd ton, att han hade gjort fel som lämnat sin plats under bordet, varpå hon förde dit honom igen.

För att sedan skynda sig tillbaka till filmen.

Är det inte ganska naivt att tro att skillnaden mellan flickors och pojkars preferenser, för hur de klär sig och för vad de leker med, inte påverkas i enormt hög grad av hur de uppmuntras och vad de presenteras med för valmöjligheter?

Är det exempelvis inte rimligt att anta att den främsta anledningen till att små pojkar ytterst sällan har rosa kläder är för att det inte finns några rosa kläder på pojkavdelningarna i klädesaffärerna? Och för att inga äldre pojkar på dagis har rosa kläder? Och för att pojkarnas föräldrar inte köper rosa kläder åt dem? Snarare än att det skulle röra sig om ett medfött, biologiskt, ogillande för rosa?

Jo, självklart är det rimligt. Och resonemanget kan ju appliceras på väldigt mycket. Jag vill påstå att om man verkligen tror, efter att ha begrundat saken, att barnen faktiskt väljer själva, fritt från yttre påverkan, så är man korkad. Då saknar man en slutledningsförmåga som är lika basal som den som krävs för att räkna ut att ett föremål blir varmt om man lägger det i kokande vatten.

Om man däremot har begåvats med den allra mest grundläggande slutledningsförmågan, så är det lätt att förstå att mycket av det som klassas som flickigt och pojkigt, kvinnligt och manligt är konstruerat. Alltså att det inte främst bygger på individernas egna fria val, utan är en produkt av att äldre generationer har bestämt, medvetet och omedvetet, vad det ska innebära att vara en flicka och en pojke. Vilket naturligtvis är oerhört begränsande för individerna.

Därför har man all rätt att bli förbannad över dessa idiotiska uppdelningar som syns överallt. Man har all rätt att bli förbannad när det visar sig att stora klädkedjor till och med har olika storlekar för lika stora barn, beroende på om de är flickor eller pojkar. En centimeter är inte längre ett fast mått, ett hjälpmedel att hitta ett passande plagg efter barnens kroppar, utan har gjorts om till flickcentimetrar och pojkcentimetrar, med ett tydligt budskap om att små flickor ska bära tajtare kläder än små pojkar.

Ingen människa kan väl påstå att det är barnen själva som har bestämt de här sakernas ordning – uppdelningarna? Nej, så ohyggligt uppenbart är det att det finns tydliga mallar i samhället, för hur vi ska bli.

Redan innan vi är födda.

Jag såg Nicolai Dunger i folkvimlet när jag var ute med vänner i fredags natt. Det fick mig att tänka på små och tillsynes obetydliga händelser, som kommer att spela avgörande roll i människors liv. Mitt liv hade inte varit vad det är idag om det inte vore för Nicolai Dunger, trots att jag vet ohyggligt lite om både honom och hans musik. Faktum är att varken den här meningen, föregående eller nästkommande meningar hade blivit författade om det inte vore för Nicolai Dunger. Bloggen hade inte funnits om det inte vore för honom, därför att Korvas inte hade funnits, därför att vore det inte för honom hade jag aldrig träffat Lisa.

Naturligtvis finns det ett oändligt antal andra tillfälligheter, osannolika möten och avgörande händelser, varav de flesta omöjliga att spåra, som har lett fram till att det har blivit som det har blivit. Inte minst det faktum att ingenting som händer Korvas hade kunnat hända om det inte vore för all hennes släkt i rakt uppåtstigande led, eftersom hela hennes existens hänger på det. Men då är vi ju tillbaka till tidernas begynnelse och det blir lite för stort för att göra någonting av, i alla fall i bloggformat.

Fallet med Nicolai Dunger däremot är en avgörande händelse som jag kan spåra och följa hela vägen fram till idag. Händelsen fascinerar mig för att den är så obetydlig, men samtidigt helt avgörande för hur det har blivit.

För tio år sedan var jag och en vän på Kvarnen. Klockan var kvart i tre på natten och vi var precis på väg därifrån och hade bara ett par meter kvar till dörren när min vän fick syn på Nicolai Dunger. Min vän hade jobbat lite med honom vid något tillfälle och ställde sig vid hans bord och började prata, samtidigt som jag sjönk ner i en stol vid ett tomt bord i närheten, tog en cigg, väntade och slötittade runt i lokalen.

Ett par minuter senare växlade jag blickar med en flicka i andra änden av lokalen, som skulle bli min flickvän och sambo ett par år framåt. För att få lite mer yta, plats åt oss båda, bytte jag efter något år min lilla lägenhet i stan mot en trea i förorten. Och efter att det sedan barkade åt skogen bytte jag så småningom den lägenheten mot en i Hornstull.

En lägenhet som låg mittemot Lisas. Och resten är historia.

Jag har varit sentimental idag och gråtit två gånger åt två olika, ganska fåniga, filmer. Och så gick jag upp och satte mig vid datorn och tänkte att jag skulle försöka åstadkomma ett någorlunda vettigt inlägg. Om jag verkligen koncentrerade mig, tänkte jag, så kanske jag skulle kunna tvinga fram orden. Men istället började jag titta på gamla bilder på Korvas och blev sådär oerhört sentimental igen. Grät en skvätt till och tänkte att allt är fint och sorgligt på samma gång. Och så kände jag en vansinnigt stor längtan efter att gå in och krama Korvas. Väcka henne och krama henne hårt. Lyckligtvis hade jag tillräckligt med sans kvar i kroppen för att förstå att man inte beter sig på det viset. Man stormar inte in mitt i natten och väcker små barn bara för att man är snyftig och nostalgisk.

Då vaknade hon. Gnydde inifrån sovrummet och hade tappat nappen. På en sekund hade önskedrömmen förenats med plikten och lyckan var gjord.