Tre dagar före jul fick Korvas en pulka i julklapp av farfar. Sin farfar alltså, inte min. Min farfar har varken hon eller jag träffat. Vi hann leva några år samtidigt han och jag, men i olika länder och han i ett som inte tillät några sällskapsresor. Han fick nöja sig med fotografier och jag med historier om honom, efter hans död.

Första gången vi kunde åka och hälsa på var jag elva år och vi besökte farmor i hennes lägenhet. Samma lägenhet som också farfar tidigare hade bott i, och ännu tidigare även pappa. Det satt fotografier på mig och min syster på väggarna, från när vi var riktigt små. Det kändes märkligt. En främmande lägenhet i ett annat land med bilder på mig och min syster på väggarna. Bilder som hade suttit på samma plats i tillräckligt många år för att färgen på väggen runtom skulle hinna blekas. Bilderna hade hängt där medan farmor och farfar levde sina liv och vi våra. Men i olika länder. Jag funderade på om bilderna brukade göra dem glada eller ledsna.

Hade de fått se Korvas störta nerför backarna i sin nya pulka är jag i alla fall säker på att de hade blivit glada. Därför dedicerar vi vart tredje åk till avlidna släktingar. Det känns hövligt och välbalanserat på något sätt. Två åk för livet och ett för döden.

Jag har just rafsat ihop en packning. Korvas och jag ska åka buss och hälsa på farfar på landet. Jag hoppas att dagen idag inte på något sätt kommer att likna den igår, för då blir det inte kul.

Korvas kan ha haft sin värsta dag det här året igår. Med undantag för det lilla ögonblick som bilden här nedan får representera, behandlade hon mig som ett svin. Allt jag gjorde var fel och hon försökte vända Lisa mot mig hela tiden. Om jag tillexempel skalade en mandarin, så skulle Lisa egentligen ha gjort det. Då ville Korvas under inga omständigheter äta den. Men sen när jag åt upp den blev hon hysterisk, för då åt jag upp hennes mandarin. Då ville hon under inga omständigheter ha den oskalade som jag hade gett henne istället. ”Maaaaaamaaaaaaa, pappa gjorde. Pappa åt upp kojas apesin.”

Ja, ni fattar. En hel dag så.

Allt flöt på fint igår. Det var Korvas, Lisa, Lisas pappa, Lisas lillebror och jag. Molly firade på sin pappas sida. Hon fick välja, och att fira så småskalig jul hemma vore ett stort misslyckande för henne.

Jag minns att det kändes så när jag var liten också, när det kom på förslag. Då firade vi storjular med släkten på min mammas sida och brukade vara runt 30 personer. Så när mamma och pappa något år föreslog att vi skulle fira hemma, bara vi, lät det inte som någon toppenidé precis. Men det var då. Nu är det storjularna som skrämmer.

Men nog om det. Sådana här dagar lämpar sig inte för bloggar överhuvudtaget. Sådana här dagar finns bara för att man ska ha en chans att kunna vräka i sig av det enorma överskott av mat som julaftnar lämnar bakom sig.

Så god juldag, eller vad man säger.

Efter stenhårda förhandlingar mellan Korvas och mig, om vem som är Lucky Luke, kom vi äntligen fram till en lösning. Vi är båda Lucky Luke. Vi är båda cowboys.

Och med den dusten bakom oss vill vi nu önska alla en riktigt god jul!

I bakhuvudet hade jag redan en plan för vad jag skulle skriva om till idag. Så är det ofta. ”Det här bloggar jag om ikväll”, tänker jag då. Oftast slutar det med att jag skriver om någonting helt annat, men har jag bara en plan känns det som att jag har läget under kontroll, även om planen sedan tar andra riktningar. Annars blir jag stressad och uppgiften kan kännas olustig. Som en läxa. Och det är aldrig bra, när det känns som en läxa.

När det känns riktigt bra trängs tusen saker samtidigt bredvid varandra. Alla med krav om att bli skrivna omgående. Det går naturligtvis inte ihop, de flesta saker förblir då oskrivna och går en snabb död tillmötes. Men det är en strålande utgångspunkt – förutsättningarna för att det som verkligen blir skrivet ska bli bra är utmärkta.

Men då och då inträffar någonting som jag direkt vet att jag måste skriva om. Någonting som knuffar allt annat åt sidan. Stora avgörande händelser som bara måste få plats, oberoende av dagsform. Igår inträffade en sådan händelse.

Helt utan förvarning, utan några liknande alster på vägen, ritade Korvas sin första huvudfoting. Det måste uppmärksammas, hyllas och dokumenteras. Låt mig presentera:

En bister figur med armar, ben och frisyr.

På dagis finns en lapp där det står hur barnen har ätit och sovit under dagen. Under fältet ”Ätit” står det alltid ”Bra” i Korvas ruta. Hon gillar mat. Under fältet ”Sovit” står klockslagen mellan vilka barnen har sovit. När det står ”Vilat” där i Korvas ruta, istället för klockslag, betyder det trubbel. Det betyder att hon inte har sovit en blund utan bara legat stilla och väntat ut tiden. I bästa fall. Det kan också betyda att hon har legat och babblat.

Men framförallt betyder det att eftermiddagsdippen i humöret kommer att bli djupare än vanligt. När det är som minst lägligt. Det är ju rätt mycket som ska hända under de där timmarna, framförallt inom fixa-mat-området.

Sen kan det också betyda att hon blir extra trött nästa morgon. Vilket tillsammans med det faktum att hennes pålitlighet som väckarklocka redan är körd i botten, sedan en tid tillbaka, gör att det bäddar för ofrivilliga sovmorgnar och försovningar. Ofta får man väcka henne på morgonen, eller så sitter hon tyst och läser någon av de böcker hon har krävt att få ha i sängen.  

Nu går jag inte i skolan längre. Men om jag hade gjort det, hade det här varit mitt förklaringsbrev till varför jag försov mig i morse.

Om ni hade varit min lärare eller rektor, så hade det här varit ett intyg på att det var helt och hållet Korvas fel.

”Jag är lite ledsen på dig pappa” sa Korvas när vi gick nerför trapporna på dagis. ”Jag hittar inte dig”, fortsatte hon.

Jag hämtade henne lite senare igår än jag brukar. Inte mycket, bara tjugo minuter eller så, men under den tiden hann andra barns föräldrar komma. Föräldrar som, om vi har tagit god tid på oss, brukar vara på väg in när vi är på väg ut. Det hade fått Korvas att undra och bli lite ledsen på mig. Men hon blev ändå glad när jag kom och blev ännu gladare när jag sa att vi skulle gå hem och hänga saker i granen. Då började hon dra mig i handen och säga att vi måste gå.

Och så tog vi fram lådan med förra årets egentillverkade julgransdekorationer och skred till verket. Egentligen skulle vi ha tagit fram och dekorerat granen redan för ett par veckor sedan, efter att vi bakat pepparkakor, men under bakningen utbröt ett familjegräl som slutade med att Molly stampade upp på rummet i vredesmod. Sen var julgransstämningen borta.

Men igår var den tillbaka, stämningen, och pyntningen av granen kunde fullbordas. Med familjens minsta och klåfingrigaste dekoratör i spetsen.

”Då får jag väl sno en då”, tänkte jag till slut. Jag har jagat runt i halva stan efter en pulka, men det finns inga, de är slut. Slut i affärerna och slut hos grossisterna. Förmodligen kom det mycket mer snö och mycket tidigare än pulkfabrikörerna hade planerat för. Och vips så var alla slut, över en natt.

Jag har ju ett ansvar att ge Korvas så fina upplevelser som det bara går. Och att inte utnyttja snön, när den ligger där framför våra fötter i stora drivor, vore närmast ett brott. Ett mycket allvarligare brott än att sno en pulka.

Varje dag, när jag har hämtat Korvas vagn i källaren, har jag stirrat trånande på några pulkor som ligger prydligt staplade i cykelrummet. De verkar inte användas över huvud taget och ligger bara där och dräller, samtidigt som vi inte har någon. Som om de lagts dit för att håna oss.

I fredags tog jag på mig mina gamla skidbyxor och hämtade Korvas tidigt från dagis. Det fick vara slut på orättvisorna nu. Vi skulle åka pulka och den lilla bagatellen att vi inte hade någon skulle inte få komma i vägen för det.

Jag lämnade en lapp på den plats där pulkan hade legat med texten:

Hej! Vi har lånat en pulka och åker i backen utanför skolan. Vi har ingen egen, de är slut överallt, men jag vill så gärna att min lilla dotter ska få uppleva den glädje som lite pulkåkning skänker. Naturligtvis ersätter vi er för eventuella skador. Tack, förlåt och God jul!

/Daniel, tre trappor.

Jag satt bakom Korvas, med en arm runt hennes mage och en arm som roder, och så åkte vi nerför backen om och om igen. För varje gång jag hörde hennes tjutande skratt, när vi kastade oss ut, blev jag mer och mer säker på att jag hade tagit rätt beslut.

Bara en granne med ett hjärta av stål skulle ha missunnat oss den glädjen.

Korvas vet att vi ofta har med oss någonting från grovsoprummet när vi har varit där. Kanske en bok, en lampskärm, en ram eller en stol. Att kasta saker där är bara en bisyssla. Skattjakten är det viktiga.

Nu har Korvas blivit så stor att hon inte nöjer sig med att bara ge förslag om vad som ska plockas hem därifrån, utan har börjat samla egna saker. Men hon är fortfarande så liten att hon är begränsad till de saker som ligger på golvet. Eftersom tanken är att allt ska ligga i stora plastcontainrar, är det mest små saker som har råkat hamna på golvet som ligger där. Skräp skulle många säga.

Det finns många som skulle hävda att allt i ett soprum är skräp. Att rummets namn liksom definierar föremålen. Men så är det ju inte. Det är upp till betraktaren och upphittaren att avgöra. Ett föremål upphör ju inte att vara ett föremål bara för att det ställs i ett annat rum, bara för att någon annan inte vill ha det längre.

Senast kom jag hem med en bok av Klas Östergren som jag inte har läst. Och Korvas hittade en gummisnodd, en snörstump och en liten miniatyrkotte av plast.

Det första jag reflekterade över var att det var så många fyror i saldot. Tre fyror av fyra möjliga. 75 procent fyror – det är mycket! Hade livet gått ut på att samla fyror så hade jag varit en bra bit på väg.

Min andra tanke var att kommatecknet satt väldigt långt till vänster. Förödande långt till vänster faktiskt, trots att den satt i mitten. Men det överlämnar jag till matematikerna och filosoferna att grubbla över, hur det kan komma sig att mitten kan vara vänster och viceversa.

Min tredje reaktion var betydligt mer konstruktiv. Jag började brainstorma med mig själv på julklappar för mindre än en krona. Inte för att jag ska köpa 44 julklappar.

Men det ska räcka till mat och nöjen också.