Vi har många trappor upp till lägenheten och ingen hiss. Därför har Korvas och jag, ända sedan vi började uppnå en mer civiliserad form av kommunikation, utvecklat olika rutiner för att gå upp och ner för trapporna, för att göra färden lite roligare. Vi har famlat oss fram i mörkret för att hitta, den inte full lika tröga, lysknappen på andra våningen, så att Korvas ska få tända upp i trapphuset. Vi har hoppat ner från sista trappsteget på varje halvvåning, följt av gapskratt. Vi har rutinmässigt stannat för att titta ut genom fönstren på varje våning. Vi har ropat ”hallå!” i små luckor som går att öppna i ett rör som löper genom huset, men som vi inte vet vad det en gång användes till. Röret är nu fyllt med sprutisolering och luckorna påminner om gamla sopnedkastsluckor, förutom att de är väldigt små. Stora nog för att ha kunnat kasta ner plommon i dem, men för små för apelsiner. Vi har gapat och skällt på röret på en våning där det istället för en lucka sitter en fastskruvad platta av metall, som inte går att öppna. Och så vidare.

För en tid sedan startade vi en ny rutin. Det började med att Korvas inte visste på vilken våning vi bodde. ”Här bor vi” sa hon vid varenda dörr vi gick förbi. ”Nä, här bor vi inte”, svarade jag. Så småningom började Korvas få ett visst hum om hur lägenheterna förhöll sig till varandra och började istället säga: ”Här inte bor vi”, vid alla dörrar vi passerade.

Men så fick hon för sig att skämta en dag och sa: ”Hääär bor vi” och pekade mot hörnet på en mellanvåning, där det där röret med metallplattan sitter. Jag började skratta och sedan dess har det fortsatt så, men inte utan att leken har utvecklats. Den senaste tiden, när vi kommer upp till mellanvåningen och Korvas säger ”här bor vi”, så svarar jag: ”Ja här bor vi. Å, vad skönt att få vila lite på soffan.” Och så lutar vi våra mössbeprydda huvuden mot hörnet av väggen och låtsas snarka.

När jag tjuvtittar på Korvas ser jag att hon snarkar med öppna ögon och tittar på mig med förväntansfull blick. Hon vet vad som kommer att hända och väntar bara på att jag ska vakna med ett ryck och utbrista: ”VA!!! HÄR BOR INTE VI”, och sedan hytta med näven och skälla på röret – för att röret inte är vår bostad.

Sen springer vi upp för den sista trappan till vår dörr och Korvas ropar triumferande: ”Här bor vi!”

Jag var inne på Vivo och handlade och fick ett telefonsamtal. Fem minuter senare stod jag utanför med en hund på halsen. En hund som inte alls var särskilt sugen på att följa med hem till mig. Jag fick dra hunden som en säck potatis efter mig. En säck potatis med klor.

När man ska dra hundar efter sig finns det många fördelar med vintern och snön. Det är bra om underlaget är halt. Det blir mindre friktion då, vilket är mer skonsamt för hundens tassar och gör det avsevärt mycket lättare för den som drar. Eftersom samarbetsvillighet inte tycktes vara något alternativ gladde jag mig oerhört åt det glatta underlaget, där jag gick gatan fram, dragandes på en hund och en kasse mat.

Bilden är lätt att tolka fel. Man vill gärna tro att den illustrerar en promenad med en hund som inte bara lydigt följer med, utan till och med tar täten. Så hade det också varit, om inte jag hade varit på väg åt andra hållet.

Stundtals såg det ut som att hunden inte hade några ben, då hon låg på mage och spjärnade emot, och då kunde jag inte låta bli att tänka på Morrhår och ärtor. När Gösta Ekman gör en egen hund åt en pojke.

Vi hade en riktig bakisdag i söndags, Korvas och jag, trots att vi hade druckit väldigt lite kvällen innan. Jag drack två öl och Korvas ingen, vilket blir ett snitt på en var och det är knappast någonting man blir bakis av.

Däremot kom vi inte hem förrän vid halv tio, en sen tid för Korvas, så hon var nog seg och trött av den anledningen, trots en ganska väl tilltagen sovmorgon.

Hon ville titta på film hela tiden, med små korta avbrott för legobygge, och jag som också var seg lät henne styra. Jag tjatade på henne att komma och lägga sig i soffan med mig och titta, istället för att följa filmen från ett avstånd på 30 centimeter. Jag kunde se att hon log och bara låtsades att hon inte hörde vad jag sa, så jag fortsatte att tjata.

”Men jag vill ju kramas med dig”, sa jag till slut. ”Kan du inte komma hit?”, fortsatte jag. Hon stod och funderade en stund, fortfarande leende, innan hon svarade ”okej då” och kom lunkande fram till soffan och kröp upp bredvid mig. Sedan låg vi så under en filt och klappade varandra i ansiktet.

Efter middagen fick vi ny energi och dansade till The Cure fram till läggdags.

Alltså jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här, men jag måste i alla fall försöka. Vi var precis på Hjältegalan på Cirkus hela familjen. Utom Korvas förstås. Hon sov hemma hos farfar för första gången. Jag vet ännu inte hur översovningen gick – den pågår i skrivande stund – men av det glada avskedet att döma går det alldeles utmärkt.

Vi var alltså på Hjältegalan, precis som förra året. Om någon har hängt med i bloggen sedan dess kanske ni minns Mollys omskakande möte med Idol – Eddie. Han var faktiskt där i år också, men nu är Molly ett år äldre och det var tydligt att några liknande utspel inte skulle äga rum detta år. Men det är bara en parentes, för de som minns.

Det jag egentligen vill berätta om är en av hjältarna, eller snarare en person som en av hjältarna räddade. Hjälten, en kvinna som drev ett spelombud, blev orolig när en av hennes kunder – en gammal och ensam tant – plötsligt uteblev en dag. Hon stod inte där utanför affären klockan nio som hon brukade. Kvinnan blev orolig och efter ytterligare en dag började hon undersöka saken, vilket ledde till att den gamla tanten till slut hittades på sitt badrumsgolv, där hon hade ramlat och brutit lårbenshalsen och blivit liggande i tre och ett halvt dygn. Hon hade varken släkt eller vänner och hade gått en säker död tillmötes, om det inte vore för den omtänksamma kvinnan i affären. Kvinnan i affären var en hjälte, inget snack om den saken.

Under ceremonin på Cirkus, där hjälten fick sitt pris, fick även den gamla tanten komma upp på scenen, skjutsad i rullstol. Strax därefter uppstod en situation då alla på scenen började krama varandra och gratulera hjälten, inklusive hon som körde rullstolen men exklusive den gamla ensamma tanten som satt kvar i sin rullstol ett par meter bakom kramkalaset. Allt hon såg var ryggar och jag kunde inte låta bli att tycka att hon såg lite övergiven ut därbakom. Hon var ju trots allt föremålet för räddningsauktionen – själva förutsättningen för hjältedådet och borde verkligen inte vändas ryggen.

Då hade jag ännu inte upptäckt att hon rullade. Jag vet inte om scenen lutade eller hur det kom sig, men den ensamma gamla tanten, som lämnats utan uppsikt, var på fri rullning. Jag såg det, tillsammans med en stor del av publiken, men den kramande gruppen av värdar och hjältar var så upptagna av varandra att de inte märkte hur tanten okontrollerat färdades allt längre fram på scenen. Ögonblicket innan hon skulle ha krockat med ett podium fick en person ur den kramande klungan syn på tanten och lyckades stoppa henne. Hennes räddare denna gång var den forne rullstolschauffören, hon som några ögonblick tidigare lämnat tanten åt sitt öde.

Situationen var så absurd och så laddad med komik att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Jo, det var ju bakning för barnabarnen hos farfar igår (lördag). Det bakades både pepparkakor och lussebullar och för Korvas del kom pepparkakor att bli den huvudsakliga födan den dagen. Först frukost och sedan pepparkakor. Jag var lite trött och ouppmärksam och insåg inte riktigt förrän det var för sent hur många pepparkakor hon faktiskt hade hunnit få i sig. Det syntes både i mungiporna, på tröjan och på reduceringen av det ursprungliga antalet pepparkakor i fatet.

Min syster och hennes två söner var också där. Den äldsta av dem, Leon, är det omöjligt att fotografera utan att han gör grimaser, om man inte lyckas fånga honom när han inte är beredd. Av 20 bilder lyckades jag endast två gånger med det konststycket. Det var någonting med en av ”stollebilderna” som var så vansinnigt roligt att vi vred oss av skratt, vilket sporrade honom och gjorde uppgiften att försöka ta en ”normal” bild ännu svårare.

Korvas och jag stannade kvar längre än de andra och hon fick en chans att läsa böcker med farfar. De var själva en stund och när jag kom fann jag dem sittandes på golvet med varsin bok. Korvas vill ofta ha det så, att man ska läsa varsin bok, men hon väljer gärna ut den bok som hennes sällskap ska läsa. Och så slutar det med att man sitter och tittar i varandras böcker i alla fall.

Barnen hade varsin medalj hängande runt halsen när jag hämtade Korvas på dagis i fredags. De hade haft Nobelfest, med trerätters lunch och fått gå fram en och en och motta ett pris som det stod ”jag är en bra kompis” på, tillsammans med ett foto på dem själva. Senare ville Korvas sova med sin medalj på sig, men det fick hon inte.

”Hur var festen?” frågade jag Korvas när jag kom dit. Då svarade en annan flicka skrattande att hon hade kissat på sig på festen. Hon är det yngsta blöjfria barnet på avdelningen och hade hamnat i en jobbig sits. Det serverades nämligen popcorn i samma ögonblick som hon blev sådär oerhört kissnödig, och då hade hon fattat beslutet att sätta sig på huk, i sin balklänning och kissa på stolen och så småningom golvet.

Stämningen i byggnaden var precis så god som man kan förvänta sig på en fest där samtliga deltagare just har vunnit Nobelpriset. Men det var ändå inte slut i och med det för Korvas del. Hemma väntade efterfesten. ”Kom och sätt dig här med oss” sa Molly till henne när vi kom innanför dörren. Molly och en kompis satt i soffan under en filt och tittade på tv. Och så lyfte hon upp sin lillasyster bredvid sig och Korvas satt knäpptyst och pillade med sin medalj. Noga med att inte röra på sig eller störa på ett sätt som skulle kunna irritera hennes syster och därmed äventyra platsen i hennes knä.

Jag drömde att jag hade skrivit ett jättefint inlägg och tyckte att det var väldigt praktiskt, eftersom Korvas och jag ska iväg till farfar för att baka. I samma sekund som jag slog upp ögonen förstod jag att drömmen inte var sann och tyckte då att det var väldigt opraktiskt, eftersom Korvas och jag nu ska iväg till farfar för att baka.

Jag träffade nyligen en vän i mataffären som hade fått barn en vecka tidigare. Han skulle köpa kakor till sin tjej som satt och ammade i hemmet runt hörnet. I ansiktet på honom lyste en kombination av trötthet och uppspelthet – en ganska vanlig uppsyn hos nyblivna föräldrar. Hos fulla människor också för den delen.

Han pratade om att det var mycket bar överkropp och bebismys och jag blev i hemlighet lite avundsjuk. Korvas framstod plötsligt som en jätte där hon låg och sov, nedsjunken som en geléklump i sin vagn. En underbar geléklump, men dessvärre en geléklump som lagt nakenkramarna på hyllan.

Vidare pratade han om att han började komma in i rutinerna nu, men att det hade varit väldigt ovant i början. Det var någonting med det där ”i början” som jag för en hundradelssekund reagerade lite på, och sedan reagerade över att jag reagerade och slog därefter undan tanken. Alla reaktioner hände inombords hoppas jag. Det skulle störa mig oerhört om jag hade lett ett sådant där leende som kunde tolkas som att jag log åt hans oerfarenhet, då mitt barn är äldre. Det finns gott om människor som ler så, eftersom de tycker att det låter rörande futtigt att prata om ”i början” om en period som inte sträcker sig över mer än en vecka.

Men det är de som har fel, de som ler på det där sättet. De har glömt att tiden i bebisbubblan räknas annorlunda. De har glömt att dagar och nätter flyter ihop och saknar betydelse. De glömmer att de står öga mot öga mot världens mest kompetenta person för sin situation.

De har glömt att en vecka kan vara ett helt liv.

Jag berättade aldrig om Korvas trädkramarperiod tror jag. Jag påmindes just av en bild…

Tillsammans med en nära vän och hans två söner gick Korvas och jag till en 4H-gård i vinterviken i höstas. Vi tittade på djur och promenerade. Det var en fantastisk och solig septemberdag, en sådan där dag som man uppskattar extra mycket därför att man precis har förstått att sommaren redan är förbi. Man försöker liksom njuta av den i efterskott eftersom man aldrig riktigt förstod att den var där när den var där – sommaren.

Korvas var reserverad i början, hon brukar vara det, men på vägen hem hade hon helt slappnat av och var i sitt esse. Hon pratade nonstop med Reuben, min väns äldsta son, som är ett halvår yngre än Korvas, och hon triggades av att han skrattade åt det hon sa. Vid ett tillfälle bad hon mig stanna så att hon kunde krama ett träd, varpå Reuben och Korvas själv skrattade så att de tjöt.

Sedan följde en period på någon månad då Korvas ofta bad mig stanna vid träd och till och med lyktstolpar, även när det var bara hon och jag, så att hon kunde krama dem.

Och ibland till och med ge dem en kyss.

Jag vaknade upp med en gladare känsla än på länge idag, helt utan någon egentlig anledning. Det bor en självlärd liten professor inuti min kropp som blandar vätskor på känn och resultatet kan bli precis hur som helst. Dessa kemiska reaktioner är som ett stort lotteri – det är bara att hålla tummarna på det bästa. Har man tur gömmer det sig perspektiv i den där sörjan. Då kan det som kändes övermäktigt den ena dagen kännas närmast bagatellartat den andra.

Det fanns ingen direkt tid att passa så Korvas och jag tog det lugnt innan vi gick till dagis. Vi hann både läsa bok och leka doktor innan vi gav oss iväg. När vi leker doktor hämtar Korvas en liten kudde som man får vila huvudet mot och så lägger hon imaginär sprit på magen. Sen är det klart och så byter man plats. Alltid samma kur mot alla sorters åkommor. ”Split i magen”. Det är desinfektionsspriten på dagis som ligger bakom, även om jag betvivlar att personalen häller det på barnens magar.

När hon hade gömt sig under ett bord lite väl länge inför påklädningen, drog jag henne till hallen i fötterna. ”Kom nu din lilla räka”, sa jag.

”Näää, Kojas ingen liten räka”, svarade hon.

”Jo, du är pappas lilla räka.”

”Näää.”

Sådär fortsatte det under hela påklädningen, men när jag bar ner henne för trapporna tycktes hon ha glömt ordningen och ropade: ”Pappas lilla räka” varvat med ”pappas lilla bebis”, så att det sjöng i betongväggarna i trapphuset.