Jaha, och vad är nu det här? Ett par skor i en hall? Jo, det är precis vad det är, det är ett par prydligt uppställda skor i en hall och de berättar en liten historia. En historia som egentligen inte har något större värde om man inte känner eller i alla fall känner till Sverker, vår gamla inneboende. Dessa skor tillhör hans lillebror som går i samma klass som Molly, och igår var han här på besök för att öva in en låt på gitarr tillsammans med henne.

Korvas och jag var på väg ut, så vi hann bara hälsa snabbt på honom innan vi steg ut i hallen. Direkt fick jag syn på de perfekt placerade skorna och direkt hajade jag till och började skratta inombords. Sverkers nitton år yngre bror har på ett enda försök lyckats åstadkomma någonting som Sverker själv inte lyckades med en enda gång under ett helt år. Sverker ställde aldrig sina skor längre än tjugofem centimeter innanför ytterdörren. ALDRIG. Där låg de, hastigt avsparkade, och hotade att fälla krokben på alla som var på väg in, om de inte reagerade snabbt nog och hoppade över dem.

Är det sånt här som kallas evolution? Eller är det bara ett resultat av en effektivare uppfostran?

Man kanske är på väg hem och vill skynda lite därför att man fryser och ska laga mat, men så hittar Korvas tusen saker att göra längs vägen som förlänger processen. Det är aldrig roligt att avbryta någons lek, man vill ju helst att det ska uppstå naturliga avbrott, men när man står utan mössa och med en för tunn jacka och tittar på någon som låtsas kissa i en buske för femtonde gången, då börjar man fundera på olika lösningar. Man vet att man kan köpa sig lite tid genom att använda sig av esset i bakfickan, kattkortet, även om det är riskabelt. Men kall som man är hoppas man på att nya lösningar ska dyka upp på vägen, och så säger man: ”Ska vi gå och titta om katten är ute?” Det funkar nästan alltid.

Men de nya idéerna dyker sällan upp och så står man snart på gården istället, lika frusen som tidigare, och letar efter en katt.

Ett problem mot ett annat.

Enligt uppgift skrattade Korvas på skötbordet på dagis häromdagen och sa: ”Pappa har snopp, mamma rumpa och Korvas snippa.”

Det är ju ganska fint och rättvist faktiskt. En sak var, man ska inte vara girig.

Tillsammans bildar vi en komplett hermafrodit.

Jag bet Korvas i fingret igår. Hårt. Hon blev förtvivlad och chockad och tittade på mig med forsar av tårar på kinderna och ett frågande uttryck som fick mina inälvor att slå knutar på sig själva, så att jag trodde att jag skulle kräkas. ”Min pappa”, grät hon fram och förstod inte varför jag ville skada henne.

”Förlåt, förlåt”, sa jag gång på gång efter att jag lyft upp henne i knät. Jag funderade desperat på hur jag skulle kunna förklara det här för henne, att det var ett misstag? Hur skulle hon kunna tro på det? Jag högg ju verkligen efter hennes hand och hann till och med göra ett morrande ljud innan min hörntand borrade sig ner i köttet på toppen av hennes lillfinger.

Det är världens vanligaste lek, att morra och låtsas bita, lika vanlig som frukost, lunch och middag. Varje gång måste man missa med god marginal, vilket brukar ge upphov till många ordentliga skratt. Nu förvandlade en oförutsedd viftning med handen leken till allvar.

Det är svårt att veta hur hon tänker. I bästa fall förstår hon att det inte var meningen och kan förlåta mig. I sämsta fall tror hon nu att det hon tidigare tog för lek i själva verket var uppriktiga försök från min sida, att bita henne hårt flera gånger om dagen.

Ända sedan jag var liten har jag lätt blött näsblod. Då var det någonting som jag tyckte gjorde mig lite tuff och som innebar att jag fick lite extra uppmärksamhet. Många jämnåriga höll på att svimma bara de såg några droppar blod, men för mig var det vardagsmat, vilket fick mig att framstå som en riktigt garvad typ.

Det går i perioder det där, oftast kommer det när jag är trött och då kan det komma helt utan förvarning. Det släpper bara helt plötsligt och så får man böja huvudet bakåt och skynda sig till toaletten för att kila in en papperstuss i näsan. Nästan alltid har det hunnit rinna ut lite och har man då hår på överläppen blir det snabbt en liten fläck som man måste gnugga ganska hårt med vatten på för att den ska försvinna.

Nu är det rätt länge sedan som jag tyckte att det var tufft och den uppmärksamhet som en nerblödd papperstuss fortfarande kan generera ser jag numera inte nödvändigtvis som någonting positivt. Lyckligtvis händer det mycket mer sällan nu än när jag var liten.

Men för Korvas är det någonting märkvärdigt, det är tydligt. ”Åh, jättefint”, sa hon igår morse och tittade med stora ögon på den tuss jag just hade pluggat in. ”Kojas vill haa, Kojas vill haa”, fortsatte hon sedan. Jag kunde inte se på vilket sätt det skulle kunna skada, så hon fick en egen liten tuss att kila in.

För några ögonblick fanns en extra fin samhörighet mellan oss. Sedan kände hon sig obekväm med tussen och drog ut den. Och på motsvarande del, där det på mina tussar brukar vara blod, satt det en mikroskopiskt liten snorkråka.

– Nähä, men i så fall vill jag veta var min mamma håller hus!?

Ibland när det händer att jag inte kommer på någonting att skriva om, har jag tänkt att jag bara borde ljuga ihop någonting. Hitta på en historia helt enkelt. Det största problemet med det är att när man har svårt att komma på någonting att skriva om är det också svårt att hitta på ett ljug. Det går liksom hand i hand. Problemet man har då är oförmågan att berätta en historia, vare sig den är sann eller inte. Ska man ljuga ihop någonting vill man ju att det ska vara en bra och underhållande lögn, annars är det ju ingen vits. Jag menar, att säga att man drack mjölk till middag, när det i själva verket var vatten är ju bara tråkigt.

Det näst största problemet med att ljuga ihop en historia är att det är fult att ljuga. Det har man ju hört ända från barnsben, att det fult att ljuga. Men jag har blivit så besatt av tanken på att ljuga fullskaligt i bloggen att jag måste testa det någon gång. Det får dock bli någon gång när jag känner att jag har förmågan att måla upp en spännande lögn. Men ljuga i bloggen kommer jag att göra någon gång, det har ni mitt ord på. Så var på er vakt. Men jag lovar att berätta efteråt när jag har ljugit.

Frågan är om det då fortfarande är särskilt fult att ljuga, när man säger att man ska göra det i förväg och sedan berättar att man har gjort det efteråt. Jag menar, det är ju tillexempel taskigt att säga till någon: ”Du ska få tiotusen av mig” och sedan inte ge personen tiotusen. Men att säga: ”Nu ska jag ljuga. Du ska få tiotusen av mig. Närrå jag ljög”, det känns ju inte alls lika taskigt. Bara onödigt. Men onödigt och taskigt är två helt olika saker.

Det är viktigt att kunna skilja på dem.

Tillbaka i rutinerna igen.

Jag frös så att jag huttrade på väg till dagis idag. Både jackan och tröjan var alldeles för tunna och hösten tycktes ha förvandlats till vinter på bara de tre dagar jag varit borta. Funderingarna över i vilket skick min vinterjacka egentligen var blev oerhört aktuella plötsligt. Borde jag inte, tredje säsongen gillt, fixa de där knapparna som fattas så att jag kan hålla blåsten borta ordentligt. Och kanske sy igen hålet i fickan.

I London var det betydligt varmare, till och med t-shirt-väder stundtals. Men när det väl börjar bli kallt där fryser de mycket mer än oss. Inte för att det är kallare där, tvärtom, utan för att vintern för dem kommer som en total överraskning, varje gång. En stor chock över att de inte bor i ett så varmt land som de hade trott. Framförallt fryser de inomhus, därför att de som bygger husen också tror att de bor i ett mycket varmare land än de i själva verket gör. Min vän berättade att hon hade haft nollgradigt i sitt kök förra vintern. Hon var tvungen att sätta på ugnen och alla plattorna på gasspisen för att kunna vara därinne över huvud taget. Det fick mig att minnas hur jag kunde sitta i mitt rum i södra London, med jackan på mig och titta på hur gardinerna fladdrade, trots att fönstret var stängt. Det var som om den tunna glasskivan mest var där för syns skull. För att förstärka känslan av att vara inomhus, som ett psykologiskt hjälpmedel för att kunna inbilla sig att man i själva verket var varm. Uttrycket ”att elda för kråkorna” har aldrig känts så passande som i England.

Korvas blev jätteledsen när jag lämnade dagis. Det kändes tyngre än vanligt.

Allt blir mycket sorgligare när man fryser.

Här är två kompisar i Hyde Park som inte fryser – än.

Jag har varit i London sedan i torsdags kväll, hör och häpna. Men i skrivande stund har jag dock ännu inte åkt. Ikväll kommer jag hem och till dess får ni hålla tillgodo med denna lilla snutt, helt utan introduktion.

Några sekunder ur livet, det förflutna. Varken mer eller mindre.

Tidigt i livet upptäckte jag en sida som jag inte tyckte om hos många vuxna. De tycktes ha förlorat en gnista, trubbats av och halkat in i trygga mönster – rent av dött en smula. Som trötta men effektiva mumier marscherade de fram i tillvaron, utan några andra synbara mål än att tillryggalägga ytterligare en dag. 

Det har alltid varit en stor skräck för mig att hamna där. Att bli en behållare för minnen om hur känslor brukade kännas, men oförmögen att kunna känna nya. Att bli en sådan som alltid tycker att det är bäst att ta det säkra för det osäkra, även när det säkra är skit. Att bli en sådan som inte har en endaste dröm kvar som inte har kletats ner av förnuft eller bitterhet.

När det känns som att det håller på att hända, då blir jag deprimerad. Då tror jag att det sista spåret av nyfiket barn i mig har flytt sin kos på jakt efter en nyare och mindre förpestad boning. Men så finns saker som nästan verkar som små kontrollstationer. Återkommande saker som indikerar att barnet fortfarande bor kvar i kroppen och verkar därinne för fullt. Det handlar bara om att gräva fram honom.

En sådan sak, en livsindikator, är drömmen om evighetsmaskinen. Ända sedan en vän visade mig en bok om evighetsmaskiner, när jag var tio år, har det blivit som en del av mig. Boken innehöll illustrationer på mängder av uppfinningar som hade gjorts i olika försök att skapa en evighetsmaskin. Och sedan den dagen, i 26 år, har jag med jämna mellanrum fått idéer till världens första evighetsmaskin. Det kan gå år mellan idéerna, men plötsligt, från ingenstans kan det tyckas, dyker en ny upp.

Huruvida jag verkligen, innerst inne, tror på mina idéer är inte intressant. Inte alls faktiskt. Det intressanta är att ha kvar drömmandets förmåga. Och alldeles häromdagen fick jag efter år av torka en ny idé – ett kvitto på att jag fortfarande är vid liv.

Naturligtvis är det ingenting jag kan prata om.