Det högg till i kroppen varje gång jag tänkte på Korvas när jag var i Berlin. Extra starkt var det när jag såg andra små barn. Jag vet inte om det beror på att jag själv har barn nu eller på någon babyboom, men plötsligt tyckte jag mig se dem överallt. Tidigare år har jag reflekterat över att det knappt fanns några små barn i staden. Som om Berlinare föddes när de var sjutton. Nu finns de, överallt.

Känslan i magen när man saknar någon mycket är inte helt olik en oroskänsla – lite som när man hade gjort någonting dumt i skolan och var rädd för att det skulle upptäckas. När känslan av saknad var som mest intensiv kunde jag till och med känna den fysiska tyngden av Korvas kropp i min famn.

Jag skyndade mig uppför trapporna och när jag fick upp dörren stod Korvas redan i hallen. Hon hade nog hört hur nyckeln raspade mot låset och gått dit för att se vem som kom. ”Min pappa”, sa hon försiktigt, nästan lite blygt och jag tyckte att hon såg en halvmeter längre ut än sist jag såg henne. När jag lyfte upp henne, sniffade henne i håret och sandpapprade hennes lena hud med min stickiga, sa hon: ”Pappa åkt flygplan klart.”

Sedan lät jag henne bestämma. Jag smög när hon ville smyga, blev rädd när hon sa ”Bu”, rullade boll och bar minimala solglasögon när hon ville det. Och när hon på kvällen ropade ”pappa” inifrån sovrummet sprang jag till undsättning, trots att det var ett tydligt falskt alarm. Hon låtsades vara ledsen och jag köpte villkoren och spelade med.

Jag var till och med tacksam.

Hej min skatt.

Jag saknar er allihop. Faktum är att jag saknar er så mycket att jag får en klump i magen när jag läser ert fina vykort och tänker på er. Dock vill jag vara tydlig med en sak: Om Korvas kallar mig för Faye när jag kommer hem så kommer jag att åka tillbaka till Berlin och stanna här.

Annars är allt bra. Förstoppningen släppte till slut. Kanske ingenting att skriva om såhär i ett vykort, men det kan ju vara skönt för dig att höra. Nog om det. Från och med nu är samtalsämnet helt reserverat för råttorna i Berlins kloaker. Där är det nog inte färdigpratat om saken på långa vägar.

Här i staden vaknar gamla funderingar till liv. Jag brukade fråga mig, när jag promenerade förbi ett visst snabbmatställe för sex år sedan, om det fanns någon i hela världen som blev sugen på korv när de fick syn på plastfiguren som stod i givakt utanför entrén. Nu känner jag att de år som har gått inte har gjort frågan mindre aktuell. Snarare tvärtom. Fortfarande verkar själva idén med en korv som slickar sig om munnen och tycks vilja äta upp sig själv inte alls genomtänkt. Inte heller har den tid som korven tillryggalagt sedan vårt senaste möte fått den att se mer aptitlig ut.

Dessutom är jag fortfarande inte säker på om det är meningen att man ska tänka att korven är så god att den vill äta upp sig själv, eller om man ska tänka att den vill äta upp den som vill äta upp korven. Inget av alternativen är särskilt aptitretande. Det är min fulla övertygelse att ingen människa vill känna sig hotad av sin korv. Vare sig det rör sig om hotet om att själv bli uppäten, eller om hotet om att man inte ska hinna äta upp sin korv innan den har ätit upp sig själv.

Ungefär så går mina tankar. Vi kan prata mer om det när vi ses ikväll.

Kärlek!

/Korvaspappa

Hej min älskade.

Vi mår bra, även om jag hade kunnat döda för en döner vid din sida. Och en öl, eller kanske två.
Här hemma har vi öppnat ungdomsgård och jag funderar på om det här kan vara en affärsidé om man börjar ta inträde. Det förutsätter dock att de äter innan de kommer hit för de äter ganska mycket de där tonåringarna. Fast jag ska tillägga att de här exemplaren även är fina och smarta och roliga.
Och Korvas undrar du kanske. Jo, Korvas har the time of her life. Hon har fått hänga på Mollys rum, sitta i Mollys knä och äta ur hennes tallrik, bollat och mätt fötter med Lucien och smugit och pruttat mage med Faye.
Saknar hon dig undrar du. Jo. Det gör hon, men barn är listiga på det sättet. De tager vad de haver liksom. Det jag försöker berätta är att hon har börjat kalla Faye för pappa.

Hörs snart. Kärlek.
/Korvasvikarien

Tre nya vänner har anslutit. Två av dem ska springa maraton idag. De får skylla sig själva, men vi ska i alla fall titta lite på dem.

Såhär ser det ut utanför mitt fönster.

Det är svårt att sammanfatta gårdagen i Berlin. Den var liksom uppdelad i så olika moment att det såhär i efterhand känns svårt att tänka sig att allt hände på samma dag. Två vänner, som kom med ett lite senare plan, anslöt efter ett par timmar och vi strosade runt och satt på caféer.

Jag hade bara sovit ungefär tre timmar natten innan och var rätt trött, ett tillstånd som också delades av de andra, så allt talade länge för en mycket tidig kväll. Aldrig hade jag kunnat gissa att vi skulle fastna framför en korpfotbollsmatch i en gränd, och bli stående där ända till slutsignalen. Vi såg hur två lag bestående av femtioåringar med kulmagar utkämpade en hård dust, ofta med heta känsloyttringar som resultat av missade skott och ofördelaktiga domarbeslut. Det här var en match på blodigaste allvar.

När vi strosade hemåt skulle vi bara göra ett sista stopp på en trevlig bar, innan vi gav oss. Det blev också mycket riktigt vårt sista stopp, men klockan hade hunnit bli fyra innan vi kom ut på gatan igen och vandrade hemåt.

Jag sov mig igenom både start och landning och förstod att vi var framme, och att de flesta redan stigit av planet, först när jag fick en lätt knuff på axeln av min granne. Det är en av mina främsta förmågor faktiskt, att kunna somna i princip var som helst. Då kan förflyttningar kännas närmast magiska – man blundar i ett land och slår upp ögonen i ett annat.

Jag har varit i Berlin ganska mycket, även om det var ett par år sedan sist. Det gäller att hålla fast vid små och viktiga rutiner om man vill känna sig som hemma när man kommer fram. En sådan rutin är att äta en döner (kebab), så fort jag bara kan. Kebaberna i Berlin är någonting alldeles särskilt, det är bara nätt och jämt att man kan ana släktskapet med den ”svenska” kebaben.

Och nu, i väntan på att jag ska få tillgång till mitt rum, tänker jag lämna den lilla gård jag sitter på och ta en tur i kvarteret för att se så att alla gator ligger kvar och så att inte något favoritcafé har bommat igen.

Jag ska till Berlin ohyggligt tidigt imorgon och har massor att göra innan dess. Därför har jag gjort en att-göra-lista på nätet och bockar av punkter allteftersom. Långsamt, långsamt framskrider jag. En av punkterna är att skriva ett blogginlägg, så man skulle kunna säga att jag är mitt inne i den punkten nu. Även om nu inte är nu när ni läser det. När ni läser det, och kanske förfasas över hur ogenomtänkt hela inlägget verkar vara, har jag redan bockat av den punkten. Men en punkt är en punkt, vare sig den är genomtänkt eller inte och vare sig den är nu eller då. Och det är just därför jag har bockat av den. När ni läser det alltså.

Inte nu, nu är jag mitt inne i den.

Det var kallt idag på väg till dagis. Jag gick med uppdragna axlar och en känsla av att vilja gå i ide. Korvas skuttade fram och pekade frågande på alla vattenpölar längs vägen, de som inte dunstat bort sedan gårdagens regn. Hon ville hoppa och plaska i dem, men eftersom hon inte hade några regnkläder på sig avrådde jag henne från det. Bara tanken på att det iskalla vattnet skulle stänka upp och snudda vid hennes varma hud fick mig att frysa ännu mer.

”Visst är det kallt!?”, sa jag till Korvas, på det där sättet som vuxna kan säga att det är kallt, som betyder så mycket mer än en reflektion på vädret. Det betyder att de fryser ända in i själen. Vädret blir närmast en ursäkt och räddning, en gratis förklaring till känslan av litenhet, en förklaring som man snabbt omfamnar därför att det blir bekvämast så.

”Nej, Kåjas ha fina jacka!”, svarade hon och klappade stolt på sin nyärvda jacka. Hon förstod inte alls vad jag pratade om, varken i fråga om väder eller underliggande meningar. Det var en frisk dag med många vattenpölar och lika mycket småsten på marken och fåglar i luften som vanligt. Till och med bären på buskarna, de som vi inte vet namnet på och som man inte får äta, var kvar precis som vanligt. Inte heller idag var det blåbär och inte heller idag skulle man stoppa dem i munnen. I handen höll hon en bit av ett presentsnöre som hon vajade fram och tillbaka, samtidigt som hon rabblade namnen på de hon skulle träffa på dagis.

Jag gick bredvid som en tjuv – en leende parasit som ville skapa förtroende för att oupptäckt kunna stjäla av hennes krafter. Det gick inte att släppa tanken på att gå i ide. Ett varmt ide och sova ett barns sömn. En sömn som helar och stärker och inte lägger sig som ett lock på vardagen, som ett reklamavbrott i en dålig film.

Ett jämlikhetsengagemang har vaknat i min styvdotters hjärta, vilket får mitt eget att brännas av kärlek och stolthet. Inget tvång, inte jobbigt att masa sig iväg, hon ville själv vara med. Hon förstår att det är viktigt, det är någonting som hon kan relatera till. Att det kommer att sitta människor i riksdagen som inte tycker att en del av de människor hon känner är välkomna här i Sverige. Kanske gick det helt och hållet upp för henne nu att man verkligen kan göra skillnad med sin röst. Att det handlar om så mycket mer än om vem som ska ha si eller så mycket pengar i plånboken.

Det kändes hoppfullt att stå där, tillsammans med tusentals människor. Inte minst var det skönt att få skrika ut lite av sin frustration. Även Korvas försökte hänga med. I början uppmanade hon oss ivrigt att inte skrika. För vad skulle hon tro? Många gånger har vuxna människor sagt åt henne att inte skrika och plötsligt är hon omringad av fler vuxna än hon har sett i hela sitt liv som faktiskt står och gör just det – skriker. Till slut förstod hon att det var på sin plats och försökte hänga med. Hon höll upp sin lilla näve i luften när alla andra gjorde det och hon applåderade när alla andra gjorde det. Korvas förstod naturligtvis inte vad allt ståhej handlade om, men applåder är viktiga saker.

På vägen till demonstrationen gick vi förbi Hötorget, där Korvas fick en blomma av en man i ett stånd. Han sken upp i ett stort leende när han såg henne, där hon gick och sjöng glatt gatan fram. Snabbt tog han upp en röd blomma ur en hink med vatten och bröt av en bit av den långa stjälken så att blomman bättre skulle passa i hennes hand. Hon blev förvånad och glad, mycket glad, blommor är viktiga saker.

Om Korvas kunde förstå att det finns de som ser mannen med blomman som ett hot mot Sverige och inte som en tillgång, tror jag att hon hade blivit ledsen. Och om hon hade förstått att det till och med finns de som är rädda för att mannen med blomman har kommit för att ta deras julaftnar och midsomrar ifrån dem, så tror jag att hon hade skrattat. Om än inte ett glädjens skratt.

När jag hämtar Korvas på dagis idag, blir jag inte bli helt överraskad om personalen säger att hon har sjungit en ramsa om och om igen, som ett mantra:

”Inga rasister på våra gator.”

Jag ville rulla ihop mig till en liten boll och bara gråta. Så kändes det att vakna upp i Sverige idag.

Men nu ska jag sträcka på mig, nu är det färdigsnyftat. Klockan 18 ikväll på Sergelstorg samlas vi hela familjen, tillsammans med många andra, för jämlikhet!

Om ni kan, så gör det ni också!