Då var det dags att rösta då. Glöm inte att i detta val är varje utebliven röst en röst på Sverigedemokraterna.

Och så får det ju inte bli!

Jag måste ändå medge att jag kan förstå, i stunder som dessa glädjens möten, att man kan tro på en mening med livet. Men vad det egentligen handlar om, när man begrundar det, är att det blir uppenbart att en eventuell mening med livet är fullkomligt irrelevant för om det är värt att levas eller inte.

Det här med meningen med livet, som så många tycker är en stor fråga, är ju egentligen en väldigt liten fråga, eftersom det inte finns någon. Mening alltså. Låt mig bara klargöra det såhär direkt; det finns ingen mening med livet. Vad skulle det i så fall vara? Barn? Knappast. Med barn skapar man sig en plikt förvisso. Gör sig en mening. Men det blir bara ytterligare ett tecken på att allt, ur ett större perspektiv, helt saknar mening. Om man vänder upp och ner på en papperskorg, kanske när det blåser till på köpet, så skapar man sig också en plikt. Gör sig en mening. Det blir liksom ens förbannade skyldighet att plocka upp skräpet igen. Det är meningen att man ska göra det. Men väldigt få skulle få för sig att kalla det för en meningsfull tillvaro. Många skulle till och med, med visst fog, påstå att man är dum i huvudet och agerat irrationellt.

Ungefär så fungerar barnskaffandet. Som att vända upp och ner på en papperskorg och sedan plocka upp skräpet igen. Med den skillnaden att skräpet älskar en och inte, till en början, ser ens brister. Skräpet får en att känna sig skitviktig. Vilket man också är för att skräpet inte ska kastas omkring helt fritt i vinden. Du är skräpets förlösare, hjälte och gud och skräpet klarar sig inte utan dig. Skräpet tänker inte på att det låg i papperskorgen från början. Att innan du kom och vände upp och ner på papperskorgen så var allt frid och fröjd. Eller nollställt rättare sagt. Skräpet kände varken glädje eller sorg. Skräpet befann sig i ett ”ingenting”, som det nu via en hel del omvägar är på väg tillbaka till.

Resonemanget har vissa brister, jag är medveten om det, men på ett ungefär.

”Ditt barn är som skräp” brukar inleda en konversation med, när jag träffar en ny människa. De gillar inte det. Folk blir som galna när man jämför deras barn med skräp.

Men så har jag heller inte särskilt många vänner.

Såhär kan det vara ibland. De egna känslorna av nostalgi och 70-talsmsys, som tonerna och rösterna från Fem myror framkallar, blandas med ett nytt 2010-talsmys, som Korvas tillför, med hjälp av samma röster och samma toner.

Svindlande.

Det hörs gitarrljud uppe från Mollys rum. Jag tycker mig till och med ana lite sång – det är stort.

Vi bråkade lite idag. Molly har precis varit på någon sorts läger med skolan och kom hem och var supertrött. Hon hade nästan dubbeldygnat. Att dygna är att vara vaken i ett dygn, så att dubbeldygna borde ju rimligen, om jag har förstått allting rätt, gå ut på att vara vaken i två dygn. Vi skulle på middag hos en vän, men Molly tänkte under inga omständigheter följa med. Hon var så trött att hon ville gå och lägga sig direkt, sa hon. Men det tänkte inte vi gå med på. Att nästan ha dubbeldygnat var ingen ursäkt som varken Lisa eller jag fann godtagbar för att utebli från en middag, och äta måste hon ju göra i vilket fall som helst – hon skulle med. Sedan följde skrik och förbannelser.

Under middagen satt hon och kämpade för att upprätthålla sin sura min, för att tydligt markera det svek och lidande hon utsatts för. Vid några tillfällen kunde hon inte låta bli att dra lite på smilbanden, eftersom hon var omgiven av roliga människor som hon tycker mycket om. Då var hon tvungen att snabbt korrigera ansiktet tillbaka till det bistra och missnöjda uttrycket. Som om hon hade gjort något fel eller pinsamt och riskerade att bli påkommen.

Hon fick gå hem tidigare så att hon kunde gå och lägga sig. Under promenaden till tunnelbanan lär hennes sinne ha varit något mildare.

Men nu efter att vi nyss har kommit hem sitter den tidigare så sömnsvultna tonåringen alltså och spelar gitarr och sjunger på sitt rum.

Det ska löna sig att arbeta!

Jag struntade i mina tänkta sysslor idag och läste, fikade och promenerade istället. Det har funnits perioder i mitt liv då jag har läst, fikat och promenerat större delen av dagarna. Då, under dessa perioder, kunde det hända att jag gick direkt från ett fik till ett annat, därför att det första fiket hade godast och mest prisvärda mackor medan nästa fik hade skönare fåtöljer, vilket lämpade sig bättre för läsning. Jag tror att jag gjorde av med mer än hälften av allt jag tjänade varje månad på kaffe och mackor.

Ibland kunde jag gå från ett fik till ett annat därför att jag behövde fundera på någonting jag läst. Stunder då jag var helt fångad i någon känsla och det liksom inte räckte med att lägga boken ifrån mig, jag behövde farten i promenaden för att kunna ta till mig känslan. Skrev gjorde jag också, plottriga kråkfötter som sammanfattade tankar. Ofta blev det dikter av dem till slut. Dikter, prydligt ordnade i word-dokument, som jag aldrig visade för någon. Sen kraschade hårddisken. Ganska behändigt faktiskt, för nu, utan bevis, kan jag inbilla mig att de var mycket bättre än de med all säkerhet var.

Jag var rastlös då och är nog fortfarande egentligen, men nu finns inte samma utrymme för rastlöshet. Jag kunde få för mig att gå iväg till något café mitt i natten. Något av dessa underbara alltför upplysta taxifik, där yrkesfolk satt rygg mot rygg mot berusade kärlekspar. Chaffisarna pratade högt om besvärliga kunder, bomkörningar och om svåra villkor i allmänhet. Och där satt jag med stora öron och tittade i en bok och plottrade i ett block. Flera av dessa fik har lagt ner nu.

Men promenaderna, jävlar vad jag saknar promenaderna. Många av mitt livs bästa stunder har varit under promenader. Jag gick överallt – fötterna var min tunnelbana. Jag gick om jag skulle någonstans och jag gick bara för att gå, för att tänka och för att känna. Och fort gick jag.

När jag kom till dagis hade jag lite skuldkänslor, eftersom jag inte hade gjort något ”vettigt”. Jag hade förvarat Korvas där en hel dag utan någon legitim anledning. Folk har ju inte sina barn på dagis för att fika, läsa och promenera.

Hon blev glad när jag kom, men när vi skulle gå därifrån var det under stora protester.

Jag vet inte om ni har läst Kärlekskrank? Det har jag med stor förtjusning gjort regelbundet – åkt känslomässig berg och dalbana tillsammans med huvudpersonen. Nu har hon flyttat och byggt upp en hel värld av de odödliga komponenterna Kärlek och Jävlighet.

En värld i vilken man kan träffa sin framtida livskamrat eller/och få reda på hur man ska göra slut på effektivast möjliga vis. Fråga någon expert om kärleksråd eller låta sig inspireras av någon av de andra, kära, kåta eller jävliga, figurerna på sidan. Eller kanske bara klottra ner någonting på väggen, eller bidra med sitt livs bästa lista, eller ta del av någon annans.

Allt är i ett bubblande tidigt skede, så ännu finns chansen att om en tid kunna säga: ”Jag var där när det begav sig, utan mig hade det inte varit vad det är idag.”

Kärleksinsatser (och Jävlighetsinsatser) av det har slaget måste hyllas! Välkomna till KÄR OCH JÄVLIG!

Ps. Jag vet vad hon heter, men jag kallar henne Tess. Närrå, det gör jag inte, men vad hon egentligen heter säger jag aldrig. ALDRIG.

De andra barnen dansade varv efter varv till musik på en rund röd matta. Samma matta som de har morgonsamlingarna på. Korvas var i färd med att köra en buss. Hon hörde min röst innan hon såg mig och lämnade det hon hade för händerna för att springa och möta mig. ”Min pappa! Pappa har kommit!”, följt av klappar på kinden och pussar på munnen. Och så sprids en värme i kroppen, så plötslig att man blir förvånad. Än mer förvånad eftersom man blev förvånad också dagen innan. Man blir alltså inte bara förvånad över den plötsliga värmen utan även förvånad över sin egen förvåning – över den plötsliga värmen.

Korvas gick igenom, med både ord och gester, vad hon hade sysselsatt sig med, vilket alltså just då varit att köra en buss, byggd av kartong. Bussen var tillräckligt stor för att hon själv skulle få plats i den, men inte tyngre än att den kunde köras med tankekraft som enda drivmedel. Bortsett från faktorer som krocksäkerhet var det på många sätt den ultimata bussen. En buss som hade kunnat sätta hela världsekonomin i gungning om den fått komma ut på marknaden.

För Amerika hade den inneburit en total kollaps.

Det fanns en tid då Korvas stökområde var relativt begränsat.  Hon pillade försiktigt med saker och öppnade mycket få lådor och skåp som inte innehöll böcker eller leksaker. Och de saker hon befattade sig med hamnade sällan i andra rum och låg oftast inom en ganska bekväm radie från hennes leklåda.

Den tiden är nu helt och hållet förbi. Inte bara har hennes räckvidd blivit större utan hon har också gett sig själv större befogenheter och anser att allt i hemmet hör lika mycket till henne som till någon annan, däribland de tidigare oåtkomliga lådor som går under benämningen kamikaze-lådorna. Vi har en del sådana lådor, med ett innehåll som vid en första anblick påminner om innehållet i en papperskorg. Faktum är att även vid en närmare studie av lådornas innanmäte påminner det om sådant man återfinner i papperskorgar. Flera år gamla kvitton, prislappar, halva innehållet från kinder-ägg, icke fungerande pennor, nycklar till lås som inte längre används, en och annan kapsyl, små påsar med, av en katt bortslitet, foder från vinterstövlar, gamla sugrör och så vidare. Föremål som har ett så lågt samlarvärde att de vanligen påträffas hemma hos råttor eller galningar. Fram tills alldeles nyligen har de lyckligtvis fått leva sitt liv instängda i olika lådor.

Det oroväckande faktum att Lisa och jag inte har bättrat oss i konsten att röja undan i samma takt som Korvas har bättrat sig i konsten att stöka ner, gör att vår lägenhet stundtals är i ett så bedrövligt skick att den påminner om en sopstation. Något som har fått till och med Korvas att söka sig till mindre och mindre ytor. Små och svåråtkomliga, men ännu icke kontaminerade, skrymslen.