Jag hann fundera mycket på vad det var hon egentligen sjöng, innan jag kom mig för att fråga på dagis. Det visade sig vara en visa som de lite äldre barnen sjunger men som Korvas har hört tillräckligt mycket av för att i alla fall kunna återge luddiga delar av. Innan jag fick höra texten hade jag kommit fram till det här: ”Bä bä vita lamm, etete jang, bajsa in i jorden, då ringde grisen, fisen, Pffffff!”

Originaltexten är: ”Bäbä vita lamm, åt på restaurang, gissa vad hon/han gjorde, bajsa under bordet, då kom polisen, ridande på grisen, pffff!”

Tydligen cirkulerar också en annan, alternativ, version bland de äldre barnen där polisen kommer ridande på fisen.

Om någon till äventyrs har hängt med i den här bloggen från början så vet ni vem Ahlgren är, men för er andra ska jag snabbt förklara den saken. Ahlgren var vår katt och under en tid Korvas bästa vän. Hon var väldigt speciell och fin, älskade vatten och hade, av allt att döma, inte allt på sin rätta plats i huvudet. Men hennes egenheter, om än inte alla, gjorde henne också alldeles oemotståndlig.

Det hette att Ahlgren var Mollys katt, vilket bara tycktes vara gällande när det var tal om att göra sig av med henne, men aldrig när det kom till ansvar och skötsel. I dessa lite mindre angenäma avseenden var hon till 95 procent min katt. Till Mollys försvar kan jag säga att mina egna kvaliteter, när det kommer till djurskötsel, när jag var i tio-elvaårsåldern, var allt annat än av ett slag jag vill skryta med. Något som eremitkräftan Hermit (jag vet, det var min syster som döpte honom) bittert fick erfara. Hermit var förvisso en eremitkräfta, men jag är beredd att slå vad om att han inte tillfullo hade begripit innebörden av ensamhet och dess konsekvenser, innan han träffade mig. En dag, när tiden är mogen och jag har bearbetat hans bortgång ordentligt, ska jag berätta mer om honom.

Efter ett års kamp med att försöka få Ahlgren att sluta kissa och bajsa överallt utom i kattlådan, och efter tydliga indikationer på att hon själv inte mådde så bra hos oss, gjorde vi oss av med henne. Hon fick flytta ut till en kompis på landet, med skogen utanför dörren och är nu en lycklig och, såvitt jag vet, rumsren katt.

Vad jag via dessa omvägar (som blev längre än planerat) ville berätta var att den svarta katten på vår gård, som jag i gårdagens inlägg beskrev som en väldigt snäll katt, skulle beskrivas annorlunda om man frågade ett djur. Ahlgren har, utan minsta tvivel, en helt annan uppfattning om den svarta kattens lynne. Den svarta katten brukade jaga upp Ahlgren i ett träd och bita henne i svansen, så hårt att hon tjöt så att det ekade över hela gården. Mot Ahlgren var den svarta katten ett riktigt svin.

Molly hatar den svarta katten av hela sitt hjärta, trots att drygt ett år har gått sedan Ahlgren flyttade. Ett år kanske inte låter mycket, men för någon som betraktar tre veckor gamla händelser som forntida blir ett års hat höjden av långsinthet. Allt är som bekant relativt.

För vissa, däribland Hermit, är ett år längre än livet.

Korvas och jag mötte den svarta katten när vi var på väg hem från dagis, en dag i förra veckan. Jag hämtade henne (Korvas inte katten) tidigare än planerat och struntade i att jag hade saker att göra, därför att jag hade en riktig pissdag. En sådan där dag när man är ledsen för nästan allt och knappt kan se några ljusglimtar i tillvaron. Korvas var på ett alldeles strålande humör och blev naturligtvis ännu gladare så fort hon fick syn på katten.

De flesta av katterna på gården är mycket snälla, den svarta i synnerhet, så i kombination med Korvas försiktighet brukar det bli riktigt kärleksfulla möten. Den här dagen var katten lite rastlös av någon anledning, så jag uppmanade Korvas att vara extra försiktig. Det var hon också, men försökte ändå att med alla medel vinna över katten på sin sida. Hon hämtade sin egen mjukiskatt från vagnen och försökte få de två att bli kompisar, genom att gång på gång trycka tygkattens nos, mot nosen på katten av kött och blod. Visserligen mycket försiktigt, men likväl på ett med katters sätt att se på saker tämligen irriterande vis.

För att undvika en konflikt försvann katten då upp i ett träd och Korvas ställde sig under och pekade, skrek och skrattade på ett sätt som förde tankarna till Linus på linjen. Så förbluffad och förtjust var hon, över det fullständigt surrealistiska med en katt i ett träd.

Sakta började Korvas goda humör smitta av sig på mig. Hela vägen hem hade hon gått och pratat glatt, bara för att fortsätta glädjeyran på gården. Det var uppenbart att hon hade en fantastisk dag, och lika uppenbart var det att anledningen till att jag hade hämtat henne tidigt inte var för att hon behövde mig, utan för att jag behövde henne.

Om man är vaksam kan man se små tecken i vardagen som visar hur olika öden har mötts och bildat nya formationer. Vad som har varit upphör i vissa fall att vara vad det varit. Någonting som definieras som vitt i den enes garderob blir någonting annat, obestämbart, när det ställs öga mot öga mot något som definieras som vitt i den andres.

Man får noga överväga varje introduktion av någonting nytt, om man vill behålla någonting som liknar kontroll. Men i praktiken, utan leva ett liv helt fritt från spänning, är det omöjligt. Det rör sig ofta om infall, en känsla av att vilja förgylla ett ögonblick genom att tillföra ett tidigare okänt moment, utan en tanke på att detta nya moment riskerar att bli en del av en ny rutin, lika självklar som mat och sömn. Men vill man för den skull leva ett liv utan infall? Knappast.

Sträckan mellan infall och rutin är dock olika lång beroende på vem man har att göra med. I mitt fall var det tillexempel ett infall att pröva att vika plastpåsar till trianglar, men jag vågar tro att det blev en rutin först långt senare. Eller, det var kanske ett dåligt exempel, möjligen var jag ”smittad” redan efter första vikningen, med tanke på att jag från och med den stunden, för tolv år sedan, har vikt allt som kommit i min väg. Hur som helst är det, oberoende av ”sträckan” sällan ett infall leder till en rutin. I mitt fall alltså. Senaste gången, för drygt ett år sedan, rörde det sig om ett infall att testa att göra äpplemos, för att sedan dess under långa perioder göra det var och varannan dag.

För Korvas är det annorlunda. Varje introducerat element kan med stor sannolikhet bli en rutin. Med skrämmande stor sannolikhet faktiskt, om det är någonting som faller henne i smaken naturligtvis. Då blir det en rutin som måste nötas bort, eller bytas mot någon annan, om man vill bli av med den. Några exempel på sådana rutiner är att hoppa ner från sista trappsteget på varje våning i trappuppgången, att trycka på knappen till övergångsställen, sova tillsammans med en i förhållande till henne och hennes säng enormt stor Barnens första Atlas, och inte minst att bli upplyft för att med vägledning av en mer rutinerad hand slå in koden till kodlåsen vid porten till gården och vid dörren till fastigheten.

På precis det sättet, som resultat av ett infall, ett försök att förgylla en promenad, har det kommit sig att jag varje gång vi går hem från dagis, måste lyfta upp korvas på raka armar så att hon kan komma åt de högt växande små frukterna i en rönn och ta ned ett antal i sin hand. Rönnbär som sedan kan återfinnas lite varstans i lägenheten.

Om än aldrig i samma antal som ursprungligen tagits dit.

Jag var inne på det i föregående inlägg, men nu hittade jag ett litet videoklipp som ännu bättre visar den glädje ett litet hopp i trappan kan frambringa.

Vi hoppar nerför trapporna Korvas och jag, det är den senaste rutinen. Inte alla trappsteg, men det sista i varje halvtrappa. Det blir sju hopp totalt. Om man råkar glömma ett hopp måste man gå tillbaka och göra om. Om jag råkar glömma alltså, Korvas glömmer inga hopp. Jag går i förväg för att skynda på processen litegrann, annars kan vi bli stående i evigheter.

För Korvas är det en självklar del av rutinen att jag går i förväg, hoppar det sista trappsteget och sedan väntar på henne på avsatsen. Så kommer hon efter och pratar hela vägen, för varje trappsteg har hon nya ord som måste yttras, och så stannar hon upp lite inför hoppet, böjer knäna och kastar sig utför, med armarna uppsträckta. Om inte någonting oväntat inträffar skrattar hon högt efter landningen, både hennes och min.

När vi har kommit till den sista halvtrappan brukar jag hinna ner till barnvagnsrummet och upp igen, innan det är dags för hennes avslutningshopp. Sedan börjar striden om vagnen, om hon måste åka i den eller får lov att promenera själv. Någonting som beror helt och hållet på om vi har en tid att passa, som inte tillåter hennes eget tempo, eller inte. Vilket i sin tur oftast beror på hur lyckad morgonens planering har varit. Om det har förekommit strider om vem som ska sätta på vem skorna och så vidare.

Ibland blir hon så ursinnig om hon inte lyckas sätta på sig sina egna skor att hon skriker och gråter och slår armarna mot varandra i frustration. Ibland bryr hon sig inte och låter mig sätta på henne skorna från början. Jag har aldrig riktigt fattat i vilka situationer det är viktigt.

I morse satte hon snabbt på sig sina egna skor, om än i omkastad ordning, enligt gängse uppfattning. Men Korvas verkar inte tycka att det är obekvämt, så då får det vara så – bananastyle.

Hon var, för att vara en måndag, ovanligt uppspelt och glad under promenaden till dagis och drev på ganska hårt. Jag kunde gå i en takt som liknade vanlig promenadtakt. Framme vid grinden vände hon sig om och sa: ”Inte ledsen”. Och när vi kom in rusade hon fram till en av sina favoritkompisar och ropade ”hej då pappa” till mig. Avskedskramen var jag tvungen att be om själv och någon puss var det inte tal om. Hon hörde inte ens frågan.

Och för ovanlighetens skull, för att vara en måndag, lämnade jag dagis som en hel människa.

Nu vill Korvas måla igen. Liksom andra konstnärer i hennes situation har hon i brist på inspiration inte kunnat måla, knappt orkat titta åt en pensel, men nu är behovet och energin tillbaka. Man kan inte bara sitta och vänta på inspiration, hon vet det, men hon har inte förmått att uppbringa den kraft som krävs för att försöka. Fram tills för ett par dagar sedan vill säga. Nu är det mycket som ska målas. En hel period av ickemålande måste rymmas inom denna skaparperiod och på duken måste nuets känslor samsas med dåtidens.

Hon har också i likhet med många konstnärer, speciellt under svåra tider, tvingats anpassa medium efter tillgång. Hon har fått uppleva hur tillgången på akrylfärg först har ransonerats för att slutligen strypas helt. Men måste man måla så målar man med blod eller rödbetor om så krävs.

Lyckligtvis finns ännu vattenfärg.

Korvas satt på golvet och torkade rumpan på en liten docka med en tjugolapp, när jag kom för att hämta henne på dagis igår. Visserligen en kopierad och inplastad tjugolapp, men det var ändå en ganska speciell syn. Dockan hade bajsat påstod hon. Såvitt jag kunde se hittade hon på, varken dockans bak eller tjugolappen bar några spår av någonting som kunde styrka hennes påstående.

En meter bort satt ett annat barn och torkade en annan dockas bak med något som liknade en kamera. Också det en ganska speciell syn, men vid det här laget, efter att redan ha sett en speciell syn, var jag lite avtrubbad. Att torka rumpan med något som liknade en kamera framstod då närmast naturligt. Inte särskilt praktiskt, men naturligt och självklart.

Det hände någonting med mig, där och då, som jag har svårt att beskriva. På vägen hem skrattade Korvas och hoppade i vattenpölar och lekte med rönnbär. Själv kunde jag inte släppa det jag just varit med om och gick och funderade på om allt skulle bli annorlunda nu.

Men än så länge är det ungefär som vanligt.

Humörets outgrundliga vägar fascinerar mig. Hur en fjäderlätt vindpust vissa stunder räcker för att man ska slungas till marken och sedan knappt orka resa sig. Nerpressad av svarta tankar och en visshet om att allting man i framtiden kommer att röra vid kommer att förvandlas till skit, om det nu inte redan är det från början. Skit alltså. Och så sjunker man som en sandsäck mot mörkret och mycket snart skulle man smälta och förångas i jordens eldsprutande inre, om det inte vore så att tidigare stunder av upprymdhet sitter kvar som luftfyllda ballonger och saktar ner fallet.

Men lika effektivt verkar det vissa stunder åt andra hållet. En fjäderlätt vindpust blåser rätt in i kroppen och fyller den med varm luft och tankar om att ingenting är omöjligt. Snarare tvärtom, allt annat än total lycka och framgång verkar närmast befängt. Och så åker man mot himlen, som en luftballong på raketbränsle och mycket snart skulle man eldas upp av solen om det inte vore så att tidigare stunder av svårmod sitter kvar som sandsäckar och bromsar uppstigningen.

Ironiskt nog är det hett åt vilket håll man än vänder sig, men ungefär såhär föreställer jag mig att balansen upprätthålls.

Fast det är säkert olika för alla.