Korvas har börjat ställa krav på fler föremål att diska och har på så sätt blivit en besvärligare partner, eftersom våra uppfattningar om hur det bör gå till kraftigt går isär. Dessutom nöjer hon sig inte med vilka föremål som helst, utan vill gärna ha stora och skrymmande saker eller, ännu hellre, samma föremål som jag för stunden håller på med. Problemet då blir ju att om jag ger henne mitt föremål måste jag ta ett nytt, som då i samma ögonblick jag nuddar vid det blir mer åtråvärt än det förra.

Senaste gången vi diskade tillsammans slog det mig att jag faktiskt aldrig gett henne chansen, på riktigt. Vi har haft fina diskstunder tillsammans och det har varit ett sätt för mig att få någonting gjort, utan att Korvas blir gnällig – ett sätt att förvandla en hushållssyssla till kvalitetstid, men jag har aldrig särskilt ingående försökt förklara hur man verkligen gör. Så efter att hon stått och rört om i en skål med en plastslev en bra stund, försökte jag instruera henne ordentligt. Tog tag om hennes små händer och visade rörelserna.

Jag vågar nog påstå att resultatet var gott, även bortsett från den ökade självkänslan. När Korvas var färdig med den slev som var exempelföremålet under lektionen hade hon lyckats knuffa bort mer grötrester än hon hade tillfört.

Jag hittade två ganska svullna bett på Korvas ben i söndags kväll. Insektsbett inbillade jag mig, antingen getingstick eller mycket kraftigt uppsvullnade myggbet. Sådär som det blir om man är överkänslig. Det hör till ovanligheterna att jag inte känner till de flesta skavankerna på hennes kropp, men jag hade ju varit borta i drygt två dygn.

Farmor, som varit barnvakt, visste ingenting och på dagis visste de ingenting. Men någon dag senare kom de på att vi borde kolla så att hon inte hade fått svinkoppor, för det är någonting som går på dagis nu.

Idag kollade vi och det var ingen fara, de trodde också att det var bett av något slag. Men det var ett fint äventyr för Korvas att komma dit. Vi tittade på färggranna fiskar i flera olika akvarier och sedan läste vi en bok i väntrummet, om två tvillingar som åker i olika båtar.

Korvas var oblyg för sköterskan och pratade för fullt om sina bett på benet, som vid det här laget mer liknade sår efter ett par nätters kliande. När det var klart fick Korvas ett stort fyrkantigt plåster över alltihop och blev mycket glad. Plåster var viktigt när man var liten, det minns jag mycket väl. Man ville gärna ha så många som möjligt och det värsta som fanns var om man fick alldeles för smala plåster. Då kunde det lika gärna kvitta. Men Korvas plåster var perfekt – respektingivande. Även om jag tror att hon, med sin ringa ålder, uppskattade plåstret mer som någonting dekorativt, snarare än ett tecken djärvhet.

Som om sköterskan vore självaste jultomten nöjde hon sig inte med bara plåstret, utan gav också Korvas ett Skalman-klistermärke. Så när vi kom till dagis var hon en mycket stolt ägare av två märkvärdiga skatter. Värre var att det genast uppstod problem, eftersom de andra barnen gärna ville titta och ta på hennes klistermärke. Då fick hon något panikartat i blicken och skrek, och det blev tydligt att hennes rädsla för att bli av med skatten vida översteg glädjen över att äga den.

Jag fick en viss Sagan-om-ringen-känsla och tänkte på Gollums besatthet och kärlek till sin älskade ring, trots att den förgör honom. Sådana föremål ska man akta sig för. Om jag upptäcker liknande tendenser hos Korvas kommer jag att kasta Skalman-klistermärket fortare än kvickt.  

Och om hon då biter av mig fingret, är jag rädd att det kan vara försent.

Man ska inte förminska sina barns bedrifter, men heller inte på ett skrytmässigt sätt förstora dem. Därför tänker jag låta filmen i föregående inlägg tala för sig själv – på så sätt gör jag ingetdera. Jag låter bara filmen redogöra för sjutton sekunder direkt tagna ur verkligheten, utan förklaringar. Om ögonblicken innan filmen börjar eller sekunderna efter att den slutar bjuder på några ledtrådar får vi alltså inte veta. Vidden av Korvas läsförståelse får förbli ett mysterium, ännu ett tag.

Vem hon brås på, om man nu alltid måste brås på någon, är nog oss båda, fast på olika sätt. Det ovanligt tidiga intresset för det skrivna ordet kommer nog från Lisa, medan förmågan att uttala ett ord på ett någorlunda begripligt sätt, utan att blanda ihop det med andra, kommer från mig.

I övrigt vill jag bara tacka Magnus, Brasse och Eva (må hon vila i frid) för ett riktigt hästjobb!

Eller ja, elefantjobb kanske är mer korrekt.

Jag försöker få med filmen också. Det blir liksom en helt annan känsla då…

Ibland undrar jag vem det är som nattar vem. Min roll har blivit så passiv.

Jag fick ett förstklassigt mottagande när jag kom hem igår. ”Pappaaaa!” ropade Korvas och kom springande med armarna utsträckta. ”Pappa har kommit!”, fortsatte hon och klappade mig i ansiktet.

Innan, i trapphuset, blev jag pirrig och lite nervös, som inför ett kärleksmöte med mycket osäker utgång. Vilket i och för sig var precis vad det var, på ett plan – det plan där det inte är klart vilka reaktioner och känslor ett möte kommer att generera. På ett annat plan, det långsiktiga, känns utgången säkrare. Det mesta talar ju för att vi alltid kommer att höra ihop på ett eller annat sätt, om inga katastrofer som inbegriper döden inträffar. I ett tidigt skede alltså – att händelser som inbegriper döden oundvikligen kommer att inträffa förr eller senare, är jag smärtsamt medveten om. Där kan man tala om säker utgång.

Korvas var på strålande humör, och jag blev förvånad över hur koncentrerad dos av henne jag lyckades få i mig, bara på den lilla kvart jag hann vara med henne fram till läggdags. Men olyckligtvis inte tillräckligt koncentrerad för att jag inte skulle börja gråta när Korvas gjorde det, på dagislämningen imorse.

Men jag hann i alla fall runt hörnet först och klarade mig osedd.

En blandad känsla av tomhet och Korvas-abstinens har satt sig i kroppen på mig, efter ett två dagar långt bröllopsfirande i Dalarna. I hemlighet har jag närt en dröm om att min bortavaro skulle göra mig lite mer speciell i Korvas ögon. Att hon kanske skulle göra ett litet avbrott i sin nu ganska långa period av mammighet. Men jag har börjat tvivla.

Lisa har också varit på bröllop, ett annat, och Korvas har varit hos farmor en stor del av helgen, så risken är att min hemkomst inte alls kommer att få önskad effekt. Det finns ingen anledning att spekulera i det, det kommer mycket snart att visa sig, men tvivlar gör jag.

Tvivlar och åker tåg.

Ett annat tillfälle, som likt Slovakien-incidenten skyndade på utvecklingen av fyra-tofsars-metoden, var när två vänner skulle klippa mig (varav den ena en tidigare flitig kommentator i Korvasbloggen, men som slutade efter att jag, på skämt, kallat honom för idiot i en kommentar och han blev stött). Denna gång som inte var så särskilt långt efter Slovakien-incidenten var jag också, förmodligen av samma anledning som då, väldigt mån om att bevara min nyligen utväxta lugg.

Mina vänner sprayade mitt hår dyblött med vatten och sedan pekade jag var de skulle lägga det första snittet, varpå de klippte tre centimeter ovanför min markering. När håret sedan torkade och därmed krympte var luggen i det närmaste obefintlig, och katastrofen var ett faktum.

Det här var en tid då det hade börjat gå upp för mig att jag kanske inte var fullt lika oattraktiv som jag fram till dess hade befarat. Jag hade fått sådana indikationer från människor i bekantskapskretsen, vilket hade fått mig, som dittills hade haft komplex för min litenhet, att börja våga hoppas att sådana där saker som att ligga kanske skulle komma att inbegripa även mig, inom en överskådlig framtid. Jag hade också växt mycket och blivit rätt lång – jag hade bara inte riktigt insett det själv. Och det är möjligt, i alla fall inte omöjligt, att den här såkallade frisyren bidrog till senareläggningen av min sexuella debut.

Det var naturligtvis bara en av mina två vänner som gjorde det första ödesdigra klippet, och därefter fick den andra göra alla kommande klipp i ett, om jag ska vara ärlig, inte helt lyckat räddningsförsök. Det är således den första ”frisören” av de två, som bär den största skulden. Men jag är inte helt hundra på vem av dem det var. Om det var han som brukade kommentera i Korvasbloggen men som blev stött och slutade, eller om det var den andra. Han som aldrig har kommenterat i Korvasbloggen. Jag tror att jag vet, men jag är inte säker. Därför vore det inte heller schysst att hänga ut den skyldige, eller den jag tror är den skyldige, med namn.

Men kanske borde han egentligen prisas, om inte som deluppfinnare så i alla fall som en stark indirekt pådrivare till utvecklingen av fyra-tofsars-metoden.

För hur bagatellartad ter sig inte en eventuell senareläggning av någon annans sexuella debut, mot främjandet av samme persons oumbärliga innovation?

Ett av tillfällena som ledde fram till beslutet om utvecklingen av fyra-tofsars-metoden, var när jag i min ungdom skulle klippa mig – i Slovakien. Ni vet, passa på för att det var billigt.

Jag hade halvlångt hår och ville ha det kortare, men jag var extremt mån om att behålla luggen, av någon anledning.

”Don´t cut the fringe”, sa jag i ett försök att förklara hur jag ville ha det. När frisören hade förstått att det var engelska jag pratade, ett språk han inte kunde, hämtade han en kvinna som skulle agera tolk. Det skulle visa sig mycket snart, men förargligt nog försent, att tolkens engelska bara var marginellt bättre än frisörens.

”Don´t cut the fringe”, sa jag igen.

”Frindje?”, svarade tolken.

”Don´t cut the fringe”, sa jag för tredje gången och förstärkte mina ord genom att peka på min lugg, följt av en gest som tydligt skulle visa att de absolut inte fick klippa den. Kvinnan nickade mot mig och log, och under några sekunder trodde jag att vi hade uppnått samförstånd, att budskapet hade nått fram.

Sedan vände hon sig om och förklarade för frisören, på ett språk jag inte förstod, att jag absolut inte ville behålla så mycket som en millimeter av min lugg.

Jag vet inte om jag har berättat om fyra-tofsars-metoden tidigare, men har jag det så får man finna sig i att höra om den en gång till. Det är en metod som jag har utvecklat själv och är mycket stolt över.

Jag slutade tidigt med att gå till frisörer, efter att råkat ut för diverse trauman i tonåren. Varje gång jag skulle gå, tog det emot, vilket ledde till att jag till slut fick utforma en egen metod. En metod som var enkel och lovade ett hyfsat resultat varje gång. För hyfsat duger gott åt mig, det som skrämmer mig är de stora överraskningarna. När det kommer till frisyrer alltså.

Det är mycket sällan jag klipper mig och beslutet brukar alltid komma väldigt plötsligt.  Det kan vara att jag ser mig i spegeln under en sådan period när håret har blivit riktigt långt och ofta lägger sig på ett mycket löjligt vis. Speciellt avskyr jag när det börjar böja sig uppåt i nacken. Då är fyra-tofsars-metoden ultimat, eftersom man inte behöver boka någon tid hos en frisör. Att vänta existerar inte i fyra-tofsars-metodens värld. Faktum är att fem minuter efter att man har bestämt sig, är man en nyfriserad typ.

Igår kom beslutet, som vanligt mycket snabbt, med en viss påverkan av att jag ska på bröllop i helgen.

Precis som namnet antyder går metoden ut på att man gör fyra tofsar, som man klipper av. Men man får inte göra alla tofsar först och sen börja klippa, för då blir det fel, man måste göra dem och klippa av dem en i taget. För då får man med hår som har missats i en tofs, i en annan.

För säkerhets skull har jag här försökt illustrera hur det går till, med hjälp av några mycket enkla skisser.