Jag sov bara några få timmar i natt och hade ganska skruvade drömmar. Det fanns ett hemligt och enormt stort café, kombinerat med badhus, mitt i stan. Vid Kulturhuset ungefär. Entrén var extremt välgömd, så visste man inte om den var den omöjlig att hitta.

För att komma in fick man gå på en sandad plan tills man plötsligt började sjunka ner, som i kvicksand. Då gällde det att ta ett djupt andetag och hålla kvar det, för sedan åkte man genom en lång tunnel, ungefär som en vattenrutschkana, fylld med flytande honung, innan man slutligen damp ner på golvet i det enorma cafét.

Är det någon som skulle kunna uppskatta, bara mellan tummen och pekfingret, vad ett liknande bygge skulle kosta?

Korvas har varit på väldigt gott humör när jag har hämtat henne på dagis, de senaste gångerna. Personalen berättar att hon också ofta meddelar att hon är glad. Hon går helt enkelt fram till dem och säger ”jag är glad”. Även hemma förekommer det, lite när som helst, men framförallt efter utbrott, som för att tala om att det har gått över.

Dessa dagar är hemvägen en fröjd. I affären vill hon gärna hjälpa till med matvarorna, och under promenaden hemåt går hon och sjunger, med dagens frukt i sin hand.

Hon är också mån om att andra mår bra. ”Molly är glad, mamma är glad, pappa är glad”, brukar hon säga lite frågande, för att kolla av så att alla är glada. Det är viktigt att vara glad.

I lördags morse, efter att vi påmint Molly om att vi skulle åka ut till landet, kunde man strax höra ylningar från hennes rum. Ett läte som är så karaktäristiskt för tonåringar som just fått förkrossande besked.

Korvas som var i färd med att ropa ”åka båt, åka båt, åka båt”, bytte då plötsligt mantra, märkbart oroad, till ”Molly ledsen, Molly ledsen, Molly ledsen”.

Ack, dessa upprivande måndagslämningar på dagis. Att man inte har vant sig efter ett års träning. För trots att man känner igen proceduren lämnar man sitt barn, efter ett tårdrypande farväl, med samma känsla som om man just hade avslutat ett förhållande. Som en svikare och bedragare lufsar man iväg, med slokande huvud.

Dessa stunder skriker Korvas efter pussar och kramar, därför att hon vet att för varje puss och kram skjuts avskedet upp, om än med bara några sekunder.

Men så finns ju också hämtningarna, när hon ibland inte vill följa med hem. I alla fall inte på en gång. Hon har ju inte planerat tiderna själv, så ibland kommer man olägligt, när hon är mitt uppe i någonting. Det betyder inte att hon inte blir glad, utan bara att hon vill avsluta det hon håller på med. Det brukar jag respektera då, och efter en liten stund föreslår hon oftast själv att vi ska gå hem.

Det brukar jag försöka tänka på då, när det känns motigt. Eller på någonting annat som känns bra.

Som lördagens såpbubbelstund på landet, tillexempel.

Även Korvas och mitt system, om vem som ska få läsa vilken del i tidningen, har i likhet med de flesta andra system undantag. Noggrant utformade klausuler som, om kraven uppfylls, kan ge förtur till en eller annan del. Förtur kan man tillexempel få om man har ett starkt intresse för någon speciell fråga, inom något specifikt område.

Som i Korvas fall, utvecklingen i Mongoliet.

Jag minns hur mina föräldrar kunde sitta vid frukostbordet och bråka om tidningen, när jag var liten. Det fanns bara två delar i DN på den tiden och jag kommer inte ihåg vilken del som innehöll vad, men av deras reaktioner att döma fanns det en vinstlott och en nitlott. Den ena delen bar på löften om kunskap och insikt, medan den andra delen knappt bar på någonting alls. Möjligen bar den, i likhet med den första delen, på en möjlighet att läsas i helt utsträckt läge, om läsaren själv var minst en och nittio lång.

Hur fördelningen av delarna mellan mina föräldrar såg ut, har jag ingen aning om. Kanske hade de någon sorts varannan-gång-princip, eller så var det först till kvarn som gällde. I så fall borde pappa ha varit den som oftast lade beslag på den åtråvärda delen, eftersom han alltid var uppe först och gjorde frukost. Förmodligen var det så det gick till, varför skulle de annars tjafsa?

När Korvas och jag ska göra upp om tidningens olika delar på morgonen, har vi ett helt annat tillvägagångssätt. Ett system som bygger på att om man ändå läser tidningen upp och ner, så får man hålla tillgodo med sporten.

Efter samlingen på dagis igår, var jag även med på fruktstunden. När de små stolarna inte räckte till satte jag mig på knä bredvid Korvas. Hon var hela tiden vänd mot mig och klappade mig på hakan och sa ”Pappa är en liten flicka”.

Hon blev inte direkt förvånad när jag upplyste henne om att jag är en pojke, vi har ju gått igenom det där ganska många gånger. Men jag tänkte att den där andra biten med att pappa har snopp och Korvas snippa, skulle komma därnäst och insåg att jag inte alls kände mig lika bekväm med den diskussionen på dagis, med en massa andra människor i rummet, som hemma, men hon hoppade över det denna gång.

Efter fruktstunden gick vi på en liten rundvandring på hennes nya avdelning. De har flyttat en trappa upp så allt ser annorlunda ut. Men det är samma personal och ungefär samma barnaskara, så flytten känns inte överdrivet dramatisk. Korvas visade stolt upp vilken stol hon brukade sitta och äta på. ”Jättestor, jättestor!”, ropade hon med ett nöjt leende. Men allra stoltast tycktes hon vara över toaletten, en toalett i miniatyr i anslutning till den stora. Efter att hon hade fått visa upp sin nya miljö, blev uppbrottet ovanligt avslappnat. En kram och en puss och inga tårar.

Jag misstänker att de har potträning på dagis nu, eller något liknande, för på vägen hem efter att jag hämtat henne ville hon kissa och bajsa hela tiden. ”Måste bajsa, måste kissa”, sa hon och satte sig på huk. Vid ett litet betongfundament, i anslutning till trottoaren och ett buskage, stannade vi och jag satte mig ner så att hon kunde ”kissa och bajsa” bäst hon ville. Som så många gånger tidigare tänkte jag vara tålmodig och låta henne själv tröttna på leken, tills det uppstod en naturlig mättnad, och som så många gånger tidigare insåg jag snart att jag förmodligen aldrig kommer att få bevittna en naturlig mättnad.

När hon hade ”kissat och bajsat” 35 gånger, avbröt jag leken.

Tusen tack för alla gratulationer!

Jag var med på morgonsamlingen på dagis idag. Vi kom lite sent, precis när samlingen skulle börja och Korvas började gråta och höll ett krampaktigt tag om min hals. De andra barnen satt redan tysta i en ring, på sina blå små kuddar och väntade, så för att inte förstöra den goda stämningen tänkte jag att det kanske var bäst att jag var med. Dessutom var det längesen sist och då var det en mysig upplevelse.

Man kan likna barnen i ringen vid känslobehållare, med genomskinlig hud. De är så fulla av känslor att det knappt ryms kött, blod och ben i de små kropparna, och inga känslor eller reaktioner är fel eller konstiga. Någon brister helt utan förvarning ut i gråt för att den saknar någon av sina föräldrar, utan att det besvärar de andra barnen. Inte av likgiltighet eller kyla, utan för att det är så självklart att man blir ledsen över saker ibland. Och de vet att det snart kommer en vuxen som tröstar den bedrövade.

För så är det ordnat i deras lilla samhälle, att den som behöver hjälp får det.

”Ska det bli kul imorgon då?”, frågade Molly sent igår, när hon gick upp för trappan.

”Öh, ja, eller vadå, vad menar du?”, svarade jag förbryllad.

”Jamen hallå, du fyller ju år imorgon!”, sa Molly och blev nästan irriterad. I alla fall tyckte hon att jag var lite störd. Det var andra gången den kvällen som hon påminde mig om min födelsedag och det var andra gången som det gick upp för mig att jag helt och hållet hade glömt bort den.

Låt mig berätta lite kort om vargstrumporna. När Korvas skulle följa med mig ut och handla häromdagen fick hon två olika strumpor. Jag tog de som låg inom räckhåll för att komma iväg så snabbt som möjligt, och de råkade vara i olika färger.

När jag satte dem på hennes fötter noterade hon att en var blå och en röd, och jag sa: ”Ja, du får en av varje”.

”Vargar!”, utbrast hon då och log stort. Och när jag nästkommande dag försökte återställa ordningen kom hon med krav om att det var vargstrumporna som gällde.

Korvas fick ett ryck efter middagen och sprang lyckovarv i lägenheten, med armarna uppsträckta i luften, och skrattade. Senare, strax före läggdags, ringde Sverker på dörren och då visste glädjen inga gränser. Hon sken upp som en sol i hela ansiktet när han klev in.

De har setts några gånger sedan han flyttade, men det är stor skillnad från att ha haft honom hemma hela dagarna, till att bara träffa honom någon gång då och då. Och även om två månader är mycket lång tid i Korvas liv, har hon långt ifrån glömt bort honom.

När jag visade henne vällingflaskan blev hon bestört, eftersom hon förstod att det innebar slutet på kvällen, för hennes del – att hon inte skulle få vara med Sverker längre. Så när jag lyfte upp henne började hon vrida och åla sig och skrek: ”Sejke välling, Sejke välling”.

Och så kom det sig att Sverker fick den äran att ge sin gamla lägenhetskamrat kvällsvällingen.