Jag förbannade mig själv för att jag inte hade tagit med mig kameran, den där dagen när Korvas och jag var ute i regnet med våra paraplyer. Lisa fotade ju ovanifrån, efter att jag hade ringt och upplyst henne om att vi var därnere och promenerade, men jag såg också framför mig alla de bilder jag skulle ha kunnat ta på markplan, om jag bara hade haft en kamera.

Det är en märklig känsla det där, när man plötsligt blir besatt av att äga och konservera ett ögonblick. I sin girighet att inte förlora stunden blir man lite blind för densamma och förlorar därmed också en bit av den. Om det, som i det här fallet, rör sig om fotografering så byter man, så att säga, upplevelsen av ögonblicket mot en bild av det, vilket väldigt ofta är ett dåligt byte. Och om man till råga på allt inte ens har en kamera så byter man upplevelsen av ögonblicket mot viljan av att ha en bild av ögonblicket, och det är ett rakt igenom skitdåligt byte.

Denna gång tog jag i desperation fram min mobiltelefon, med sin oändligt långsamma slutartid och dåliga upplösning, bara för att få med mig någonting, vad som helst. Och lite vad som helst var just vad jag fick, eftersom de tänkta ögonblicksbilderna var förbi varje gång kameran äntligen tog en bild. Lyckligtvis bestämde jag mig snart för att slopa fotograferingen och helt hänge mig åt stunden, efter att ha grämt mig en liten stund över att jag inte hade gjort så från början. Jag grät, kan man säga, åt spilld mjölk och spillde på så sätt lite till.

Igår kom jag att tänka på att jag hade de inte fullt så lyckade bilderna i telefonen och blev upprörd över att jag inte hade något smart sätt att överföra dem till datorn på. Ingen sladd och mobilen tycktes inte vilja synka med datorn på något annat sätt heller. Så då fick jag mms:a över en av bilderna till bloggen, som ett inlägg, och sedan snabbt ta bort det igen, efter att ha kopierat bilden. Sedan tittade jag, av ren nyfikenhet, i statistiken för att ta reda på hur många, förutom jag själv, som hade hunnit se bilden dyka upp, bara för att i nästa ögonblick försvinna igen. Tre, eller möjligen fyra, personer hade hunnit vara inne på sidan.  

Så för er tre, eller om det nu var fyra, är det här en chans att studera bilden en gång till, utan att den försvinner. Och för er andra visas här en halvsuddig bild, med många tankar och mycket vånda bakom.

Ett stycke dåligt byte och en gnutta spilld mjölk.

Vi gick och handlade mat igår, Korvas och jag. Det var dagens stora äventyr och hon blev väldigt glad när vi skulle gå iväg, vilket smittade av sig på mig. Jag blir ju vanligtvis inte skitglad, per automatik, när jag ska gå och handla, även om jag tycker att det är helt okej. Men det är inte så att jag jublar och gör glädjehopp. Något som jag förvisso inte gjorde nu heller, men jag hade i alla fall ett leende på läpparna.

Korvas skrattade och sprang, så att håret fladdrade i vinden, och hennes armar var utsträckta åt sidorna. Som målgörargesterna i fotboll ungefär – att gå och handla är som att göra mål för korvas. När vi närmar oss en gata stannar hon, oftast självmant men ibland krävs det att man ropar ”stopp”. Än så länge känns det tryggt att ha henne lös på trottoarerna, för hon är inte överdrivet snabb. Hon brukar ropa ”springa fort” och så springer hon det allra snabbaste hon kan, men kommer då ändå inte upp i min normala promenadtakt. Och så får hon alltid gå på insidan, så att jag och barnvagnen bildar som en mur ut mot trafiken. Över gatan håller hon mig i handen och ropar ”akta bilar, akta bilar, akta bilar, akta bilar”, som ett mantra ända tills vi har kommit över på andra sidan.

Sedan fortsätter glädjeyran inne i affären och Korvas kommer med en miljon förslag om saker att handla. Hennes förslag sker inte verbalt, utan genom att hon kommer dragandes med någon vara, som jag i nio falla av tio ber henne gå tillbaka med. Eller ja, jag inser nu att det här inte går ihop. Om korvas kommer med en miljon förslag och jag refuserar nio av tio, skulle det betyda att jag ändå behåller hundra tusen, och riktigt så mycket är det ju inte frågan om. Det jag brukar släppa igenom är nästan uteslutande frukt och grönsaker. Korvas älskar frukt och vissa grönsaker och jag uppmuntrar gärna det. Det har tillexempel blivit närmast en tradition att hon lägger i en cocktailtomat i korgen. Jag tror att jag aldrig har sett någon annan handla bara en cocktailtomat, vilket egentligen förvånar mig, för det är skitsmart – om man känner till hemligheten.

Nämligen att den inte ger utslag på vågen.

Jag har varit på svensexa i bruksorten Fagersta, och vissa intryck håller jag fortfarande på och bearbetar. I Fagersta fungerar allt lite annorlunda mot här hemma.

På tunnelbanan igår satt jag mittemot en man som var så fruktansvärt lik min egen pappa. Likheterna upphörde från mitten av näsan och neråt, ungefär, men den övre delen av ansiktet var identisk med den övre delen av min pappas ansikte. Jag fick tvinga mig att inte vrålstirra på honom, men det var svårt. Trots att det var rätt kusligt kunde jag inte få nog och sluta fascineras. Och varje gång jag tittade på honom, blev jag liksom förvånad så fort jag upptäckte att det inte var min pappa. Det måste ha varit någon igenkänningsavdelning i hjärnan som aktiverades och bekräftade att det faktiskt var min pappa, trots att jag visste att det inte var det.

Jag ser ideligen människor som liknar andra, men sällan såhär mycket och jag kan inte minnas att det någonsin har rört sig om någon som liknar en familjemedlem. 

Och så sov jag på kökssoffan inatt. Jag vaknade upp stelare i kroppen än efter en natt i sängen, men det var mycket praktiskt eftersom jag redan var påklädd när dagen började.

Det har tagit på krafterna bara att säga det här. Idag är helt enkelt en av dessa dagar.

Jag är inte redo för att säga mer.

Här kan man se den skakande, och bitvis mycket skakiga, dokumentären om ett barn som byter åsikt, i samma sekund som det går upp för henne att hon faktiskt måste äta, att alla måste äta.

För er som tycker att filmaren reagerar segt och låter efterbliven, vill jag förklara att det var en direkt effekt av att han var så koncentrerad på själva filmandet. Och er som inte godtar den förklaringen, kan jag inte annat än hänvisa till filmarens föräldrar. De som finns kvar vill säga.

Möjligen vet de vad som kan ha gått snett.

Korvas och jag gick till Vasaparken idag efter dagis och träffade min syster Annika och kusinerna Eddie och Leon. Annika och jag satt och pratade, medan Eddie grävde i sandlådan, Leon cyklade och Korvas strödde sand i min hand.

Efter ett tag kom Eddie bärande på en vit liten plastburk, ämnad för lek. Den var som vilken liten plastburk som helst, med den skillnaden att den hade ett Kristdemokraterna-klistermärke fäst på sig. ”Vad fan är det här?”, undrade vi och pillade bort märket och gav tillbaka burken till Eddie. Senare såg vi att den lilla plastburken inte var ensam. Det fanns även hinkar i sandlådan, i matchande färger, märkta med kristdemokraternas logotyp.

Med en viss obehagskänsla i kroppen började vi spekulera i vad det egentligen handlade om. Frågorna var onekligen många. Hur hamnar Kristdemokraterna-leksaker på en allmän lekplats, och varför? Det förefaller ju inte särskilt sannolikt att de som driver stället, Unga Örnar, skulle ha placerat ut hinkarna där, tillsammans med alla andra, låt oss kalla dem, opolitiska leksaker.

Kan det vara så enkelt att några sponsrade Kristdemokrater har lekt där och sedan glömt, eller rent av inte orkat ta med sig, sina hinkar och andra plastattiraljer?

Eller kan det vara så att leksakerna avsiktligt har placerats där, så att barnen ska tycka att Kristdemokraterna är ena schyssta ena och sedan rösta på dem om femton-sexton år?

Eller kan det vara så att hinkarna avsiktligt har placerats där, så att barnens föräldrar ska tycka att Kristdemokraterna är ena schyssta ena, som skänker leksaker till barn, och sedan rösta på dem redan detta val? Kanske blir det just hinkarna som kommer att locka över väljarna från något annat parti.

Frågorna var fler än jag orkar redogöra för här, men hur vi än vred och vände på det, kunde vi inte komma på en enda förklaring, som inte gav en oangenäm eftersmak.

Någon annan som kan?

Jag började förbereda mig för krig. Igår morse efter att bara ha träffat Korvas en timme dagen innan, tänkte jag att det kanske hade vänt. ”Nu har jag varit borta ett dygn”, tänkte jag ”nu kanske jag framstår som lite mer attraktiv och speciell i Korvas ögon”.

Så fel jag hade, det var kalla handen igen, direkt när jag kom in i sovrummet. ”Inte pappa, stanna där.” Och inte fick jag någon puss när jag skulle gå. Då började jag fundera på om det kanske var så enkelt som att hon hade slutat tycka om mig. Att jag inte behövde leta längre efter orsaker till varför jag blivit utfryst under ett par dagar, att det helt enkelt var mig som person hon inte gillade. En mognadsfråga bara, det tog henne ett par år att komma fram till att vi inte drog jämnt, hon och jag.

Sen dess har jag gått och funderat på olika sätt att ge igen och liksom försökt träna mig på att inte tycka om henne så mycket, så att det blir jämnt. Så imorse, efter att ha varit borta ytterligare ett dygn ifrån henne, var jag beredd med knutna nävar. Jag skulle fan inte ta någon skit och definitivt inte be om pussar. Det var slut med det nu.

Och så var hon som förbytt. Hon tryckte sig mot mig och sa ”min pappa” och när vi stod i hallen, på väg till dagis, sa hon ”ja eskar dig”. Men då stod jag med ryggen mot.

Eventuellt kan hon ha sagt det till katten.

”Åka buss”, sa Korvas gång på gång, efter att vi hade förklarat att vi inte skulle åka båt och att vi faktiskt inte har någon bil. Att åka med någon sorts färdmedel, så ofta som möjligt, tycks vara av största vikt för Korvas. Det är liksom ett äventyr i sig och inte huvudsakligen ett sätt att färdas mellan två punkter.

I lördags, när det här utspelade sig, var hon nog mest på jakt efter någonting, vad som helst, som kunde förgylla en grå, trist och regnig dag. Inte för att Korvas ännu har lärt sig att grå och regniga dagar, av många tas för trista, utan för att vi knappt gjorde någonting. Vi ritade några katter och bankade lite på bultbrädan, men i övrigt satt vi mest och häckade, utan någon energi att tala om. Så när jag skulle gå iväg till systemet och till mataffären ville hon naturligtvis följa med.

Jag hade tänkt klara av handlandet snabbt och effektivt, och det var bara en kvart kvar tills systemet skulle stänga, så jag sa till Korvas att hon fick vänta, att jag snart skulle komma tillbaka. Då blev hon förtvivlad och skrek ”Korvas komma med, Korvas komma med”, och jag hade inte hjärta att låta henne missa dagens enda chans till en utflykt, så hon fick följa med i alla fall.

Fem minuter senare sov hon som en stock i vagnen. Typiskt att när hon äntligen fick komma ut på äventyr, så skulle hon missa allt. Helst ville jag inte väcka henne för tidigt, så jag drog ut på tiden i affären, för att jag skulle slippa stå på gården, i regnet, och vänta på att hon vaknade.

Regnet hade tilltagit ordentligt när jag tillslut fick väcka henne utanför porten. Hon verkade vara besviken, när det gick upp för henne att vi kommit tillbaka. Att hela äventyret redan hade utspelat sig, bortom hennes medvetande. ”Vill inte gå in”, sa hon och insisterade på att få hålla mitt paraply. Jag lovade henne att vi kunde vara ute en liten stund om hon kunde hålla tillgodo med ett mindre paraply. Ett som hon faktiskt orkade lyfta.

När hon, i vanlig ordning, undrade var katten höll hus förklarade jag att den förmodligen var hemma och sov, att de flesta katter inte gillar regn, och att det vettigaste vi kunde göra en dag som denna var att promenera.

Och så blev det. I närmare en timme gick vi runt runt på gården, med regnet smattrande mot våra paraplyer. Korvas var glad och kände sig märkvärdig under sitt paraply, och varje gång vi passerade porten sa hon ”inte gå in, måste regn”.

För en utomstående, måste det ha sett ut som att jag gick varv efter varv, ensam, med ett paraply som skydd och ett annat som sällskap.

Det finns framförallt två saker som är unika med de här bilderna. Det ena är att Korvas har klänning, det händer sannerligen inte varje dag, och det andra är att Molly håller Korvas i handen, vilket inte händer fullt lika sällan, men nästan. I alla fall är det fullständigt unikt att hon håller henne i handen under en hel promenad, i sina egna kvarter tillråga på allt. Hela vägen till Odenplan höll de hand, trots risken för att Molly skulle bli sedd av någon jämnårig. Molly var så fin mot Korvas denna dag, att den senare stundtals måste ha trott att hon befann sig i paradiset.

Det kan ha varit för att hon var så glad, Molly. Glad och förväntansfull över att få åka till Finland med sin pappa och gå på festival Sonisphere och se sina stora idoler Mötley Crüe. Under flera dagar förberedde hon sig. Hon ville hitta den rätta looken och sprang upp och ner för trapporna för att få feedback på sina utstyrslar. Själv föll jag till föga och lovade att köpa henne ett läppstift, när hon pratade om hur fint det skulle vara till. Hon förväntade sig inte att hon skulle få det, men det här skulle bli hennes första riktigt stora konsertminne och jag ville göra vad jag kunde för att göra det perfekt, oberoende av hur jag vanligen ställer mig till att köpa läppstift åt tolvåringar.

Hon var pirrig och hade svårt att somna natten innan. På morgonen hörde jag hur hon stökade runt på sitt rum, många timmar tidigare än hon brukar stiga upp på lediga dagar. Sen gick vi till Odenplan och köpte läppstift och Molly höll Korvas i handen, och på kvällen åkte hon iväg.

Och så kommer det en jävla storm och blåser bort hela skiten. Spelningen ställs in. Fattar ni!? Molly står på ett översvämmat fält i Finland och Mötley Crüe ska inte spela! Fy fan.

Idag var hon förtvivlad.

Min egen dotter fryser ut mig – stöter bort mig som smuts. I alla fall när Lisa är hemma, annars tycks jag duga. Faktum är att hon till och med har spottat på mig, bokstavligen, men det är en annan historia.

Inifrån sovrummet ropar hon ”mamma”, samtidigt som hon står och rycker i spjällen på sängen, så att det skallrar i hela rummet. Men det är Lisas tur att sova denna morgon, så jag är den som kommer in för att hämta henne i alla fall. ”Nej, vill inte, inte pappa, stanna där, stanna där!”, ropar hon vid åsynen av mig. Jag blir lite stött och går ut igen och så fortsätter hon att gorma efter mamma. Sen går jag in igen och plockar upp henne i alla fall, trots protester.

Det här är belöningen för att jag har varit med henne, under nästan all hennes vakna tid, den senaste månaden. Om jag kramar Lisa ropar Korvas: ”Nej, inte kramas lite pappa. Min mamma!”.

Och jag kan inte låta bli att tortera mig själv och frågar då och då om jag kan få en puss. ”Nej, pussa mamma”, svarar hon då och springer med strutformad mun till Lisa och ger henne flera pussar på raken. Efteråt tittar hon på mig, som för att understryka att jag är exkluderad. Jag är helt enkelt inte tillräckligt spännande, förbrukad. Som en lortig trasa.

Och så somnar hon. Försvarslös. Jag skulle så lätt kunna ge igen nu. Jag skulle kunna måla dit en mustasch, eller hälla en hink med kallt vatten över henne. Eller jag vet inte, någonting.

Bara som en markering.

Man skulle kunna likna det vid en kärleksaffär. För drygt en månad sedan var vi på Gotland och hälsade på en vän, Lina. Korvas och Lina hade träffats många gånger tidigare, men det var här på Gotland som det verkligen gnistrade till. Lina tycktes aldrig tröttna på att leka ramla-omkull-leken med Korvas, vilket tillsammans med annat belönades med evig kärlek.

Två sekunder efter att Lina ringt på vår dörr idag, kastade sig Korvas mot soffan och ropade ”oj, jag ramla”. Trots att nästan fem veckor hade passerat, hade Korvas inte glömt.

När det var dags att gå och lägga sig ropade Korvas förtvivlat ”min Lina”, på vägen mot badrummet. Men hon lugnade sig på skötbordet och tröstade sig med att ringa upp henne.

Och så här lät det: