Korvas tittade i Lisas urringning och sa ”rumpa”. Det var väldigt roligt tyckte jag. Mycket roligare än vad Lisa tyckte att det var, tror jag, även om hon också var road. Bara lite besvärad, på det där sättet man kan bli när man blir grundligt studerad – tror jag. Det är i alla fall det närmaste jag kan relatera till. Ingen har någonsin kallat mina bröst för rumpa, så helt säker kan jag inte vara.

Hur som helst krävde läget en anatomisk genomgång. Jag upplyste Korvas om att det var bröst och att även hon och jag hade sådana. Bara lite mindre. Jag petade på Korvas små prickar och sa ”plip” och så petade jag på mina, nästan lika små prickar, och sa ”plip”.

Sedan följde en noggrann studie, 35 ”plip”, som i grundlighet måste jämföras med den gången Korvas upptäckte att också jag hade en navel.

När jag inte har skrivit i bloggen på ett par dagar känns det ofta som om jag borde be om ursäkt. Men det behöver jag inte – egentligen. Det är ju min blogg som jag får göra och inte göra vad jag vill med. Inom ramarna för vad lagen tillåter naturligtvis. Men det känns lite som att bloggen är min lägenhet, som jag har flytt utan att lämna någon lapp efter mig, som redogör för var jag befinner mig och för vad jag sysselsätter mig med. Och det vore ju inte okej, om det vore så. Men så är det ju inte – det bara känns så. Ungefär.

Det vore dessutom samma sak som att säga att de som behagar läsa Korvasbloggen bor hemma hos mig, och det gör de ju inte. Med Lisa som undantag då, som både läser bloggen och bor här. Men henne räknar jag mer som en som bor här än som en läsare, vilket förmodligen är en förutsättning för att vår relation ska fungera.

Nej, egentligen är det lite mer som att jag har dragit upp en av persiennerna i mitt hem och att de som behagar läsa Korvasbloggen är mina grannar som kan kika in genom fönstret (det säger jag utan att prata om mina läsare som fönstertittare i någon negativ bemärkelse). Men om man ser det så vore det närmast perverst att lämna en lapp efter sig. Jag skulle bli förbannad om jag upptäckte att en granne hade lämnat en lapp i sitt fönster, som var ämnad för mig, för att förklara att den var bortrest och gjorde det eller det. ”Vem fan tror min granne att jag är, egentligen?”, skulle jag tänka. ”Jävla skitgranne!”, skulle jag tänka.

Således tänker jag inte be om ursäkt, trots att det på ett sätt känns som att jag borde, men på ett annat, lite starkare sätt, som att jag inte borde. Däremot kan jag snabbt redogöra för vad jag har gjort, sedan jag befann mig på en parkering i Älmsta. Korvas och jag, och efter ett dygn även Lisa och Molly, har hälsat på min syster och hennes familj. Vi har ätit, druckit, umgåtts och klappat kaniner, och allt har varit toppen. Förutom att Korvas kallade min syster och min svåger för mamma och pappa.

Det var fan inte okej.

Allt handlar om prioriteringar.

Jag sitter på en parkering i Älmsta och författar dessa rader. Av alla världens tänkbara prioriteringar har jag alltså kommit fram till att det bästa för mig, och den del av min familj (Korvas) som också befinner sig här, just nu är att sitta på en parkering i Älmsta. Det är själva huvudprioriteringen. Att jag skriver är mer en konsekvens av min prioritering. Ett sätt att ta vara på tiden och göra ett snabbt litet inlägg, eftersom jag aldrig skrev något igår kväll, som jag hade tänkt. Då prioriterade jag att dricka ett par öl med Lisa istället.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig har hört talas om någon annan som har prioriterat att tillbringa sin tid på en parkering i Älmsta, för det har jag. Jag har till och med sett det med egna ögon. När jag var liten såg jag människor som samlades här med sina mopeder och Volvo 245:or. Jag minns att det på en av bilarna stod sprayat: ”Jävla 08:or” och ”badjävlar”. 08:or visste jag vad det var, men badjävlar visste jag ingenting om. Jag tolkade det som att ägaren till bilen var arg på sådana som tyckte om att bada, men jag förstod aldrig varför.

Nu har det gått flera timmar, och vad som såg ut att bli ett liveinlägg från en parkering i Älmsta, då jag väntade på att Korvas skulle vakna, fick avbrytas – för att Korvas vaknade.

Så då kommer det nu istället – några snabba, och några timmar gamla, tankar från en badjävel.

Alla familjer bär på någon skit. De flesta försöker dölja det och bygger upp en fasad, där familjens alla medlemmar blir som skådespelare i ett drama, och lär sig spela sina roller mycket väl. Det är den bilden de vill förmedla och det är den bilden de flesta utomstående tar fasta på. Därför är det lätt att tro att andra familjer har det bättre.

Många gånger rör det sig inte om några större skandaler och den lilla familjeteatern framstår som ett harmlöst drama. Men ibland – ibland gömmer det sig mörka hemligheter bakom fasaderna. Hemligheter man helst hade velat slippa ta del av. Det Korvas och jag fick uppleva för några dagar sedan skakar mig fortfarande.

Vad som på håll såg ut som en mysig liten stund, mellan en far och en dotter som matade en gullig andfamilj med bröd, var i själva verket en far och en dotter i chock. En far och en dotter som bevittnade en familjetragedi. Desperat kämpade de duniga små ungarna förgäves för att få i sig en bit mat, medan den glupska mamman slukade allt, varenda liten smula, mitt framför ögonen på de svältande stackarna. En girig mamma som spottade på allt vad moderlighet heter. Stum och oberörd för de svaga små pipen från hungriga dunbollar. Desperata rop på näring från hennes eget kött och blod.

Det kommer att ta lång tid att bygga upp ett förtroende för djuren igen.

För några dagar sedan åkte jag ensam med Korvas i båten, för första gången. Eftersom jag fortfarande är lite ovan vid sjölivet, ville jag ta det försiktigt och börja med en mindre utflykt.

Korvas satt lugnt i båten och tittade ut över fjärden och jag kände mig stor. Korvas kände sig säkert också stor, men jag tror att jag kände mig störst – stor och världsvan. Som en riktig pappa, kände jag mig. ”Här är jag ute och åker båt med mitt lilla barn”, tänkte jag ”inget konstigt med det.” ”Vi umgås inte med landkrabbor längre”, tänkte jag. ”Vi blir stingsliga på fast mark.”

Lugnt och fint lade jag till vid bryggan, vid den lilla lanthandeln och bensinmacken. Sen fyllde jag ett par dunkar med bensin och ställde i båten och så åt vi glass – Korvas och hennes store, världsvane far.

När det blev dags att åka hem igen satte jag ner henne på ett säte i båten och hoppade sedan i själv. Plask, lät det under mina bara fötter från den bensin som hade läckt ut från en dunk som stått i solen, med ett illa åtvridet lock. I samma ögonblick hoppade den lite trötta och griniga korvas ner från sätet, halkade och föll bakåt på rygg ner i pölen. Innan jag hann reagera försökte hon resa sig och halkade en gång till. Mitt trötta och numera bensinindränkta barn började då gallskrika, samtidigt som jag desperat försökte tvätta av henne och torka upp sörjan i båten.

Den stora, trygga och världsvana pappan fanns inte längre med oss i båten då. Han hade packat ihop och stuckit för länge sedan. Och som en klen ersättning hade han lämnat kvar mig – ett nervknippe till usling, som med hög puls gjorde så gott jag kunde, för att reda upp oredan och för att dölja min inre panik.

Jag höll henne i famnen hela vägen tillbaka. När vi kom fram hann jag nätt och jämt ta av henne alla kläder, innan vi båda föll in i en lång och tung middagssömn.

Vi vaknade upp som nya människor och tog en välbehövlig dusch. Efteråt, när jag satt på huk och skrapade ner vatten i golvbrunnen, kände jag hur en liten hand klappade mig på rumpan. Den lilla handen klappade på precis samma sätt som jag brukar klappa, med min stora hand, på bäraren av den lilla handens rumpa.

Och den stora världsvana pappan, syntes fortfarande inte till.

En av dessa heta dagar promenerar Korvas naken på bryggan och möter morfar på vägen.

”Hej Korvas!”, säger morfar.

”Det är kallt ute”, svarar Korvas.

”Är det kallt ute!?” frågar morfar och ser förvånad ut. Och det är ju inte konstigt att han undrar, då det är drygt trettio grader varmt i skuggan och gassande sol. Själv är jag beredd att krypa ur mitt eget skinn. Kanske tror morfar att hon är ett ovanligt fruset litet barn. Men då måste han förbryllas än mer över att hon väljer att gå naken. Framförallt vore det tragiskt. Om man fryser när det är trettio grader varmt har man ingenting i Sverige att göra. I ärlighetens namn vet jag inte var man ska bo då.

Jag skulle inte kunna följa med henne dit, till en plats där trettio grader varmt är kallt. Hon skulle få klara sig utan mig helt enkelt. Det skulle bli tomt för mig, men hon skulle i alla fall slippa frysa. Det skulle jag unna henne, men först efter att hon blivit myndig. Nu är det otänkbart. Det finns fler aspekter att ta hänsyn till nu, än att hon ska vara varm, även om det också är viktigt.

Vad morfar inte vet är att vi läser en godnattsaga för Korvas som heter Bu och Bä i blåsväder. Varje kväll väljer hon samma bok och i en av scenerna är de utomhus och Bu, eller om det är Bä, säger ”det är kallt ute”. Eventuellt kan det vara så att varken Bu eller Bä säger varken bu eller bä i väderfrågan, utan att det är berättaren som bara konstaterar att det är kallt ute. Ett kallt konstaterande, så att säga. (Nu håller jag på att ordvitsa ihjäl mig här, jag känner det – förlåt. Men finnarna lär älska det).

Hur som helst förklarar det varifrån Korvas har fått att det är kallt ute. Men det förklarar inte varför hon säger det när det är trettio grader varmt, och som svar på ett ”hej”. Man kan ju inte bara gå och haspla ur sig helt obefogade oneliners, bara för att man råkar ha läst eller sett någonting. Det är inte hållbart.

Bara för att illustrera hur befängt det blir om man inte kan hålla isär böcker och filmer från verkligheten har jag fantiserat ihop ett scenario där jag, som nyligen sett en film om en man som lever med björnar, agerar på motsvarande sätt.

”Hej Daniel!”, säger min fiktiva motspelare.

”Jag lever med björnar”, svarar jag.

Ja ni ser, det är inte hållbart.

Att göra ingenting är också att göra någonting. Så är det. Så länge man inte är död så gör man alltid någonting, och varför skulle bara vissa aktiviteter räknas som någonting och andra som ingenting?

Ett strålande exempel på när ingenting blir någonting, även för de som ofta brukar säga att de ingenting gör, är när man har semester. Då är ingenting ingenting. Ingenting finns inte, det har upphört att existera. Precis så som det egentligen alltid förhåller sig, eftersom ingenting är en del av allting och således alltid måste vara någonting. Har man semester spelar det ingen roll vad man gör eller inte gör, för man har semester, och att ha semester är sannerligen att göra någonting.  Man är liksom skyddad av huvudaktiviteten ”att ha semester”, ett ”någonting”, som omöjliggör ingentinget.

Så är det här på landet, hade vi inte haft semester skulle många ha ansett att vi inte gör någonting.

Men att äta jordgubbar med mjölk är aldrig ingenting.

Klockan är ganska mycket och det är mörkt ute. Visst, men är det verkligen en godtagbar ursäkt? Man blir trött av värmen och föräldraskapets tidiga morgnar. Visst, men håller det verkligen som argument?

Jag sitter och skriver väldigt nära en försluten plastpåse med bajsblöjor. Det måste finnas ett hål eller någonting i påsen, för med en viss regelbundenhet passerar det små vindpustar av extremt oangenäm karaktär, förbi min näsa. Men jag känner mig så matt och så slut att jag inte orkar förmå mig att resa på mig för att bära ut påsen till soptunnan, trots att lukten gör mig lite smått illamående.

Gör det mig till en lat människa, eller är jag bara dum i huvudet?

Häromdagen såg jag ett program om en man som levde tillsammans med grizzlybjörnar under tretton somrar. Timothy Treadwell hette han. Timothy älskade björnar och ville beskydda dem och allra helst ville han vara en björn själv. I ärlighetens namn verkade han inte vara helt och hållet frisk. Vilket naturligtvis inte gör honom till en dålig eller ond människa – det gör honom bara till en inte helt frisk människa. Tvärtom var det svårt att inte tycka om honom och beundra hans mod, eller dumhet, eller vad det nu var frågan om. Någonting värt att beundra på något sätt var det i alla fall. Om någon klarar av att leva, obeväpnad, tillsammans med livsfarliga grizzlybjörnar under tretton somrar så måste denne ha något att beundra, så enkelt är det.

Förresten menar jag egentligen inte ”livsfarliga” grisslybjörnar. En björn är en björn – varken mer eller mindre. Men det är livsfarligt att vistas med björnar, om man är människa (eller lax), just därför att en björn är en björn. Det är ju inte så att björnarna går omkring och är livsfarliga, bara sådär i största allmänhet. De går bara omkring och är björnar, helt enkelt. Själva livsfarligheten uppstår i och med mötet björn och människa. Jag menar, en giljotin är ju inte farlig om man inte stoppar huvudet, eller några andra vitala lemmar, i den.

Hur som helst, för er som undrar, blev det aldrig någon fjortonde sommar med björnarna för Timothy Treadwell. Varför? kanske ni undrar. Tröttnade han plötsligt på björnar, eller hade han inte råd att finansiera sina resor längre? Nej, faktum är att det inte blev någon fjortonde sommar för Timothy Treadwell över huvud taget, varken med eller utan björnar, därför att han blev uppäten – av en björn.

Det enkla skälet till varför jag skriver om det här är för att jag är orolig.

Vad tror ni, är det en framtida Timothy Treadwell vi ser i Korvas?

Mitt lilla barn sover bredvid mig i soffan. Hon har just vänt sig, från att sova på rygg i soffans längdriktning till att ligga på sidan på tvären, med benen vikta mot ryggstödet, i nittio grader. Tungt sover hon – värmen tar musten ur vem som helst. Hon har sovränder på ryggen, från vecken på tyget, och ögonen rycker till lite då och då. Jag tittar på hur hennes bröstkorg höjs och sänks och jag förundras över hur stor hon har blivit. Så plötsligt. Hon får inte längre plats att sova raklång på tvären i soffan, inte på långa vägar. ”Hur gick det här till?” tänker jag. ”Hur FAN gick det här till?” tänker jag, som om jag har blivit lurad – på tiden. Jag har inte hängt med. Ändå har jag varit där hela tiden.

När hon återigen vänder sig om på rygg, med armarna bakom huvudet, ser hon nästan ut som en vuxen, om än en liten vuxen, människa. Hon har små skrapsår och bett från insekter på benen och håret är somrigt flottigt av svett, solkräm och smuts. Fötternas undersida börjar få en viss hårdhet nu. Ett resultat av livets första barfotasteg mot brygga och barmark.

”Sen kan se fisk” säger hon, en och en halv sekund efter att hon plötsligt öppnat ögonen. Hon syftar på Hitta Nemo, som hon har sett ett oräkneligt antal gånger.

Sen vänder hon sig om igen och somnar om.