Lisa har solsting eller något liknande och ligger klubbad i sängen. Korvas står fyrtio centimeter från tv-skärmen och tittar på Nalle Puh. Om jag anstränger mig lite för att koppla bort Nalle-Puh-ljuden hör jag Lisas tunga andetag inifrån sovrummet. Men bara när Christoffer Robin inte pratar, vilket han lyckligtvis gör väldigt sällan, för när han tar ton fylls hela min kropp av irritation. I den gamla version av Nalle Puh som vi har här på landet har Christoffer Robin fått en målbrottsröst som i kombination med en svårplacerad dialekt och en präktig och lillgammal ton, gör det rent outhärdligt att höra på honom.

Vi är alla lite slaka efter att ha varit ute på sjön med Gullrumpan (båten), i gassande sol. Korvas sov hela vägen, vaggad av vågor och sövd av motormuller, under en skarf som vi knöt fast som solskydd.

Imorse åt vi jordgubbar i yoghurten och när det var tomt på Korvas tallrik fanns det bara fil att hälla på de nya jordgubbarna och då verkade Korvas tycka att det smakade lite konstigt.  För att försäkra mig om att det inte var något fel på filen, och kolla om det var kombinationen fil och yoghurtrester som fick det att smaka konstigt, tog jag en tugga (utan jordgubbar) från Korvas tallrik. Då blev hon helt ursinnig och skrek ”gobe” och pekade på min mun. Jag försäkrade henne om att jag inte hade tagit någon jordgubbe, men hon ville inte höra på det örat utan skrek och gormade och viftade med armarna och ville klösa ut jordgubben (som inte fanns) ur munnen på mig. Fullt så rasande över en förlorad tugga har jag aldrig sett henne.

Alldeles nyss ville hon gå ut och kissa. Hon har precis förstått att det går, utan blöja. Så vi gick ut och jag krängde av henne blöjan och hon vankade av och an för att hitta den perfekta platsen. Och innan jag visste ordet av hade hon bajsat på altanen.

Jag tittar på en dålig film och försöker skriva samtidigt. Det är fascinerande att jag fortfarande försöker, eftersom jag i princip aldrig har lyckats. Varje gång jag är i närheten av en rörlig bild förlorar jag kontrollen och måste följa det som rör sig.

… så även denna gång. Nu har dessa tre rader tagit fyrtiofem minuter att skriva. Jag får helt enkel ge det en helhjärtad chans imorgon istället och ge den dåliga filmen en helhjärtad chans idag.

Fridens.

Små bara fötter trampar omkring på blanka trägolv. Hon står och tittar på båtar och berättar för sig själv vad hon ser. Så småningom kan hon inte hålla sig längre och kommer fram till sängen och viskar ”pappa” och klappar mig i ansiktet. Klockan är sex på morgonen och Korvas har en helt annan uppfattning än jag om vad man bör göra vid den här tiden på dygnet. Jag funderar på om vi inte slopade spjällsängen lite väl tidigt här på landet, samtidigt som jag lyfter upp henne i sängen bredvid mig, i hopp om att hon ska somna om. Men jag vet att det är en naiv förhoppning och jag försöker samla kraft för att börja operera min morgonstela kropp.

Korvas vet inte vad det betyder, annat än att det är någonting ömt, men för mig verkar det som en injektion med smörjmedel för mina leder och inom loppet av någon minut är jag uppe ur sängen.

Hon har lagt sin lilla hand på min kind igen och sagt ”ja eskar dig”.

När jag skummar igenom mitt förra inlägg inser jag att det skulle kunna tolkas på ett sätt som inte riktigt motsvarar den känsla jag hade när jag skrev det. Man kan tolka det, ser jag nu, som att jag försöker beskriva en ledig vardag, då man låter tiden flyta iväg helt bekymmerslöst. En dag då man bara är, som folk säger. En härlig dag, då man bara lever i nuet, som folk säger. Det är ingen dålig tolkning. Jag hade nog tolkat det så själv om jag såg samma text, skriven av någon annan. Faktum är att jag förmodligen hade tolkat även min egen text på precis samma sätt, om jag hade läst den om ett år eller så, då minnet av ögonblicket bleknat. Tolkningen är alltså inte alls dålig, men inte desto mindre fel.

Jag misstänker att den största gruppen av de människor som orkade läsa det förra inlägget, fann det alltför intetsägande för att bemöda sig med några tolkningar över huvud taget. Det respekterar jag verkligen (även om ni inte är mina favoriter) – så särskilt spännande var det ju inte. Den näst största gruppen läsare, misstänker jag gjorde precis den tolkningen som jag har försökt beskriva här ovan. Näst störst låter ju ganska stort, men bara för att någonting är näst störst betyder det ju inte att det inte kan vara försvinnande litet. Hur det förhåller sig med den saken är och förblir dock ett mysterium. Den minsta gruppen läsare – och nu tror jag att vi är nere vid ett ytterst fåtal – tror jag tolkade texten rätt. Om man nu över huvud taget kan tala om rätt och fel när det kommer till tolkningar av det här slaget.

Detta inlägg, som lustigt nog handlar om ett annat inlägg, riktar sig alltså främst till den näst största gruppen Korvasbloggenläsare. Den grupp som bemödade sig med en tolkning, men som tolkade ”fel” och kan behöva lite vägledning. Hör ni till den minsta gruppen har ni ingenting att vinna av att fortsätta läsa, och till er kan jag inte annat än be om ursäkt för hela det här inlägget. Hör ni till den största gruppen, så gör ni som ni vill. Det har ni alltid gjort och ni har förmodligen redan slutat läsa och undrar varför i helvete ni klickade in på den här bloggen en gång till, efter gårdagens fiasko.

Alltså, om du hör till den näst största gruppen läsare rekommenderar jag att du läser om det förra inlägget. Denna gång med vetskapen om att du har tolkat det ”rätt” om du får en liten klump i magen och en känsla av att livet saknar mening. Att livet saknar mening är ju helt i sin ordning och inga nyheter precis, men om man tolkar inlägget som den näst största gruppen har gjort, förutsätter det att man är helt tillfreds med meningslösheten. Om man däremot har tolkat det som den minsta gruppen har gjort (den grupp som har tolkat ”rätt” och på min uppmaning förmodligen har slutat läsa vid det här laget) har man tolkat det som att meningslösheten just vid detta tillfälle inte skänkte något välbehag. Snarare en känsla av att inte riktigt ha någon plats i tillvaron.

Nu har ni alltså (ni i den näst största gruppen) nycklarna som krävs för att sätta er in i hur jag kände när jag skrev mitt förra inlägg. Ni kan inte veta någonting om hur jag känner nu, för nu har jag en helt annan känsla i kroppen än den som var gällande när jag skrev det förra inlägget. Faktum är att känslan jag hade i det förra inlägget kom att ändras ganska kort efter att jag publicerat det. Vanligtvis är jag dessutom väldigt förtjust i meningslösheten, vilket borde kunna bekräftas genom det här inlägget, och som också gör den näst största gruppens tolkning så trovärdig. Analyser av min nuvarande känsla får dock vänta. Man bör endast behandla en känsla i taget, annars blir det rörigt.

Annars blir det lite som livet.

Korvas skulle ha varit på dagis idag egentligen och så skulle jag förbereda inför att vi åker till landet, ikväll eller imorgon, men så vaknade vi sent och då tänkte jag att jag behåller henne hemma istället.

Korvas sitter vid matbordet och häller vatten från ett glas till ett annat, med en vällingskopa som har ett hål i botten. När hon är klar, torkar hon upp allt spill med en trasa och så börjar hon om och häller tillbaka allt vatten, minus det som hamnar på bordet, i det första glaset. Min uppgift är att vrida ur trasan och fylla på med lika mycket vatten som gått förlorat. Alltså precis lika mycket vatten som jag just har vridit ur trasan, plus det som har dunstat eller trängt in i bordskivan förstås.

Under de perioder som uppstår mellan trasurvridningar och vattenpåfyllningar sitter jag och förbereder mig inför att förbereda inför att åka till landet. Utifrån sett skulle man kunna tro att jag inte gör någonting, men så är det alltså inte.

Nu ser vattennivån i glaset oroväckande låg ut.

Bäst att jag skyndar.

För några dagar sedan, när jag kom hem, låg det flera brev på hallgolvet. Mestadels räkningar, i vanlig ordning – några med Lisas namn på och några med mitt. Jag brukar inte titta efter så noga var kuverten kommer ifrån innan jag tar itu med dem, speciellt inte om de inte är adresserade till mig. Jag öppnar mina kuvert, gör en hög av det jag ska spara, en hög till pappersinsamlingen och en hög som ska ner i soporna. I sophögen lägger jag bland annat kuverten. Det fanns en tid då jag rev bort plastfönstren från kuverten och lade resten i pappersinsamlingen, men efter att jag hört på nyheterna att klistret från toppen av kuverten orsakar problem i hanteringen, kastar jag alltihop. Det blir inte mycket kvar om man river bort det också. Lisas brev lägger jag på hennes skrivbord.

Sedan tar jag fram min håltagare och gör hål i de papper som direkt ska in i någon pärm och sätter sedan in dem där. Räkningarna klämmer jag fast i en för räkningar avsedd klädnypa, som sitter strategiskt placerad på sidan av en hylla, med hjälp av en häftkudde. Det var ett genombrott i hanteringen av mina räkningar, när jag för många år sedan började samla dem på det sättet. Tidigare bestod den största kraftansträngningen, när det varje månad var dags att betala räkningarna, i att först hitta dem i olika lådor och andra utrymmen.  Då gällde det också att komma ihåg precis vilka räkningar man hade, så att man visste vilka man skulle leta efter, och när man faktiskt hade hittat alla.

Jag skulle säga att jag har väldigt bra koll på mina papper. Andra saker i mitt liv må vara röriga, men papprena har jag koll på. Kanske beror det på att jag har haft företag ganska länge nu och vet att det blir väldigt struligt om man inte håller koll på papper och kvitton, eller så beror det på någonting annat, det vet jag inte. Men jag är en jävel på papper.

Myndigheterna kan ju omöjligt veta om jag är bra på pappershantering eller inte. De borde vara helt neutralt inställda till vår familjs färdigheter vad det gäller pappershantering. De borde vara fullkomligt neutrala till vår familjs färdigheter vad det gäller alla andra göromål också för den delen. Därför undrar jag varför i helvete brevet om möjligheten att välja sjukhus för Korvas var adresserat till Lisa och inte till oss båda. Därför undrar jag varför i helvete alla andra brev, som har någonting med Korvas att göra, är adresserade till Lisa och inte till oss båda.

Är det för att jag har stora handflator och en röst som skrämmer barn?

Vi sitter på huk på stranden och samlar stenar. Korvas är lite otålig. Hon har redan plockat en sten och vill genast gå ut på bryggan för att kasta i den. Själv har jag lärt mig, från våra övningar dagarna före, att man gör klokast i att ta med sig många. Inte för att jag inte uppskattar promenaderna ut på den långa bryggan, tillsammans med Korvas, men det finns någonting i mig som inte kan låta bli att tycka att det inte är riktigt effektivt att bara ta med sig en sten åt gången. Vill man tömma stranden på stenar måste man ha ett visst tempo. Dessutom vill hon gärna gå längre och längre ut för varje gång. Jag gör en håv av min t-shirt och kan lasta i ett fyrtiotal stenar, innan det börjar knaka i sömmarna.

Min uppgift på vägen ut är att hålla koll så att Korvas inte går för nära kanten. Samtidigt njuter jag av hur skönt det är med de gamla vindpinade bräderna under mina bara fötter och jag iakttar hur Korvas små fötter blir allt vanare för varje tur – mer och mer sällan snubblar hon i springorna. Bryggan är byggd i sektioner och när vi har promenerat så många gånger att jag börjar känna igen olika bräder, vilka som börjar murkna och vilka som har fler kvistar än andra, märker jag att jag går och räknar sektionerna och funderar på varför de är numrerade. Som om bryggan byggs upp på nytt varje sommar och att det då underlättar monteringen.

Korvas håller sin lilla hand i min och kallar mig då och då för pappa, när hon vill fråga eller berätta någonting, och vid ett tillfälle suger orden tag i mig och ger mig svindel. Jag ser på oss utifrån och det slår mig att JAG verkligen är någons pappa. Det måste vara ett skämt. Jag är Korvas pappa och för henne är jag lika självklar som livet. Men att vara så självklar för någon är inte självklart för mig. Fantasibilden av en pappa stämmer inte överrens med verkligheten. Den stämmer inte överrens med mig.

På vägen tillbaka till stugan bär jag Korvas tätt mot kroppen, med känslan av att jag lurar henne – att jag är en bluff.

Lyckligtvis har Korvas ännu inte synat mig.

Hej alla Korvasbloggläsare!

Vi är på Gotland. Vi solar (eller är i solen), kastar frisbee, äter mat, petar på gråsuggor så de blir blir bollar, vi dricker öl, spelar kubb vi och ibland åker vi på utflykt. Vi är snart hemma igen och Korvaspappa berättar mer då.

/Korvasvikarien

Igår när vi kom fram och hoppade ur bilen plockade Korvas upp en kotte, det första hon gjorde. ”Kott” sa hon och höll den hårt i handen. Det finns miljontals kottar här, men hon intresserar sig inte för någon annan – den hon har är perfekt och hon behöver bara en, och den håller hon fast vid och bär med sig överallt.

Tidigare var vi nere vid havet och jag visade hur man kastade macka. Korvas ville också pröva, så vi gick ut på en brygga där hon fick kasta i sin sten, som hon bar med sig i sin lediga hand. Femtio meter tillbaka för att hämta en ny sten och sedan tillbaka igen och i med nästa. Så fortsatte det, som om hennes uppgift var att helt tömma stranden på stenar. Och jag visste redan från början att det skulle bli traumatiskt när vi måste bryta upp, innan uppdraget var slutfört. ”Kassa i vatten” gråtmumlade hon bakom nappen, när jag bar henne tillbaka mot stugan. Nu med en sten i den hand hon inte bar kotten.

Vi är på Gotland och kan gå ner till havet igen imorgon, för att ta vid där vi slutade.

Jag vet att Lisa har vikariebloggat om det tidigare – hur jag ställt ett återkommande alarm på telefonen som ska påminna mig om att vi borde kyssas minst en gång om dagen. ”Kyssa Lisa” står det klockan nio varje kväll. Lisa snurrade i vanlig ordning till allting, så i början trodde hon att min tanke var att vi skulle kyssas just på klockslaget nio varje kväll, men det var alltså aldrig tanken. Jag tyckte bara att nio var en bra tid att bli påmind. Sen när själva kyssandet väl skulle äga rum var inte så noga – bara att det ägde rum.

När jag för någon månad sedan bytte telefon var jag noga med att lägga in alarmet även på den nya telefonen. Igår meddelade mig min moster om att hon ville ge mormor min gamla telefon, som i själva verket var hennes (min mosters alltså) men som jag hade lånat. Alltså för att klargöra hur det hela låg till: Min mormor skulle få min mosters gamla telefon, som jag hade lånat under en tid. Inte för att det bidrar med någonting, annat än ytterligare förvirring, men för sakens skulle kanske jag ska tillägga att även min nya telefon är min mosters gamla.

Hur som helst åkte min moster över till min mormor med sin gamla telefon, den som jag hade lånat under en tid. Länge och väl satt de och övade på de viktigaste funktionerna. Femton gånger fick mormor stänga av och sätta på knapplåset, så att hon fick in snitsen ordentligt och lärde sig att varken trycka för långsamt eller för löst. Hon lärde sig att man svarade och ringde upp med grön lur och avslutade ett samtal med röd.

Det var en upprörd mormor som ringde min moster senare på kvällen och sa: ”Jag begriper mig inte alls på den här telefonen, det går inte att svara med den gröna luren och så säger den att jag ska pussa Lisa. Jag förstår ingenting”