Ja, om jag nu ska ha en blogg går det väl helt enkelt inte att gömma sig längre. Jag har bara varit så sjukligt trött. Jag har varit sådär trött som jag alltid har inbillat mig att man blir om man blir biten av en fästing som bär på ett virus. Kanske har jag blivit biten av en fästing som bar på ett virus, det kan jag ju inte säkert veta. Jag vet inte ens om man verkligen blir trött när man har blivit biten av en fästing som bär på ett virus. Men det inbillar jag mig. Jag inbillar mig att man blir enormt trött.

Sedan växer det alltid och blir stort. Ett inlägg känns plötsligt som en enorm uppgift som man omöjligt kan klara av. Så är det med väldigt mycket jag gör, innan jag verkligen gör det. Det finns de som alltid bara ser målet och blir blinda för alla hinder – dem avundas jag. Själv är jag mästare på att se hinder – allt som kan gå fel. Vad som nu skulle kunna gå fel i en blogg.

Det finns också något härligt självdestruktivt över att låta någonting förfalla. Då och då har jag gått in och tittat på lite statistik och nästan gottat mig åt hur besökarantalet rasar. Det är lite som bloggvärldens motsvarighet till att skära sig i armarna. Men nu har jag skurit klart, i alla fall för idag.

När jag skulle gå hem med Korvas från dagis, ställde sig en flicka i vägen för gången som leder till grinden och sa att jag inte fick passera där. ”Då smiter jag förbi i alla fall” sa jag och körde förbi henne. När vi gick ut genom grinden ropade hon bajsprutt och dumsmörgås efter oss.

Jag kan inte minnas senaste gången jag blev kallad dumsmörgås.

Det är en trött Korvasvikarie. Det är en Korvasvikarie som längtar efter att Korvaspappa ska komma hem igen. Precis som om att han har varit borta och seglat runt jorden – och det har han inte och en världsomsegling tar dessutom bara 8 dagar som vi alla vet.

Men det är ibland när man är trött som man tar tillvara på vardagen på allvar. Man låter allt ta sin tid. Det är då man kan lukta på blommor i över en timme och livet ändå är bra fint.

OBS! Det är en relativt tråkig liten film, men om du är trött så kanske den är fin. 

Tyckte det blev lite väl gulligt och fint nu – så jag slänger upp den här också!

/Korvasvikarien

Tänkte bara säga hej och meddela att jag, om några dagar, kommer att sätta igång och bygga upp det här sjunkande bloggskeppet igen.

Kanske att jag då också kommer att berätta om det fantastiska elpianot som jag hittade i grovsoprummet. Eller om hur Korvas har börjat svära.

Det vill jag gärna göra.

Det har hänt igen. Korvaspappa jobbar. Jag vet att han mår dåligt över uteblivna blogginlägg, så jag vill bara ta ordet och berätta det. Berätta att han är ledsen för att han inte hinner skriva och att han verkligen uppskattar alla fina kommentarer. 

Varför hinner han inte skriva nu då, undrar du kanske? Alltså, det är som vanligt. Det är väldigt oklart. Men jag har i förbifarten hört något om flyplan, helikoptrar och mjuka tyger. Jag har även hört hur Korvaspappa försöker paxa och klunsa till sig en plats i flygplanet – fast Korvasmorfar bestämt hävdar att en helikopterplats är tuffare.

Jag återkommer med mer information så snart jag har nån…

Ha en strålande fortsättning på dagen,
Korvasvikarien

”Läcka lappa i kåge” var det första Korvas sa på skötbordet igår, när morgonblöjan skulle bytas.

Hennes uttal är inte perfekt, så är det, vilket Lisa och Molly ofta klankar ner på och som jag tar personligt och känner mig tvungen att försvara – som om mina gener blev anklagade för att försena vår dotters språkutveckling. Molly talade minsann mycket tydligare när hon var två – något som jag ställer mig tveksam till. Inte för att jag betvivlar Mollys förmågor, tvärtom, utan för att det var länge sedan och för att Lisa har en förmåga att kunna böja både tid och sanning på ett sätt som få kan mäta sig med. Lisa har tillexempel hävdat, på fullaste allvar, att hon vägde 95 kilo när hon var gravid med Molly. Ett påstående som varken släkt, vänner, eller gamla fotografier har velat styrka. Men Lisa var sexton år då och förmodligen kändes det som om hon vägde 95 kilo – minst. Faktum är att om man är höggravid när man är sexton är det snarare märkligt och oroande om ens mentala vikt understiger 95 kilo.

Men nu skulle det här inte handla om Korvas uttal eller om Lisas förmåga att kunna böja tid och sanning… Vi börjar om.

”Läcka lappa i kåge” var det första Korvas sa på skötbordet igår, när morgonblöjan skulle bytas. En mening som hon har yttrat många gånger sedan i lördags, då hon var med om någonting oerhört märkligt, omskakande och fascinerande – ett outplånligt minne. På vägen hem från skrattstockfestivalen på Långholmen ville bussen endast gå till Fridhemsplan, eftersom miljoner maratonlöpare (däribland, också det omskakande nog, halva min bekantskapskrets) barrikaderade stadens gator. Det var läggdags för Korvas, så för att spara tid hoppade vi över promenaden och tog istället tunnelbanan två stationer till Odenplan.

När tåget rullade in på perrongen var det mörkt i vagnarna – inte ett enda lysrör var tänt. Förr hände det jämt minns jag, men nu inträffar det ytterst sällan. Sen om det har att göra med de nya tågen, bättre lysrör, jämnare elförsörjning, eller någonting helt annat har jag ingen aning om. Mörkt var det i alla fall och nattsvart blev det i tunnlarna. Först tyckte Korvas att det var lite obehagligt, eftersom det var helt nytt för henne, men efterhand byttes obehaget mot fascination och en viss förtjusning. En upplevelse som har etsat sig fast så till den grad att hon pratar om det flera gånger varje dag.

Allt som krävdes för att Korvas skulle bli lugn i mörkret var att vi förklarade hur det låg till:

 ”De har släckt lampan i tåget.”

Det var skolavslutning för Molly idag. Vid frukostbordet berättade hon förvånat att hon inte riktigt kunde fatta att sommarlovet redan skulle börja. Det kändes ingenting i kroppen, som det brukar göra. Hon brukar vara pirrig och uppspelt, kanske rent av ha lite svårt att somna natten innan, men ingenting av det hände denna gång. Nu var hon bara trött, som vilken morgon som helst.

Då berättade jag för henne, samtidigt som jag insåg jag hur otroligt deppigt det lät, att detta var en försmak på hur det kan kännas när man blir vuxen. Att man minns hur man brukade känna vid olika tillfällen, som jular, födelsedagar, nyårsaftnar, skolavslutningar och så vidare, men inte känner någonting längre. Eller i alla fall en mycket mildare känsla. Jag kan inte minnas senaste gången jag hade svårt att somna inför en födelsedag, även om jag inte har några som helst problem att minnas ATT jag en gång var pirrig inför födelsedagarna. Molly däremot brukar börja prata om sin nästa födelsedag, dagen efter den förra.

Jag kände mig tvungen att förklara för Molly att man naturligtvis fortfarande känner starka känslor som vuxen – det gör man ju. Men det går inte att komma ifrån att känslorna sällan är lika rena och obefläckade nu som då. Oundvikligen är man mer avtrubbad.

Men det följer en logisk ordning, som ett mätinstrument för hur nära döden man har kommit. Om man blir kall när man dör är det väl rimligt att man svalnar på vägen?

Ni har rätt, det är vansinne att jämföra kubvikning med vikning av plastpåsar. Det senare är ju ett sätt att maximera utnyttjandet av hemmets utrymmen. Ren och skär platsbesparing kan man säga. När det kommer till kuben är det ju snarare tvärtom – man gör någonting platt och förvaringseffektivt till någonting skrymmande. Kanske är det så med vikning att oavsett av vilken anledning man en gång började kan man inte sluta, och själva ändamålet blir sekundärt. Så småningom kommer allt att handla om vikningen och ingenting annat.

Men kuben har potential. Det är en byggsten med möjlighet att, i kombination med andra byggstenar, bilda i stort sett vad som helst. Dessutom utgör den vikta kuben en fantastiskt fin presentask, om man vill.

Någon bildserie kan jag tyvärr inte ge er, men ni får gärna ta del av samma youtube-klipp som jag använde mig av. Man kanske tror att det är skitenkelt bara för att man har en instruktionsvideo framför sig, men det är det inte. Inte för de allra flesta i alla fall, vågar jag gissa. Inte underlättar det att instruktören snurrar pappret än hit än dit hela tiden och dessutom gör fel vid ett tillfälle. Och så använder hon sig av papper som är randigt på ena sidan, vilket förenklar saker och ting en hel del – för henne.

För oss förenklar det ingenting. Vi sysslar inte med randigt papper. Vi viker snygga kuber av rena, blanka ark.