Idag var det en sådan där grinig dag. Redan när jag hämtade Korvas på dagis var hon gnällig och ville inte gå därifrån och blev upprörd över flera saker inom loppet av några minuter. Bland annat lekte ett annat barn med en liten plastfågel, som Korvas upplevde var hennes. Men eftersom Korvas hade alla de andra små plastdjuren på sin sida av bordet och det andra barnet endast hade den lilla plastfågeln, var det svårt att ta Korvas parti.

När vi kom hem ville hon se på film, men jag hade som krav att hon skulle äta först och då brast allting. Hon grät så att hon tappade andan och jag tror inte att jag överdriver om jag säger att hon, i olika tonlägen, formulerade meningen ”se silm” tvåhundrafemtio gånger i rad. Det blev aldrig någon film. Ingen mat heller för den delen.

Men så skulle jag diska undan lite och då hörde jag det välbekanta ljudet av en stol som skrapas mot golvet. Sedan jag introducerade Korvas för diskningen har jag inte fått göra det själv en enda gång, om hon har varit i närheten. Hon skjuter själv fram stolen till diskbänken och viker upp dynan, precis som jag gjorde åt henne den första gången, och så klättrar hon upp och ställer sig bredvid mig och diskar. Hon hinner aldrig med mer än en sak. En sked, gaffel eller ett lock till en burk brukar jag ge henne, som hon formligen dränker i vatten över diskbänken. Men hon använder alla verktyg som finns till hands – diskborste, svamp och flaskborste. Och som avslutning vill hon torka av diskbänken.

Just nu tränar vi på att trasan inte ska dränkas i diskvatten innan den används till att torka av ytorna. Som det är nu blir diskbänken blötare och blötare för varje svepning med trasan. Idag försökte hon i alla fall krama ur trasan. ”Koras krama” sa hon och tog i med hela ansiktet, utan att en enda muskel spändes i armarna och utan att en enda vattendroppe lämnade trasan.

Sedan tackade jag för hjälpen och vi var båda nöjda. Hon över att ha fått hjälpa till och jag över att diskningen innebar en vändning i hennes humör.

Såhär såg hon ut i morse, dagen efter fallet, när svullnaden i läppen hade lagt sig något.

Idag ramlade Korvas när hon var på dagis och fick ett skrapsår under näsan och en stor fläskläpp som stack ut som en anknäbb. Men hon var tapper, även om hon såg dyster ut när man förde saken på tal. ”Ramlade munnen, ramlade näsan” sa hon med allvar i rösten.

Vi var lite veka med henne under middagen och lät henne styra och domdera mer än brukligt. Det kanske vi inte borde ha gjort, men det var svårt att inte tycka lite synd om henne. Jag tänkte också låta henne slippa tandborstningen, då jag befarade att det skulle kunna vara en smärtsam upplevelse när tandkrämen kom i kontakt med den såriga läppen. Men Korvas är ett rutinens barn och ville på inga villkor hoppa över något av de viktiga stegen i nattningsproceduren.

Själv har jag siktet inställt på sommaren nu. Jag blickar bortom en kommande, eller egentligen redan pågående, hektisk arbetsperiod.

Det här med jobb alltså, vilket tidskrävande gissel…

Korvas frågar ofta efter honom, Sverker. Jag antar att hon reflekterar över att han mer och mer sällan syns till i hemmet. När hon lärde känna honom visste hon alltid var han höll hus, han var självklar – som en permanent installation i hemmet, en trygg punkt i tillvaron. Nu får hon inte ihop det.

Stolen på vilken han tillbringade större delen av sin vakna tid, gapar nu tom – som fundamentet till en raserad, tidigare ståtlig byggnad. Likaså skrivbordet, låt oss likna det vid den raserade tidigare ståtliga byggnadens trädgård, liknar numera ett kalhygge. Den rabatt av glas, koppar, tallrikar och bestick som tidigare prydde trädgården, har nu reducerats till en kvarglömd kaffekopp. Vid denna rabatt, med en envishet som få, har han tillbringat månader med att på olika forum diskutera guds existens, eller snarare icke-existens, med människor som aldrig tycktes förstå någonting. Kompletta idioter, många av dem, om man får tro Sverker.

Han var ingen sådan person som kämpade för att vinna Korvas tillgivenhet. Alla de första stegen var det hon som fick ta, men millimeter för millimeter vann hon hans hjärta och han hennes.

Nu tillhör det någon annan, hans hjärta, och om en dryg vecka flyttar han ut. Men redan nu skymtar han bara glimtvis förbi, som en jagad skugga, mellan väggarna i Korvasfamiljens boning.

Det är någonting med skärgårdsluften som gör en så klubbad. Visserligen skönt trött, men trött. Första helgen med Gullrumpan guppandes vid bryggan är snart till ända. Och Korvas kommer att kunna skriva en bok om sitt liv i flytväst, för här måste hon ha den på så fort hon går utanför dörren. Men det verkar inte bekomma henne. Hon får lite svårare att böja sig bara, annars är allt som vanligt. ”Åka båt” säger hon så fort vi kliver över tröskeln och hon får syn på båten.

Vi har blivit riktiga sjöbusar, bara över en natt. För en vecka sedan ägde vi ingen båt och idag sitter vi och splitsar tampar, som om vi aldrig hade gjort annat. Vi umgås inte med landkrabbor längre.

Korvas har haft en fin dag idag tror jag. Två båtturer, lek på bryggan och strax före läggdags fick hon bada i badbaljan. Det är något visst med att bada i ett bad nära havet.

När man redan har gett upp och gör ett sista försök av bara farten, som för att bekräfta sitt misslyckande, så går det plötsligt – det fungerar. Jag har inte på något vis försökt bygga upp något klimax här utan bara, med Lisas ovärderliga hjälp, försökt vända en felvänd film åt rätt håll. Eller snarare åt det håll som är brukligt för film. Vad som är rätt och fel är helt irrelevant. Det började med att jag trodde att jag tog kort men det visade sig att jag i själva verket filmade. Och när man filmar i porträttformat blir allt vinklat.

Egentligen passar det Korvasbloggen rätt bra att se på film med huvudet på sned, men nu är det rakt så vad som egentligen passar bäst är också det irrelevant.

Det är hur som helst hög tid att visa Korvas som en livs levande rörlig person. Får jag lov att presentera filmen ”två-fem” med Korvas. Två-fem är någon sorts motsvarighet till klara, färdiga, gå misstänker jag.

Kära Korvasläsare, vi har slitit i vårt anletes svett för att producera de första rörliga bilderna någonsin på Korvasbloggen, men tekniken har varit emot oss. Tålmodigt har vi kämpat och sagt att snart kommer det att gå, men ingenting har fungerat och timmen är sen. Om ni är besvikna, ja då kan ni bara försöka föreställa er hur vi känner det. Besvikelse är bara förnamnet. Bortsett från att vi är ledsna så känner vi oss dåliga och usla. Som en bunt förlorare – som ohyra.

Och om ni undrar varför jag talar om mig själv som om jag vore fler än en, så är det bara för att det är så outhärdligt plågsamt att själv ansvara för detta nederlag.

Korvasfamiljen har köpt båt! Helt fantastiskt, även om det innebär att familjebesparingarna är slut. Av båtens storlek att döma kanske man då drar slutsatsen att Korvasfamiljens besparingar inte var särskilt stora. Den slutsatsen är i så fall korrekt, beroende på vad man har för referenser. En mer optimistisk formulering vore att vända på det och säga att Korvasfamiljens besparingar var tillräckligt stora för att köpa en fin båt.

Vi har inte riktigt hunnit åka med den än, men de senaste dagarna har ända gått i båtköparens tecken. Vi har tittat på den och lämnat handpenning, fixat postväxel, lånat trailer och provkört båten, dragit upp den på den lånade trailern, kört till båtplatsen och lagt den i sjön. Nu är jag nyss hemkommen från sjösättningen. Det blev ett visst äventyr, då rampen ner till sjön var spärrad med en låst kätting och den ansvarige båtplatskillen inte gick att få tag på. Vi misströstade inte, utan bröt oss igenom. Vi letade efter lämpliga föremål i omnejden som vi kunde bända och slå med för att få loss kättingen. Och när båten var parkerad lappade vi snyggt ihop det vi hade tagit isär. Man ska alltid städa efter sig på brottsplatsen.

Under ett litet familjeråd, på ett närbeläget kafé, efter att vi hade lämnat handpenning, beslutades det att båten ska heta Gullrumpan. Det är ett av Mollys smeknamn, så det känns som ett fint sätt att hedra henne på. Att få en båt uppkallad efter sig är ingen småsak. Vi har räknat ut att det kommer att ta många år innan Korvas kommer att bli stött över att hon inte har någon båt uppkallad efter sig. Och när den åldern är uppnådd, kanske läget är helt annorlunda. Vad det har blivit av Gullrumpan då kan man bara spekulera i. Tillsvidare får vi hitta på ett fint namn på Korvas flytväst.

Länge leve Gullrumpan!

Ibland måste den digitala delen av livet lämna lite plats åt den fysiska. Det blev ingen blogg igår, men det blev musik. Lisa, Molly och jag slet fram gitarrer, syntar och anteckningsblock och skapade musik, långt in på småtimmarna. Småtimmarna fick dock inte Molly uppleva. För att inte tala om Korvas, hennes småtimmar började redan innan vi satte igång. Frågan är om hon ens känner till vårt musikprojekt.

Det är en sång om livets smärtor och förluster. En riktigt vemodig och vacker skapelse, som riktar sig direkt till tårkanalerna.

En vacker dag, förmodligen inom en överskådlig framtid, kommer ni att få höra den.

Hon ville att jag skulle ha hatten på mig. Korvas fick syn på den på bordet och bad mig sätta på den. Det var inte mycket att orda om. Sen målade vi.

Nu är jag långt ifrån någon expert på tvååringar i allmänhet, eller på några andra åringar heller för den delen, men jag har anledning att tro att när de flesta småbarn målar med akryl så slutar det i en rejäl kladdfest. En färgexplosion där barnets kläder genomgår en lika våldsam förändring som den för färgen avsedda vita duken. Det var jag beredd på idag, men när Korvas och jag, efter en halvtimmes hårt arbete, hade fyllt två ark med sprakande färger, fanns endast en liten röd prick, stor som huvudet på en tändsticka, på hennes byxor som kunde avslöja att vi hade målat. Faktum är att jag hade kladdat ner mig mer.

Hade det inte varit så att hon så ohämmat slafsade med färgen mot pappret, hade jag blivit orolig. Orolig över att hennes ordentlighet hämmade hennes skapande, kanske hela hennes person. Istället blev jag fascinerad av att se hur någon kunde vara så slafsig och ordentlig på en och samma gång. Hennes yviga penseldrag stod i direkt kontrast till det delikata grepp med vilket hon höll i penseln. Det fick mig att tänka på hur mitt eget liv ser ut, hur en kombination av slafsighet och ordentlighet genomsyrar hela mitt väsen.

Och så blev jag orolig i alla fall.

Lisa och jag tänkte cirkulera runt observatorieparken i väntan på att Korvas skulle somna i vagnen, så att vi så snabbt som möjligt, när sömnen väl inträdde, kunde slå upp ett läger i gräset och läsa lite i våra böcker. Denna, den första riktiga vårdagen, om man räknar in en anständig temperatur som ett krav för att det ska få klassas som vårdag, tänkte vi inte missa. Inte en sekund ville vi låta gå till spillo. Vi hann aldrig börja cirkulera – Korvas slocknade innan vi ens hade hunnit komma till starten för cirkulationen, alltså parken.  En god timme fick vi i gräset tillsammans med våra böcker innan det började röra sig i vagnen.

Det är alltid lite spännande att se hur det ska gå då, när hon vaknar. För precis som vilka andra människor som helst vaknar de upp på den ena eller den andra sidan, de små människorna. Korvas vaknade upp på ett strålande humör. Hon bad om att bli nedlyft från vagnen och började genast springa glädjevarv runt Lisa och mig, i solen. Hon fascinerades av vinden som blåste henne i håret och förstärkte dess effekt genom att skaka på huvudet och själv blåsa ut luft genom munnen, som för att hjälpa vinden på traven.

Hennes glädje visste inga gränser när vi tog med henne för att leta efter myror. Hon skrek, hoppade och sprang i cirklar om vartannat. Och plötsligt, när alla myror tycktes uppslukade av jorden, dök en humla upp, varpå en vild förföljningsjakt på denna ludna, surrande insekt inleddes. En jakt som sträckte sig över stora ytor. Hon ville gärna klappa den, men lyssnade till våra varningar om att humlor inte alltid gillar att bli klappade och att det kan resultera i smärta. Men att bli förföljda däremot, det bekommer dem inte.

Korvas hade tveklöst en av årets hittills absolut bästa dagar idag, och som om inte allt det hon fick uppleva i parken vore nog, mötte vi en katt på gården.

En katt med tratt vid en rabatt, med en päls som sammet.