Det händer redan i affären. Man lokaliserar grönsaksdisken och tar ett par steg mot tomaterna och känner i hela kroppen att man är iakttagen – att de som bor där så att säga tittar tillbaka på en. Det är ganska obehagligt i början. Och så ligger de där som små farbröder och ropar på en. ”Du pysen, du tänker väl inte lämna oss här i sticket?” hojtar de, med betydligt djupare röster än man hade kunnat föreställa sig.

”Pratar ni med mig?” viskar man försiktigt fram, samtidigt som man ser sig omkring i affären och försäkrar sig om att man inte blir iakttagen, av någon annan än tomaterna – någon människa. Det genererar alltid misstankar varje gång någon pratar med en frukt eller grönsak, det är bara så. Man vet ju själv hur man resonerar när man ser någonting liknande.

I kassan känner man sig lite skyldig, som om man gjorde någonting olagligt och som om den som sitter där vet precis vad man har i kikaren. Men det kan inte hjälpas, man vet vad man måste göra.

Så det är lika bra att skynda sig hem och få det överstökat.

Igår möttes vi på systemet på Odengatan, mittemot Vasaparken, Lisa och jag. Hon jobbade halvdag och kom med bussen och jag satt på café Ritorno och skrev lite. Eller, jag satt på Ritorno och hade tänkt skriva lite, men i själva verket kollade jag efter båtar blocket.

Eftersom det var strålande väder hade vi resonerat oss fram till att det skulle passa fint med en öl i gräset i parken, innan vi gick och hämtade Korvas. Egentligen borde de ha ett litet lager av kalla öl på systemet, för sådana som oss, som tycker om att välkomna våren med små improviserade picknickar. Men det fungerar ju med ljummet också, även om temperaturkontrasten till vårvädret inte blir lika tydlig.

Vi satt på en gräskulle, inte långt från den välbesökta lekparken och när jag kom gående tillbaka från parklekens toalett såg jag att Lisa satt och skrattade åt mig. ”Skrattar du åt mig?” frågade jag.

”Ja, du sticker verkligen ut där du kommer struttande genom parken, förbi alla mammor och pappor och barn” sa Lisa. ”Som en alldeles för lång Elvis Costello. Det ser ut som finn fem fel och du är alla fem felen.”

 Det fanns kärlek i hennes skratt. Jag tror att det kan ha varit en komplimang.

Det var något lättare att lämna Korvas och åka iväg till Grekland den här gången. Därmed inte sagt att det var lätt, men förra året var jag rädd för att hon inte ens skulle komma ihåg mig när jag kom tillbaka. Det gjorde hon, även om hon reagerade på att min, av förfriskningar och flera dagars skrålande, röst var annorlunda och det tog ett par dagar då att helt vinna henne tillbaka. I år trodde jag att det skulle bli en liknande reaktion, men till min förvåning möttes jag av ett mycket tillgivet barn. En Korvas som var mer glad över att jag var tillbaka än besviken över att jag varit borta, vilket hon visade genom att vara ganska pappig.

Det som kändes jobbigt var att jag kom hem efter att Korvas hade gått och lagt sig på kvällen, vilket gjorde att jag skulle bli tvungen att vänta till nästa dag innan jag kunde råda bot på den abstinens som jag hade hunnit bygga upp. Men jag hade tur, kan man säga, för denna kväll var en av dessa kvällar som numera måste räknas som undantag, då hon vaknade och gnällde. Det brukar vara en ganska kort procedur – man klappar henne på pannan, lokaliserar nappen, sorterar upp hennes katter och andra mjukisfigurer och bäddar ner henne igen, och så är man snart på väg ut igen. Denna kväll bröt jag mot de gängse nattreglerna och plockade upp henne i famnen och kramade henne länge, innan jag lade ner henne i sängen igen.

Inte för att hon var i behov av den sortens närhet, utan för att jag var det.

Tänk vad lite man vet om vad som händer i sitt hem när man lämnar det. Hur man kan utsättas för en smutskastningskampanj, som helt saknar motstycke, på sin egen blogg och av sina närmaste, utan att veta om det. Den ena lögnen efter den andra har under de senaste dagarna travats på varandra, för att tillsammans bilda ett monument av osanningar.

Men jag är helt av den meningen att en läsare själv måste få chansen att genomskåda illvilliga lögner och förtal, och jag lever i tron om att de flesta av Korvasbloggens läsare bär med sig de nödvändiga verktygen för att göra så. Den enda osanningen som jag helt enkelt inte står ut med att låta vara okommenterad är den där det påstås att jag skulle ha skrivit ”babe” i ett sms till Lisa.

Jag som bara ville sjunga och bada.

Jag, Korvasvikarien, inser att jag har balanserat på en skör tråd. Att jag likt en elefant har försökt gå ner i spagat på en smal vajer. Att ju mer jag har försökt lysa i stjärnglansen av Korvaspappa har jag försvunnit i strålkastarljuset till att inte synas alls, möjligtvis har jag blivit bländad och tillrättavisad till min sanna plats. Jag ber om ursäkt för allt jag har gjort och jag lovar! Nästa gång, om det blir en nästa gång – då ska berätta allt det där fina.

Jag förstår om det har varit en omtumlande helg för dig som är en Korvasbloggläsare. Kanske undrar du om jag inte var medveten om allt det här, innan vi hånglade och vandrade hand i hand i solnedgången. Jag var, ska erkännas, medveten om ett par saker. I alla fall de saker som en fönstergluttare kan vara medveten om.

För dig som inte vet så träffades jag och Korvaspappa (eller Fina som jag brukar kalla honom) genom att vinka till varandra under heta sommarnätter för snart fem år sedan.  Genom min fönsterspaning så visste jag, att han sex av sju middagar åt flottiga kycklingklubbor framför tv:n, gärna med fotpallen som matbord. Jag visste att han hade sin garderob och underkläder i skafferiet och att han skapade höga möbeltravar i vardagsrummet (varför han gör så vet jag fortfarande inte riktigt). Jag kunde även ana att han hade ryggproblem då han brukade stå som en vikt sax i köket och balansera på tårna.

Ändå valde jag att leva med mitt liv med honom. (Det här med påsvikningar, parallelliseringar och att han ska väga och mäta allt hela tiden fick jag dessvärre lära mig senare.) Det har inte alltid varit lätt, såklart, och att skaffa barn var långt ifrån självklart. Det har inte heller per automatik varit varken jämställt eller enkelt, utan vi har jobbat på det och jobbar än.

Jag har en vän som brukar säga att han inte tror på evig kärlek, men om det finns, så är det jag och Korvaspappa. En enorm press, men ännu mer kanske, är det något fint att försöka leva upp till!

Jag fick precis ett sms från Korvaspappa i Grekland. Du kanske kan förstå den förväntan som lyste i min blick när jag sekundärvibrerade av mobilen som utannonserade det nyinkomna sms:et. Jag öppnar inboxen och läser:

 ”Har just badat och druckit bärs på stranden. Helt fantastiskt. Älskar dig babe”

”Är det nu man får säga: Fuck you? Älskar dig!” svarar jag.

På kvällarna säger han att de har spelningar med bandet. Alltså jag vet inte, men med tanke på att de fick en hit i Grekland genom en visa-kortsreklam kan man tänka sig att deras spelningar rimligen borde vara inställda. Du kanske tänker att det låter märkligt överhuvudtaget att Korvaspappa står på en scen och gastar och det förstår jag. Första gången jag såg honom på en scen fick jag en chock, för att inte tala om min uppsyn när han började strippa.

Jag fortsätter ställa de svåra frågorna – är den här killen som struttar runt på scen samma person som Korvaspappa? Kan denne mästerylare vara samma man som ältar om Korvas dagarna i ända. Vad säger du?

OBS! känsliga tittare bör varnas för det är väldigt mycket juckande.

 Notera även att alla kommentarerna är på grekiska.

Korvasvikarien är väldigt svag för smicker och jag gör därför salut och stämplar in. Efter redaktionsmötet med mig själv har jag svårt att bestämma vilka mörka hemligheter jag bör släpa fram ut i ljuset. Efter att jag lagt mitt veto mot ett par olika förslag, kände jag att tiden nu var mogen – det är dags att ni alla får veta den smutsiga sanningen om Korvaspappa. 

Du kanske, precis som jag, ha börjat bli lite väl trött på hela den här helylleimagen, myspappan och gull i gull. Om du också känner att den här perfekta bilden inte kan vara på riktigt då har du helt rätt. Den smutsiga sanningen om Korvaspappa är att han har varit storrökare i flera år och om han hade haft ett excelark med alla sina intima möten, så hade den filen blivit för stor för att skicka på mejl.  Vidare har han har supit som få vilket inte allt för sällan har inneburit att han har somnat på bussen och åkt runt runt (hela nätter). Eventuellt har han även en gång försökt sno en stol från hotell Clarion, men blev haffad av vakten då en tröttsam typ i kön tvångsmässigt skulle avslöja Korvaspappa och hans medhjälpare.

Jag vill att du tittar på den här killen. Är det någon som du skulle lita på? Kan denna person vara samma som Korvaspappa?

Senaste nytt är att vi kommer iväg till Grekland, och jag fattar egentligen inte vad jag gör uppe nu. Planet går om sex timmar och jag har inte ens börjat packa. En liten del av mig har nästan hoppats att strejker och vulkanaska ska hindra resan, därför att fjärilar stora som elefanter börjar flyga runt i min kropp, vid blotta tanken på att ställa mig på en scen, med ett enda rep i ryggen och drygt ett år sedan senaste spelningen. Men det är den rädda, fega delen av mig som hoppas på det. Den andra, lite modigare, säger ”nu kör vi!”.

Därmed kommer bloggen att ta en liten semester på fyra dagar, om inte Lisa får för sig att sätta sig vid rodret.

På återseende!

”Har du trixat med grekerna?” skrev jag en gång i ett sms till Lisa, innan vi hade träffats i verkliga livet. Hon bodde på andra sidan gatan och hade möblerat om i sitt fönster och det jag egentligen försökte säga var ”har du trixat med grejerna?”, men telefonen valde grekerna framför grejerna.

Nu är det omvänt – nu är det grekerna som trixar med mig. Och denna gång menar jag verkligen grekerna och inte grejerna. Tanken är att vi, i vårt ständigt döende band, ska åka på en liten turné i Grekland med start nu på torsdag. Men eftersom de håller på och strejkar är risken att planet vi ska åka med på torsdag morgon aldrig lyfter relativt stor. Parallellt med det flyger det stora askmolnet från vulkanen omkring dit vinden bär. Askmolnet kan man knappast klandra grekerna för, men inte desto mindre kan det sätta käppar i hjulet för vår resa.

Ett lustigt scenario vore om askmolnet befinner sig i ett dåligt läge, samtidigt som en pågående flygledarstrejk. Det skulle ju onekligen ta udden av strejken litegrann, om det inte får flyga några plan i alla fall.

För någon månad sedan blev vi intervjuade i en grekisk musiktidning på nätet. De undrade bland annat om det var lika glamoröst att vara rockstjärna som folk föreställde sig och om det kändes jobbigt att försumma sina familjer. Vi var otroligt roade av frågorna och valde att inte nämna att de enda tre spelningarna vi hade förra året, var de vi spelade i Grekland och de förmodligen enda spelningarna i år, och kanske någonsin, blir även de i Grekland. Om det nu blir några över huvud taget vill säga.

Men om det blir det är jag säker på att Lisa, Molly och Korvas inte kommer att känna sig försummade.