Jag brukar anordna små kapplöpningstävlingar om vi har bråttom någonstans och jag inte vill tjata på Korvas att hon ska skynda sig på. Är vi försenade är det knappast hon som kan klandras för det. Hon är tre år, med allt vad det innebär i fokuseringsförmåga och tidsuppfattning, så det är upp till mig att förhålla mig till hennes väsen och planera efter det. Det betyder sannerligen inte att jag aldrig låter min dåliga planering gå ut över henne, men jag brukar åtminstone försöka att inte göra det. Som att anordna små kapplöpningstävlingar istället för att tjata.

”Vem hinner först till knappen!?”, säger jag och börjar springa över gården. Det finns nämligen en knapp som Korvas gillar att trycka på, med vilken man kan låsa upp porten när man ska ta sig ut på gatan. Då sätter hon fart mot knappen och ränner förbi mig som har sänkt hastigheten men fortsätter att springa i slow motion med dramatiska rörelser som om jag verkligen skyndade mig.

”Du hinde inte”, säger hon när vi kommer ut på gatan.

”Nej, det gjorde jag inte”, svarar jag. ”Du var snabbast och jag hann inte. Det är så man säger vet du. Jag hann inte.”

Då tittar hon strängt på mig och börjar förklara, på det där fullständigt underbara viset som inte förklarar någonting, varför hon har sagt rätt i alla fall.

”Men man kan faktiskt dela, och jag delar. Man kan säga Kor-vas.”

”Okej Kor-vas, men vem hinner först till den röda bi-len!”, säger jag och gör ett ryck.

”Får man inte ta en köttbulle eller?”, säger Korvas och tittar först på mig och sedan mot påsen som är inkilad mellan våra tågsäten. Vi har kopierat strandpicknickkonceptet från i somras med baguette, kantarellmjukost, cocktailtomater och köttbullar (inte Carballis), och toppat receptet med fyra kokta ägg och en apelsin. Nu är två stackars köttbullar allt som är kvar och jag undrar om hon inte kommer att spricka snart, samtidigt som jag är glad över att hon har fått tillbaka aptiten. Det har varit lite klent på den fronten under förkylningsperioden.

”Jo, vi kan ta de sista också”, säger jag.

”Du bestämmer pappa, för du är så stor. När jag är stor får jag också bestämma.”

Jag var rädd när jag slöt ögonen och skulle försöka sova. Vi är i Sundsvall nu, Korvas och jag, och hälsar på i Lisas studentlägenhet. Hon har en ny nu, för att det blev översvämning i den gamla, men här finns eventuellt nya problem. Lisa upptäckte att hon hade några bett på kroppen och eftersom vissa av studenthemmen här har haft problem med vägglöss blev hon naturligtvis orolig över att det kunde vara det.

Därför ligger det nu ett pulver längs alla lister som ska vara giftigt för vägglöss. För oss ska det inte vara någon fara, det är till och med ekologiskt. Men det där pulvret lades ut när Lisa var hemma i Stockholm och lössen lämnar inte sina gömställen om det inte finns mat att hämta, och nu råkar just människor vara deras mat. Vilket innebär att vi nu inte bara är här för att hälsa på, utan också i egenskap av extra lockbeten.

Lisa hade vänligheten att placera mig närmast väggen, och jag är ju inte dummare än att jag förstår att lössen inte promenerar längre än de behöver för att få i sig sitt kött. Därför var jag rädd när jag slöt ögonen, och därför är jag extra glad idag över att ingen tycks ha ätit på mig under natten. 

Stackars, stackars bloggen. Det finns flera anledningar till att det har varit lite blygsamt tilltaget med inlägg på sistone. Den främsta är att bloggen är lite som ett förhållande och att jag inte har varit särskilt kär i den, den senaste tiden. Jag har till och med gått så långt i tankarna som att fundera på om det inte är dags att göra slut.

Men de där tankarna har jag slagit undan nu. Man gör inte slut hur som helst, utan att tänka sig för, och nu har jag kommit fram till att hjärtat faktiskt klappar för bloggen än. Vi har haft det lite jobbigt bara. Fast någonting behöver förändras känner jag. Kanske handlar det främst om min inställning till den, att jag ibland glömmer bort att jag faktiskt har den för att det är kul. Inte för att jag måste. Det har varit lite för många ”ååh, nu måste jag skriva ett inlägg” och lite för få ”skönt, nu får jag tid att skriva lite, vad roligt”, helt enkelt.

Ett och annat ”måsteinlägg” är en nödvändighet i maskineriet, men proportionerna måste vara i balans och det har de inte varit nu. Jag håller på och vevar allting tillrätta i huvudet kan man säga, och hur länge den processen varar vet jag inte riktigt. Till dess kommer det sannolikt att vara lite hipp som happ. Och så är Korvas sjuk och hostar och har sig.

Bara så att ni vet.

Jag satt och försökte knåpa ihop en text om att vi var på Solvalla igår. Det var vi nämligen och det kändes lite smått surrealistiskt att vi var det faktiskt, för man kan inte kalla oss för en hästfamilj precis. Men det var fint, Lisa skulle göra en fotoövning där och vi följde med allihop, och även den familjemedlem som följde med under tvång visade upp sin bästa sida. Så hade det verkligen inte behövt vara, det är alltid lite vanskligt med hur det ska bli med det där, men utan tvånget hade familjemedlemmen ifråga inte visat upp någon sida över huvud taget.

Det var inte långt kvar tills jag skulle gå och hämta Korvas på dagis när jag skrev, och eftersom jag inte hade någon idé om vart Solvallatexten skulle ta vägen la jag ner den och stängde av datorn. Men jag var ruskigt trött och ögonen tittade i kors och jag höll på att somna stående och tänkte att det är nog bäst att jag tar en fem minuters kortvila innan jag sticker iväg. Och så la jag mig på soffan med en äggklocka i handen och somnade på stubben och vaknade strax av att klockan pep, och jag minns att precis när det ringde sa jag en mening i drömmen: ”Vänta, jag ska gå till Carballi och köpa köttbullar.”

Jag mindes ingenting annat och tänkte inte mer på drömmen sen, men alldeles nyligen funderade jag på vad jag skulle laga för mat imorgon och kom instinktivt att tänka på köttbullar. Och när jag tog fram köttfärs ur frysen för att tina mindes jag drömmen, och insåg att jag naturligtvis måste laga dem Carballi-style, vilken style det nu må vara.

Det hade onekligen varit enklare att köpa, men dels vet jag inte vem Carballi är och dels låter det rätt dyrt.

Okej, det ska erkännas att jag blir rätt provocerad av Korvas nya grej att skrika ”mamma” för full hals, varje gång någonting går emot henne. Då brukar jag tänka att man måste kunna sätta sig över sånt där när man är vuxen, men jag kan liksom inte låta bli att ta det personligt i alla fall, trots att jag vet att det inte är det. Utåt sätt är jag lugn som en filbunke och hanterar situationen som om jag inte brydde mig ett skvatt, men inombords blir jag verkligen störd och tycker att det är ett jävla sätt att behandla folk på.

Nu är det dessutom så att vi hittills inte har hamnat i någon situation där läget, sett till min dotters chanser att få bestämma, hade förbättrats av att hon hade haft med sin mamma att göra. Som exempelvis då hon bara vill ha bröd och ingen mat och ropar ”mamma” när hon inte får det. Det förhåller sig ju inte direkt på det viset att Lisa i samma läge hade sagt ”jaha, vill du bara ha bröd och ingen mat? Självklart ska du få det min lilla gullunge, och gillar du inte brödet kan jag kila iväg och köpa lite godis istället, för det tycker du ju om!”.

Det ska också erkännas att jag kände en viss tillfredsställelse då jag ventilerade saken med Lisa och fick höra att det var samma visa för henne. Efter det kände jag mig rätt barnslig, men det hjälpte ändå. Så när det uppstod en sådan situation igår, gav det mig lite tröst att tänka att det säkert hade varit samma sak för Lisa, om det hade varit hon som var med Korvas.

Vi var ensamma i parken och jag var riktigt engagerad och deltog aktivt i äventyret att gräva fram skatter ur ihåligheterna i träden med pinnar. Jag var inställd på att vi skulle stanna där en god stund, vilket jag också hade sagt, när hon plötsligt fick den där blicken som brukar berätta att det är ganska bråttom. Hon höll handen mot baken och spärrade upp både mun och ögon och sa att hon var bajsnödig. Något som antagligen var sant sekunden innan hon sa det, men när hon väl yppade orden hade hon redan löst problemet och bytt det mot ett annat.

Jag har svårt att tänka mig att Lisa hade låtit Korvas leka vidare i parken, i det här läget. Ändå utropades ”maaammaa”, under gråt och skrik, som hade hon bara varit där hade hon befriat Korvas från den tyranniska orättvisan att behöva gå hem så tidigt, bara för att hon hade bajsat på sig.

Hon var sur på mig i närmare en timme efter det. Och jag började fundera på om hon hade fått allting om bakfoten och trodde att det var jag som hade bajsat i hennes kalsonger.

Det är ganska fascinerande hur lång tid det har tagit egentligen. När den som senare skulle visa sig vara Korvas låg i magen, delade vi av ett stort rum till två mindre, så att hon skulle få ett eget.

I början var arbetet effektivt, och snart hade vi reglat upp, isolerat, och skruvat upp två lager med skivor. Först plywood och sedan gips, och därefter spacklat och målat. Nu stod två rum klara, sånär som på golvlister, dörrar och ordentlig belysning i Korvas rum. Men det var ju mest skönhetsbrister, och vi hade ändå lite för skralt med pengar för att köpa dörrar just då tyckte vi.

Två år senare (!) satte vi in dörrar och golvlister, och ytterligare två år senare (!), närmare bestämt i söndags, fick Korvas en ordentlig lampa, att ersätta det sorgliga lysrör som har stått lutad mot en av hennes hyllor med. Ofta har jag tänkt att vi måste fixa det där, men fram till rätt nyligen har hon varit på sitt rum ganska sällan, annat än nattetid, så det har inte funnits något jättebehov egentligen. Förutom att det har sett rätt bedrövligt ut. Jag har tänkt på det när hon ska nattas och glömt bort det på dagarna, kan man säga.

Men sedan hon allt oftare leker därinne, på kvällar och mörka morgnar, har läget blivit ett annat, och i söndags fick jag en snilleblixt. Vi hade just, äntligen, skruvat ner barngrindarna från trappan, Korvas och jag, när jag plötsligt insåg att vi framför oss hade tillräckligt med material för att bygga en riktigt rejäl pjäs till lampa. På vinden fanns sladdar, kontakter och den stora lampskärmen.

Skärmen och hur den i min ungdoms glansdagar hamnade i min ägo, har en historia att berätta den också. Men den vill den inte berätta. Den vill hellre berätta om hur den blev en vital komponent i Korvas barngrindslampa.

Slumpen förde mig till Säby Gård, och under min promenad till ett fågeltorn, som enligt en skylt skulle ligga två och en halv kilometer bort från själva gården, roade jag mig med tanken på vad som skulle hända om jag dog i de där trakterna. Kanske att jag halkade i trapporna till fågeltornet eller något. För egen del skulle det naturligtvis inte hända särskilt mycket, men jag föreställde mig en polisutredning där man kliade sig i huvudet över varför jag befann mig just där. Hur kunde det komma sig att det låg en död man från Vasastan i ett fågeltorn vid Säbysjön på Järvafältet?

Det var inte frågan om att jag gick och längtade efter döden där jag promenerade fram på slingriga stigar i skogen, tvärtom, det kändes utomordentligt trevligt att leva. Nej, det var själva mysteriet med att ingen visste var jag befann mig som var tilltalande.

Jag funderade på om den handskrivna lapp som jag hade lämnat kvar i lägenheten, med bokstäverna ”säbr” och ett alfabet på, över huvud taget skulle vägas in i utredningen. Kanske skulle den kastas och förklaringen till varför jag dog just där skulle förbli en gåta för all framtid.

Ibland måste man bryta sina mönster, och det var i de tankarna som jag spelade tärning med alfabetet och fick fram bokstäverna ”säbr”, som jag därefter knappade in i sökfältet på sl.se:s reseplanerare, varpå orten Säby Gård dök upp som första träff. Oerhört praktisk funktion faktisk. Jag fick på samma gång reda på både vart jag skulle och hur jag skulle komma dit.

Hade jag inte slagit siffrorna 1,4,3,5,2,1,6,3 och fått fram bokstäverna ”säbr” hade jag fortfarande varit ovetande om att det finns en fågel som heter blå kärrhök. Än mindre hade jag känt till att det under den gångna hösten har skådats 72 sträckande blå kärrhökar över norra Järvafältet, vilket är ett nytt rekord för området.

Om ni betänker hur hisnande liten sannolikheten var, att det skulle bli just den sifferkombinationen som det blev, så förstår ni att det är i det närmaste omöjligt att lära sig någonting om blå kärrhökar på det här sättet.

Ändå är det precis det vi har gjort.

”Vad är det här nu då?”, tänkte jag när jag böjde mig ner och plockade upp brevet som låg på hallgolvet. ”Från Tyskland, varför har jag fått brev från Tyskland?”. Så började jag gå igenom de få personer jag känner som bor där, om de nu bor kvar, och i vilket ärende de skulle ha velat kontakta mig.

Först hajade jag till över den kusligt bekanta handstilen på adressen, innan jag kopplade att det var min egen och då klarnade allt, och redan innan jag hade öppnat brevet visste jag vad som fanns i. Då blev jag varm i kroppen och sprättade upp brevet med ett leende.

Om ni minns åkte Lisa och jag till Berlin i april förra året. Hon fyllde 30 och jag hade köpt en överraskningsresa dit. Den sista kvällen tog vi foton på oss själva i en passfotoautomat som stod på gatan, men råkade glömma kvar bilderna på den bar där vi senare avslutade kvällen. Dagen efter gick vi till den stängda baren och kilade in ett frankerat kuvert i dörren, med en lapp i om att om de hittade bilderna fick de gärna skicka dem till oss.

Och nu, nio månader senare, damp de ner i brevlådan, tillsammans med ett brev från ägaren som berättade att han hade hittat bilderna i en hög av papper när det var dags för årsredovisningen. Han hoppades att bilderna inte kom försent och att Lisa och jag fortfarande höll ihop.

(Här ser ni det inkilade brevet)

Så gjorde vi äpplemos som avtalat, Korvas och jag.

Jag kärnade ur och hon skar upp äpplena i bitar med en matkniv och lade dem i en kastrull, varpå vi hällde i en liten skvätt vatten och lät allt koka en stund. När det hade svalnat mixade vi de mjuka äpplena med en mixerstav, och Korvas såg häpen ut när allt plötsligt var äpplemos.

Hon har alltid kallat även potatismos för äpplemos, vilket vittnar om en viss förvirring, men har man inte sett det själv är det inte lätt att veta att äpplemos faktiskt består av mosade äpplen.

Nu hade hon gjort det. Hon hade själv deltagit i en trollerikonst av högsta klass och med egna ögon sett hur äpplen förvandlades till äpplemos. Flera gånger ville hon smaka på den ljumma söta smeten, när allt var klart, som för att försäkra sig om att smaken av mosade äpplen verkligen stämde överens med smaken av äpplemos.