Vi sitter mittemot varandra och äter frukost. Korvas äter havregrynsgröt med mjölk utan något övrigt tillbehör, därför att vi inte har något hemma och hon vill ha gröt i alla fall. Tillbehörsbristen gör att jag väljer yoghurt istället, men vi bestämmer att vi ska göra äpplemos nästa dag, så att jag också kan äta gröt och så att hennes gröt blir godare.

”Det här är vänster”, säger hon plötsligt och håller upp höger hand.

”Nej, det där är höger”, säger jag.

”Men det där är vänster”, säger hon och pekar på min vänsterhand som vilar på bordet, väldigt nära hennes högerhand. ”Det ska vara samma.”

Jag berättar att hon har rätt i att det är min vänster, men att min vänstra sida, när vi sitter mittemot varandra, är samma som hennes högra. Sedan lyfter jag upp henne från stolen så att jag är bakom henne och berättar att när vi står såhär så har vi samma höger och vänster. Jag berättar att nu är kylskåpet till höger, för oss båda, och fönstren till vänster, för oss båda, och så snurrar jag ett halvt varv och berättar att nu är fönstren till höger, för oss båda, och kylskåpet till vänster, för oss båda. Så snurrar vi runt så några varv medan jag pekar ut fler föremål, innan jag ställer ner henne på golvet och sätter mig på knä mittemot henne och berättar att nu är kylskåpet till vänster för mig men till höger för henne, därför att vi är mittemot varandra.

Efter det sätter vi oss vid bordet igen och hon tycks ha köpt mitt resonemang och jag är lite stolt över min pedagogiska framgång. Men så dyker en irritationsrynka upp mellan hennes ögon varpå hon viftar med sin högra hand igen och säger: ”Men det här ÄR vänster, det har mamma sagt.”

”Ja, ja, vi får prata mer om det där en annan gång”, suckar jag. ”Nu måste vi strax klä på oss och gå till dagis.”

I radhuset där jag växte upp kunde man gå ett varv från köket till matrummet till vardagsrummet till hallen och till köket igen. Varje gång jag funderade intensivt på någonting brukade jag gå där, varv efter varv, det kunde hålla på i en evighet. Som Professor Balthazar om ni minns, fast han gick fram och tillbaka och inte i ett varv, och till slut fick han en snilleblixt.

Där jag bor nu finns också en möjlighet att gå runt, men sträckan är mycket snävare och inte alls lika bra som den i radhuset, varför jag har valt att förlägga mina funderingsvarv till huvudet istället. Den sträckan har jag gått många varv och funderat på vad jag ska göra när jag blir stor. Precis som Professor Balthazar, fast han gick fram och tillbaka och funderade på helt andra saker såklart. Och så fick han snilleblixtar, det får inte jag.

Annars är det på pricken.

Morgonen startade dåligt. Vi drog täcket fram och tillbaka mellan oss, och i mitten, som i en tunnel med glidande tak, låg Korvas. Hon hade smugit sig in på vårt rum för tredje natten i rad och var klarvaken och klappade Lisa och mig.

När jag med ett ryck plötsligt blev helt utan täcke klev jag ur sängen i vredesmod och gick in till badrummet och ställde mig i duschen, utan att ha någon aning om hur mycket klockan var. Ovissheten om tiden har blivit något av ett tema nu märker jag, men det är ju helt omöjligt att skilja dag från natt den här årstiden.

Jag hade precis satt på duschen när jag hörde ljud vid dörren och såg hur Korvas hand försiktigt öppnade den.

”Jag ville inte att du skulle vara ensam, det är därför jag kommer”, sa hon, och det riktigt värkte i mig att hon hade bekymrats över mitt hastiga uppbrott. När hon ändå var därinne frågade jag om hon inte skulle bada samtidigt som jag duschade, och möttes av en lång tvekan. Hon brukar inte vara så peppad på att bada när man berättar att hon ska göra det, även om det blir kul sen när hon väl sitter i baljan. Nu tänkte jag inte tvinga henne, hon fick välja själv, speciellt som det fanns en möjlighet att det fortfarande var mitt i natten.

”Ja”, sa hon plötsligt, som om hon erinrade sig om att det faktiskt var synd om mig som riskerade att vara ensam annars, och så tog hon av sig pyjamasen och klev ner i baljan.

Inte för att hon själv var särskilt sugen, utan för att vara snäll mot mig.

När Korvas kom in och sa att det snart var dag antog jag att hon hade rätt, i brist på egen vetskap om dygnets tidpunkt. Inga ledtrådar fanns att hämta när jag yrvaket tittade ut genom fönstret och klockan (mobiltelefonen) orkade jag inte titta på.

Så jag öppnade täcket och lät henne krypa ner bredvid mig så att vi kunde morna oss tillsammans en liten stund, och så klappade jag henne i ansiktet. Jag somnade om med täta intervaller men väcktes snabbt igen av att hon knuffade på mig och sa att hon tyckte att jag skulle klappa henne. Till slut sa jag att jag var trött och ville sova tills klockan ringde, vilket borde vara vilken minut som helst nu, och föreslog att hon skulle klappa mig istället, eftersom hon var så pigg. Det ville hon absolut inte för det var så himla tråkigt tyckte hon.

För att kunna veta vilken strategi jag skulle lägga upp gällande klappandet behövde jag veta vilken tid det var, så jag samlade kraft och sträckte mig efter telefonen och upptäckte att klockan inte var mer än fyra. Att snooze-klappa min dotter i tre timmar till hade jag verkligen ingen lust med, så jag berättade som det var, att vi hade misstagit oss och att det fortfarande var natt och att vi skulle sova i flera timmar till. Därefter fick jag hota henne med att hon måste gå tillbaka till sin egen säng om hon inte slutade skruva på sig och sparka otåligt med benen, men betonade, så fort jag hörde att hon blev ledsen av beskedet, att jag gärna såg att hon stannade kvar, bara hon låg still.

Så la jag armen om den varma lilla kroppen, och medan jag sjönk in i dvala kände jag små, små vibreringar i madrassen från hennes rastlösa ben som darrade i kampen att inte röra på sig.

Och kort därefter, tror jag, somnade hon också.

Strax innan jag var framme vid dagis igår, bestämde jag mig för att förlänga min promenad för att rensa sinnet. Tusen tankar snurrade i huvudet, utan att någon blev färdigtänkt, och jag vet att när jag är så fjärran blir tiden med Korvas inte särskilt angenäm. Då tittar jag på henne utan att se henne och mitt robotjag får ta hand om allt det praktiska samtidigt som den andra delen fortsätter att hoppa mellan meningslösheter. Därför bytte jag riktning, sänkte promenadtempot och andades lugnare och började räkna gatstenar.

Vid ett tillfälle krockade jag nästan med en kändis, på det där på samma gång löjliga och fascinerande sättet då man gör en ansats att svänga för att lämna plats åt den andre, samtidigt som den andre gör samma sak samtidigt, fast spegelvänt. Man liksom sicksackar framåt som varandras spegelbild och krocken är oundviklig om ingen stannar och låter den andre gå först. Vanligtvis slutar de här händelserna med ett smågenerat skratt från båda parter, och jag brukar le en stund efteråt åt det fina i att ha delat ett ögonblick med en total främling.

Nu var det ingen som stannade. Vi möttes i en tackling, längst ut på trottoarkanten, och det var bara jag som hade anständigheten att skratta lite ansträngt åt missödet. Kändisen såg ut som en sten i ansiktet, som att det var mitt fel.

”Jävla stroppkändis”, tänkte jag då, men valde att skjuta tanken åt sidan för att inte förstöra det lugn som jag höll på att bygga upp. Så jag började räkna gatstenar igen, från ett eftersom jag hade tappat räkningen, och när jag kom fram till dagis hade jag en anständig förälders fokus och Korvas och jag hade en fin stund tillsammans.

Varje gång jag svävade iväg i tankarna igen började jag räkna. Det är så jag vet att södra sidan av huset mittemot Matteus kyrka har 94 fönster.

Jag avskyr att kasta matrester. Speciellt avskyr jag att kasta köttrester därför att det är en så uppenbar skymf mot djuret som fick sätta livet till, och likförbannat händer det ibland att köttrester hinner blir skämda. Nu finner jag en viss samvetströst i att råttorna i alla fall kommer att mumsa i sig resterna. Man kan tycka vad man vill om råttor, men de är bra på att ta hand om rester.

Mina tankar kretsar mycket kring råttor dessa dagar, vilket säkerligen beror på att vi har fått råttor i grovsoprummet. Eller fått och fått, vi har nog alltid haft råttor där och jag tror att det är vanligare att det finns råttor i grovsoprum än att det inte gör det, men nu märker man av dem på ett annat sätt. Både genom att man ser råttbajs överallt och att det sitter uppe skyltar om råttgift lite här och där. Antagligen är de fler nu än tidigare.

Därför knackar jag alltid på innan jag öppnar plåtdörren till soprummet. Jag vill ge råttorna en chans att hinna springa och gömma sig innan jag kommer in. Inte av ren artighet utan för att det värsta jag vet är överraskningsmomentet, när det bara sprätter till framför fötterna på en, då någon lortig gnagare tar till flykten.

Från och med nu kommer jag att knacka hårdare och vänta längre innan jag kliver in.

Jag fattar inte hur jag kunde glömma sockerbagaren, som jag hade planerat att visa en repris av lagom till jul. Varje jul skulle jag visa den hade jag tänkt, som en fin tradition.

Men granen står trots allt kvar och lockar till epileptiska anfall, med sitt frenetiska blinkande, och då kan det ju inte vara försent med en julsång tänker jag.

Så här kommer den igen.

”Jag spiller inte längre”, säger hon med viktig uppsyn, samtidigt som en droppe mjölk rinner nerför hennes haka. Hon spärrar upp ögonen och har den där lillgamla tonen i rösten som är rätt gullig nu när hon är så liten, men som kommer att bli synnerligen ogullig om den håller i sig för länge. Ofta vill hon markera hur stor hon har blivit genom att upplysa oss om hur hennes beteende skiljer sig från en bebis.

”Om man spiller som en bebis får man ingen mat”, fortsätter hon…

Okej, det ska erkännas att vi aldrig aktivt har uppmuntrat spill. Vi har aldrig varit den sortens föräldrar som säger ”bra Korvas, gud vad duktig du är som spiller!”, det har vi inte. På så sätt är vi ganska hårda, men att vi skulle vara så hårda som att vi tar maten ifrån henne om hon spiller, det är rent svammel.

Att ha en treåring är lite som att ha en hund, brukar jag tänka. Speciellt en halvtimme efter att jag har dammsugit brukar jag tänka på det, eftersom golvet redan då har hunnit täckas av ett nytt lager av smulor och små papperslappar, som om en rastlös hund hade dragit fram…

Läs krönikan här!

Alltså den där proceduren med korven, som började som en rar del av nattningen, håller på att gå överstyr. Nu har hon börjat skrika på nätterna om att korven har gått sönder, när den har hamnat i oordning. För så är det ställt med mänskliga korvar, att om korven rör sig inuti brödet så kan brödet lätt rulla upp sig och likna ett vanligt täcke.

Men sånt får man finna sig i tycker jag, och det har jag försökt förmedla till Korvas. Jag har sagt att det blir så med korvar, att de går sönder på nätterna och det gör ingenting. Man kan göra en ny, perfekt korv, nästa natt. Senast inatt hade vi den här diskussionen, då jag var inne och reparerade korven, efter att ha väckts av min dotters desperata tjut.

Det gav dessvärre inget resultat, för lite senare när jag återigen hade sjunkit in i en skön sömn kom nya klagovisor om att hon måste gå och kissa, vilket hon inte kunde göra utan att förstöra korven. När jag hjälpte henne igen förklarade jag att vi också behöver sova och att hon inte kan skrika på det där sättet mitt i natten bara för att täcket riskerar att rulla upp sig.

”Jag tycker inte att natten är så fin, det är därför jag skriker”, svarade hon på det. Och kort därefter skrek hon igen, men då fick Lisa gå upp. Därför vet jag inte precis vad som hände, men det mesta talar för att det var samma visa igen.

Trubbel med korven.