Noll kommentarer, fy fan. Det är tur att Korvaspappa har byggt upp en något stabilare inre styrka, med en kurva som pekar svagt uppåt, från ett par dagars dip. Annars vet jag inte vad jag hade tagit mig till.

Men skriva är ändå skit, det är bildkonsten som gäller. Korvas och jag har många idéer och det är bara en tidsfråga innan vi står inför det stora genombrottet. Det första gemensamma alstret är klart och blev väl inte riktigt som vi hade tänkt oss, men vi ser det mer som en uppvärmning, en övning i samarbete. Nu vet vi att vi kan blanda våra olika tekniker och att vår ålderskillnad inte är ett hinder, utan skapar den dynamik som kommer att ge vår konst det där lilla extra.

Så fort vi har fått bukt med det juridiska, kommer det att braka loss ordentligt. Och det är inte omöjligt att Korvassbloggen från och med då enbart kommer att fungera som en auktionssajt. Inget tjafs om pappakänslor hit och dit, utan ren och skär business.

Igår hände någonting som väckte slumrande känslor. Jag skulle ha jobbat, men så fick jag ett samtal om att jobbet eventuellt var inställt, men bara kanske, och hur som helst så skulle det i alla fall inte vara något jobb den dagen. Dagen var avsatt för jobb, även om jag i ärlighetens namn inte var särskilt sugen, men plötsligt hade jag en dag framför mig som var helt öppen. Jag blev otroligt upplivad av beskedet och kände det som att allt var möjligt – som om ett nytt svart hål i mitt eget universum hade uppstått, som jag kunde fylla med precis vad jag ville. Jag hade redan lämnat Korvas på dagis och ville jag skulle jag kunna gå tillbaka till sängen och bara sova, eller så skulle jag kunna sätta igång med något projekt som varit vilande under en längre tid. Eller bara läsa, eller ta en promenad, eller gå på ett museum. Jag satt ner i säkert en timme och bara kände känslan av frihet – känslan av att äga min egen tid. En känsla som jag älskar att ha, men som jag inte har känt så ofta på senaste tiden.

Egentligen är det inget unikt för mig att ha dagar då jag skulle kunna göra vad jag vill. Det är så jag har lagt upp mitt liv, genom att välja tid framför pengar. Men på senaste tiden har känslan av frihet inte kommit i samband med dessa dagar. Möjligen beror det på att jag, i högre grad än tidigare, har ”märkt” dagarna med saker som jag ska ägna mig åt, och i samma sekund som man gör ett val blir det på bekostnad av någonting annat. Allt är inte längre möjligt, i alla fall inte just då – man kan ju inte gå på museum och sova samtidigt. Den största friheten och känslan av att allt är möjligt är alltså i fantasistadiet, inför själva aktiviteten. Förut hade jag sällan någonting planerat, då kunde jag sitta hela dagar och läsa på något kafé, eller bara drömma mig igenom dagen, därför att jag trivdes så bra i det skede där allt var möjligt. Man kan säga att jag gjorde vad många kallar för ingenting, men som i själva verket också är någonting.

Om man hårddrar det skulle man kunna säga att jag har drömt mig igenom en tredjedel av mitt vakna liv, ungefär åtta år. Då har jag dragit bort sömnen, ett snitt på sju timmar per natt, och delat överskottet (mitt vakna liv) på tre. ”Dagdrömma och fantisera i åtta år, det är inte möjligt”, kanske ni säger.

”Jo”, svarar jag då, ”det är just då allt är möjligt”.

I nästa vecka ska Korvas och jag gå på teater. Jag har blivit tipsad om att det kommer att pågå en teaterfestival, Festivalvulkan, för barn i åldrarna 6 månader till 9 år på Teater Tre på Södermalm, mellan den 5:e och 24:e november. Det verkar väldigt mysigt och jag ser fram emot att få dela Korvas allra första teaterupplevelse med henne. Jag är oerhört laddad och har utan Korvassons vetskap tjuvkollat på trailers och vet därför redan lite i förväg vad föreställningarna handlar om. Och vi nöjer oss heller inte med en teaterföreställning, utan vi ska se två. En för de allra minsta (6 -12mån) och en som är från två till fyra. Hon hamnar lite mittemellan kategorierna men det är tydligen inte så noga – mest riktlinjer. Som jag har förstått det i alla fall, det vore ju oerhört snopet om vi fick vända i dörren för att hon är för ung för den ena och för gammal för den andra.

Mörkret suger verkligen musten ur mig för tillfället, så jag kan behöva någonting att se fram emot. Det är mer oklart om Korvas behöver någonting att se fram emot. Hon verkar inte alls lika påverkad av väder och vind som jag och så verkar hon leva i nuet. Själv lever jag verkligen inte i nuet. Inte nu i alla fall. Och när ska man leva i nuet om inte nu? Men oavsett om Korvas behöver framförhållning eller inte, så ska vi meddela dagiset att de får klara sig utan henne de här dagarna och sen är det bara hon och jag och teatern.

Och teater behöver hon helt säkert – hon vet bara inte om det än.

I fredags var jag på två studiebesök kan man säga. Ett på Lisas nya jobb och ett på Korvas dagis. Det märktes att Lisa var lite uppspelt över att få visa sin nya arbetsplats för mig. Själv kunde jag inte låta bli att tänka: ”Shit, har jag blivit så stor att jag har en flickvän med ett eget kontor!”. Det kändes verkligen märkligt. Det kändes mer vuxet än att ha barn. Men det kanske det inte är, det är fullt möjligt att det finns de som är ÄNNU yngre än trettiofem som har flickvänner med egna kontor.

Efter titten gick vi tillsammans och hämtade Korvasson på dagis. Vi smög in och satte oss på golvet och stannade där i säkert tjugo minuter. Korvas mötte oss i brandmansdräkt och var på sitt allra bästa humör. Det här var hennes domäner och hon verkade alldeles lycklig över att vi var där båda två och att hon fick en chans att ordentligt visa oss hur hon hade det. Hon dansade till tonerna av Pippi Långstrump och sprang fram och tillbaka med olika föremål. Det var som att hon ville visa oss allt som fanns där. ”Titta här har vi bollar och här finns det pussel. Här är alla böcker och här vilar vi och här sitter vi och ritar.”

Det var en fantastisk stund och vi gick därifrån med känslan av att Korvas bara trivs bättre och bättre. Och det är en känsla man gärna har.

Jag hade sett fram emot att skriva ett inlägg om hur det var att hämta Korvas på dagis idag, men stämningen vände här hemma och slutade i moll. Så nu går jag och lägger mig istället.

Jag misstänker att Korvas spelar teater för mig lite då och då. Ibland är det uppenbart, när hon drar ihop ansiktet till ett grin och med ett rejält underbett gnäller, låtsasgråter, på ett otroligt illa spelat vis. Då vill hon ha någonting, men inser själv att hon egentligen inte behöver det, eller ens är överdrivet intresserad. Då är det svårt att hålla sig för skratt, för hon är inte vacker i den skepnaden och utgör en otroligt komisk figur.

Men jag har ännu inte lyckats lista ut om det är uppriktig ånger hon visar, över det med spritpenna målade streck på trägolvet, som hon gjorde för en dryg vecka sedan. Hon hade fått tag på en svart permanent marker och ritade på (och utanför) ett papper. Jag tror att jag kollade mina mail eller något samtidigt och var inte helt uppmärksam. När jag fick syn på vilken penna hon hade rusade jag dit och tog den ifrån henne och upptäckte kluddet på golvet. ”Bara rita på pappret, inte utanför” sa jag då, i en lagom sträng ton. Hon försökte själv sudda bort det med handen, som jag brukar göra med de pennstreck som hamnat utanför, men som är gjorda med de pennor hon brukar använda. När hon märkte att det inte gick började hon gnälla och tittade ångerfullt på mig. ”Det gör ingenting” sa jag då ”gjort är gjort, det är bara ett streck”. Men hon ville inte riktigt släppa det och fortsatte att försöka gnugga bort det.

Vad som är märkligt är att hon inte har släppt det än. Varje gång hon ser strecket (senast idag) försöker hon gnugga bort det med handen och drar på sig en bekymrad och skuldmedveten min och säger ”mimimimimi”, vad nu det ska betyda. Jag börjar bli orolig att jag har drillat henne för hårt. Det känns inte sunt för någon i hennes ålder att hålla på och älta sån gammal skit i evigheter och det säger jag till henne också. ”Skit i det där Korvas, det gör ingenting, det är bara ett streck” säger jag, men hon sitter ändå kvar med sin rynkade panna och upprepar sin obegripliga fras ”mimimimimi”.

Gör hon narr av mig och gottar sig i att hon har lyckats göra ett permanent avtryck på trägolvet, eller är hon uppriktigt ångerfull? Jag vet inte, men det sistnämnda vore ju fruktansvärt.

Tänk att inte ha ett språk som andra förstår, vilket fängelse. Korvas bor i ett sådant fängelse. Hennes vokabulär på tio-femton ord räcker inte på långa vägar till att uttrycka allt det hon vill uttrycka. Allt oftare händer det att man frågar henne, när hon gapar och är frustrerad och så uppenbart vill någonting: ”Men vad är det du vill Korvas?”. Gäller det saknaden av ett föremål är det lättare, då kan man använda uteslutningsmetoden. ”Är det den? Är det den? Är det den?” Och även om det kan vara nog så svårt att lista ut vilket specifikt föremål det gäller så vet man i alla fall i vilken ände man ska börja. En kvalificerad gissning brukar vara nappen eller någon frukt. Vanligtvis är det uppenbart när det är saker hon vill ha, därför att hon då ropar ”där”, med en stämma av varierande hysterisk grad, beroende på hur gärna hon vill ha föremålet.

Ibland häver hon dock ur sig långa, helt obegripliga harranger, utan att peka eller säga ”där”, och det är i de lägena man skulle vilja pressa sig in i hennes underbara lilla huvud för att se efter vad som försiggår. Kanske är det då hon vill säga att det har varit en skitjobbig dag på dagis. Att hon ville rita men att något annat barn tog pennorna ifrån henne. Man kan ju bara spekulera.

Varje gång man förstår sitt barn, eller förstår att ens barn förstår, jublar man gärna och ropar ”bravo!”, som om det man just bevittnat vore ett mirakel. Någonting helt fenomenalt. Igår visade jag Mollys klassfoto för Korvas och frågade: ”Var är Molly?”. Hon skummade snabbt igenom raderna av ansikten och höjde sitt krökta lilla finger och förde det mot bilden av Molly och utbrast lyckligt ”däääär”. Och jag jublade naturligtvis och ropade ”braaaa Korvas braaa!”. Men i ärlighetens namn är det ju inte särskilt överraskande att hon känner igen sin egen syster. Och idag (idag är igår) förhörde Lisa Korvas på hennes dagisfoto och hon pekade med stor precision ut sina kamrater, i den ordning de blev nämnda, varpå Lisa och jag ropade ”braaa Korvas braaa!” för varje rätt hon hade. Inte heller det är särskilt överraskande, att hon känner igen sina polare efter drygt två månader, en åttondel av hennes liv, på dagis.

Tänk att bli så underskattad varje dag, för att man inte kan språket – vilken frustration. Imorgon ska jag, det första jag gör, be om ursäkt till Korvas för att jag dagligen underskattar henne. Jag ska säga: ”Förlåt Korvas, jag förstår att du förstår mycket mer än jag förstår”.  Och jag skulle inte bli helt överraskad om hon kommer att svara:

”Braaaa Pappa braaaa!”

Nyss vaknade Korvas och skrek. Jag gick upp och lade henne tillrätta och klappade henne på huvudet, men hon var fortfarande ledsen. Nappen hade trillat ur och var spårlöst försvunnen, så jag famlade omkring på golvet som en blind, samtidigt som jag förbannade mig själv för att jag inte hade tagit med mig en extra napp upp till hennes rum, och trevade mig fram med händerna tills jag fann den. Då somnade hon om, inom loppet av några sekunder. Först det lilla ljudet av intensivt sugande – av gummi mot gommen, och sedan lugna djupa andetag.

När Korvas skolades in på dagis, visade hon inget större intresse för nappen, så när hon väl skulle börja tänkte vi att det var ett ypperligt tillfälle att minska användandet. Så på dagis har hon aldrig napp och det fungerar alldeles utmärkt (har jag hört). Men en sidoeffekt, som varken Lisa eller jag hade räknat med, var att hennes förhållande till nappen den övriga tiden skulle bli så oerhört mycket mer laddat. Förut kunde hon sova hela nätter utan napp och de gånger hon tappade den, vaknade hon sällan. Nu är det i det närmaste omöjligt att få henne lugn i sängen utan napp och de gånger hon tappar den vaknar hon nästan alltid. Det är visserligen aldrig svårt att få henne att somna om, bara man hittar nappen, men det får mig ändå att undra om det verkligen var ett klokt beslut att ta den ifrån henne på dagis.

Samtidigt inser jag, i samma stund jag sätter ord på det, att det här är ett problem av mycket lyxartad karaktär. Till de föräldrar som vakar natt efter natt och hasar omkring, mörka under ögonen likt vålnader på dagarna, skulle jag aldrig våga drömma om att ens nämna en sådan här sak. För när man har hunnit få sin dotter att somna om och skriva ett inlägg, på en tiondel av den tid vissa föräldrar måste lägga ner varje natt på att få sina barn att somna och sedan somna om, gör man nog klokt i att vara tyst.

Så glöm allt jag sagt.

Jag vet inte om hon pratar i telefon eller om hon pratar med mig. Molly har höstlov och sitter i ett rum intill och jag hörde henne precis säga: ”Kolla, jag kan rapa och prutta samtidigt!” med uppriktig stolthet i rösten, följt av ytterligare försök att upprepa sin bragd.

Jag tjuvkikade på Korvas genom fönstret till dagiset idag, när jag skulle hämta henne. Det är fantastiskt när man får tillfälle att studera henne utan att hon är medveten om att man är där. Nu fick jag för första gången beskåda hur hon samarbetade med en vän. De satt bredvid varandra och byggde med legoklossar, i totalt samförstånd. Jag hade glömt att ta med mig kameran och tog istället en mycket suddig bild med min mobiltelefon.

När jag stod där på gatan, utanför dagiset, och log och tittade in på barnen slog det mig att det kanske såg konstigt och misstänkt ut. Ännu mer när jag fotograferade. Det stod ju inte skrivet på mig att jag hade en dotter därinne. För en utomstående skulle jag kunna vara vilken pervers figur som helst. Jag avskyr när sådana tankar smyger sig in. Som när man känner sig skyldig i tullen, trots att man inte har smugglat något. Dessa tankar gör mig förbannad och jag får lust att skälla ut den som anklagar mig. ”Jag får väl för i helvete fotografera mitt eget barn, din jävel” vill jag skrika. Men i de flesta fall är det fullt möjligt, till och med troligt, att ingen anklagar mig för något. Kan någon förklara för mig vad man har för nytta av den här sortens tankar?

Korvas var på strålande humör och hade varit det hela dagen, berättade personalen. Och när vi gick därifrån höll det goda humöret i sig. När vi kom hem var jag tvungen att paketera ett föremål som var beställt från vår design-webbshop/galleri VladimirMarket, och när Korvas och jag skulle ge oss iväg för att posta paketet, bestämde jag mig för att vi skulle ta vår allra första promenad utan barnvagn. Ett ärende som normalt tar fem minuter, tog nu närmare fyrtiofem. Men vilken lycka! Korvas och jag gick tillsammans till vår lokala handlare för att posta ett paket, som om vi inte gjorde annat på dagarna. Hon skrattade och var helt uppslukad av stadspromenaden och pekade på de parkerade bilarna och sa ”bil, bil, bil” (just det Lisa – komma här och snacka om att hon inte kan åtta ord…).

Det slog mig att det här måste vara första klassens kvalitetsumgänge – att göra ett litet ärende till ett äventyr. Att inte se på ärendet som någonting som fort måste klaras av, utan som en möjlighet till att verkligen göra någonting med sitt barn, för att man kan och för att man vill.

Korvasbloggen fyller ett år idag (idag är igår) och när jag skrev mitt livs första inlägg hade Korvas precis klarat av att sitta i femton sekunder, utan att trilla. Idag gick hon sitt livs första ärende. Jag kan inte tänka mig ett värdigare sätt att fira bloggens ettårsdag på.

Hipphipphurra!