Molly och hennes kamrater är som kameleonter som inte bara kan byta skepnad över en natt utan de kan även byta dialekt i en och samma mening och de vet alltid hur man är rätt i tiden – hur man ska se ut just nu för att vara snyggast i skolkatalogen.

Jag tänkte att jag som Korvasvikarie ska ta tillfället i akt och lära er hur ni blir lika snygga i skolkatalogen som alla privilegierade Stockholmskids.

1.       Ta reda på vilken som är din ”snygga sida” så denna sida möter kameran

2.       Lägg huvudet på lite på sned

3.       Sug in köttet under underläppen

4.       Sträck ut läpparna till ett sånär leende så överläppen hamnar ovanför och sticker ut som en anknäbb – du gör nu en ankmin. I denna process kan det se ut som att du bajsar på dig.

5.       Nu kommer det svåra: Se till att hålla ankminen samtidigt som du försöker slappna av i hela ansiktet så ögonbrynen inte skrynklar sig och att hakan hänger i sitt naturliga läge.

Öva detta framför spegeln ett par gånger så kommer du snart vara redo för 2009 års pose.

För mig som har slutat mellanstadiet tänker istället öva in Mollys arga look som jag hoppas klär mig lika bra som henne! (Pg.a. censur har den illustrerande bilden avlägsnats)

Högaktningsfullt,

Korvasvikarien

(Korvaspappa försöker, men har inte riktigt lärt sig än…)

Sedan någon vecka tillbaka har Korvas börjat fästa sig enormt mycket vid vissa föremål. Pigge är ett exempel. Pigge har alltid varit hennes favoritgosedjur och var en av de första av hennes ägodelar som hon lärde känna vid namn. ”Var är Pigge?” brukade vi säga, varpå hon direkt började leta efter den mjuka lilla igelkotten. Och nu, efter att de har haft en något svalare relation under en tid, är det som om kärleken blommat upp på nytt. Hon släpar runt på Pigge vart hon än går. Den filt vi brukar ha i vagnen är ett annat föremål hon är otroligt fäst vid.

För några dagar sedan fick hon med sig filten till dagis och hade enligt uppgift släpat runt på den precis hela dagen. Personalen upplevde att den begränsade henne i hennes aktiviteter och i sitt umgänge med de andra barnen, så dagen därpå lät vi henne vara utan. Man kan ju föreställa sig att även en vuxen människa som alltid släpade omkring på sitt täcke, skulle begränsas i sina aktiviteter och förmodligen inom kort bli rådd av både arbetsgivare och kamrater att lämna täcket hemma.

Igår när Korvas och jag var i lekparken lämnade hon inget utrymme för förhandlingar. Pigge och filten skulle med, trots att hon ideligen snubblade på filten och trots att pigge hindrade henne från att lyfta upp andra föremål hon stötte på i parken. Men Korvas har ju rätt i att en aktivitet ofta blir förgylld om man får göra den i sällskap av sina närmaste vänner, även om ens närmaste vänner inte är av kött och blod.

Och så kom det sig att både Pigge och filten  fick vara med om att spela fotboll, gräva i sandlådan och gunga.

Korvaspappa har en stressig tid med reklamjobb. Den här gången har han de senaste dagarna flyttat kontorsmöbler från ett stort rum till en annat. Det är i dessa lägen som jag förvandlas till Korvasvikarien vid behov. Jag byter ut fotbojan vid spisen som är kopplad till dammsugaren för att istället koppla upp mig mot omvärlden genom Korvasbloggen.

Just nu är det tidigt förmiddag, en förmiddag som är mitt uppe i att förvandlas till en vacker lördagsdag. Jag (Korvasvikarien) dricker kaffe, Korvas suger på snor, jag läser DN och Korvas river sönder gårdagens DN, jag äter på en knäckemacka med x-tra lagrad greve och purjolök, Korvas äter nu min knäckemacka.

Vi väntar ivrigt på melodikrysset.

Jag är inte rustad för det nya livet märker jag. Det känns i hela kroppen när jag inte får träffa Korvas och jag riskerar att knappt se henne alls under hela nästa vecka. Jag tänker tillbaka på den tid då all tid var min helt och hållet. Utan problem kunde jag kasta mig in i projekt som innebar att man skulle vara borta flera nätter i rad. Ibland kunde det kännas tråkigt förstås, om det var något kul som hände som man missade för att man jobbade, men det var ända okej. Man kunde ta igen det sen. Men nu känns det inte så. Jag har visserligen blicken fäst på näst nästa vecka och hur jag då ska ta igen förlorad tid med Korvasson, men det är en föga tröst nu. Att ha henne nära en stund varje dag har blivit lite som att äta, man blir tjurig och ledsen om man inte får sina mål mat varje dag. För att inte tala om att man blir hungrig. När man dessutom redan i förväg vet att man inte kommer att få äta på flera dagar, blir man ju förtvivlad. Man tar ut hungern i förskott.

Men något som är ännu värre än att vara hungrig i förskott, är att vara trött i kombination med att vara hungrig i förskott. Och det kan jag ju i alla fall påverka i viss mån själv. Därför tänker jag nu gå och lägga mig.

Det finns en viss risk för att det kommer att saknas ett och annat inlägg under de kommande dagarna, om inte Lisa skulle få för sig att skriva några rader förstås. Men det är kanske lika bra, jag är inte i min mest inspirerade fas just nu, men när jag kommer tillbaka kanske det är helt andra bullar.

Det är det nog, jag har det på känn.

När jag för några dagar sedan, vid lämningen på dagis, som vanligt hade samlat mig för att le och vinka farväl till mitt skrikande barn, hände plötsligt någonting nytt. Korvas började inte skrika, utan satt lugnt kvar i frökens knä och vinkade, när jag gick ut genom dörren. Det kändes som om det var början på en helt ny era och det var med blandade känslor jag promenerade bort från dagis. Naturligtvis var jag lättad och glad över framstegen, men den där sidan som hela tiden vill bli älskad och behövd till varje pris, blev lite bestört över hur lätt hon tog farvälet. Men jag ville inte lyssna för mycket på snyftarsidan, den är inte konstruktiv. Istället bestämde jag mig för att helt och hållet glädjas åt Korvassons nya stabilitet.

Jag är väldigt glad över att hon har hamnat där hon har hamnat och det syns långa vägar att personalen verkligen tycker om att jobba med barn. Det är alltid roligt att se människor som trivs med sina jobb, men glädjen förstärks onekligen när deras jobb också råkar vara att ta hand om ens barn. Sen kan det kännas lite märkligt, när jag tänker på det, att Korvas redan har utvecklat helt egna relationer oberoende av Lisa och mig. Hon är en fristående individ som har ett umgänge med både vuxna och barn som vi knappt känner. Det är fint tycker jag, märkligt men fint.

Från att ha vetat precis allt som har hänt Korvas varje dag, från varje liten tugga mat till minsta lilla fis, så är det en stor omställning att plötsligt ha stora glapp på flera timmar, då man inte vet ett smack om hur det har varit. Man suger nyfiket åt sig av det som personalen berättar om dagens händelser. När Korvas har lärt sig prata ska jag ställa tusentals frågor om hur det har varit. Jag tror att det gäller att passa på att fråga så mycket det går medan man har chansen, för när hon blir elva, tolv så slutar det hända saker. Det vet jag därför att vi frågar Molly varje dag och varje dag får vi till svar:

”Ingenting”

Idag var Korvas och jag på det sista babysimmet, kanske någonsin. Vi badar gärna mer i framtiden men vi har inte anmält oss till någon fortsättningskurs. Det är lika bra att ta en paus nu, Korvasson är fortfarande totalt ointresserad av att vara med på övningarna. Ointresserad är egentligen för milt uttryckt, hon är snarare enormt angelägen om att inte vara med på övningarna och hänger runt halsen på mig hela tiden. Sedan har jag heller inte riktigt vant mig vid att ha ett gående barn i omklädningsrummet. Processen av- och påklädning blir så enormt mycket mer tidskrävande när objektet för av- och påklädningen ständigt springer iväg.

Hon sov inte på dagis idag heller. Enligt uppgift låg hon klarvaken i tjugo minuter, innan hon fick för sig att hon skulle börja babbla för fullt. Eftersom hon då riskerade att väcka de barn som faktiskt tog tillfället i akt att sova, togs hon ut ur rummet. Efter babysimmet var hon så slut att vi bestämde oss för att natta henne en timme tidigare.

Med vällingflaskan i munnen somnade hon i mitt knä och fick sedan krypa direkt ner i sängen, utan sagostund.

Jag tycker verkligen inte om de dagar då jag knappt hinner träffa Korvas. Idag var en sådan dag. Vi sågs lite på morgonen, men sedan jobbade jag under timmarna mellan dagis och nattning, så morgonstunden var allt jag fick. Man skaffar ju inte barn för att inte träffa dem, det vore ju sjukt. I och för sig skulle jag nog inte säga att jag var med och skaffade Korvas av någon annan anledning heller. Hon skaffade sig själv kan man säga, helt anledningslöst. Men inte desto mindre vill jag träffa henne mest hela tiden.

Jag är inte alls i form nu och då känns det extra jobbigt att inte träffa henne. Höstbluesen har slagit till, med känslan av att allt är skit. När höstbluesen slår till känner man sig orkeslös, oinspirerad och dålig på allt man företar sig. Höstbluesen är inget tillstånd man vill vara i permanent. Höstbluesen är botten. Då menar jag inte botten som i att man inte kan komma lägre, inte alls. Man kan komma mycket lägre. Jag menar bara att ingenting är särskilt kul och att man känner sig dålig, inte mer med det. I förhållande till självmordshumör är höstbluesen närmast ett glädjetillstånd. Man känner att man är dålig men att det är långt kvar till botten och att man därför borde vara glad. Glad för att man bara är lite ledsen över sin dålighet.

Så nu lutar jag mig tillbaka, med en liten knut i magen för att jag saknar Korvas, och med ett nöjt litet leende på läpparna, för att det är så långt kvar till botten.

Nu är förberedelserna i full gång (med ett snabbt litet avbrott för ett blogginlägg) inför den lilla middagsbjudning vi ska ha här ikväll. På menyn står det strömming med potatismos och rårörda lingon. Jag älskar strömming och skulle kunna äta det varannan dag utan att tröttna. Hoppas att våra gäster också uppskattar den feta fisken.

Mitt lilla dilemma är att jag har en halv krabba i kylen, som Lisas mamma hade med sig igår. Hon hade med sig två krabbor, men min halva är kvar till idag. Problemet är alltså när jag ska hinna äta krabban. Att kasta en halv krabba är ju inte att tänka på, men inte heller att dela den på sju. Samtidigt skulle de flesta gäster anse sig illa behandlade om de blev serverade strömming, medan värden åt krabba. Följaktligen kommer jag att behöva äta den sent ikväll, kanske rent av inatt. När de andra har gått och lagt sig kommer jag, likt en tjuv, att smyga mig fram till kylen och slafsa i mig krabban. Men jag är ingen tjuv, jag är bara en kille som vill äta upp min halva krabba.

Det andra problemet är att dammsugaren lade av igår och det är en så fruktansvärt tråkig utgift att köpa en ny. Det är ungefär lika spännande som att köpa toapapper, fast mycket dyrare. Eller lika spännande som att läsa det här inlägget, fast mycket, mycket dyrare.

Inlägget är i alla fall gratis.

Jag hade mina skäl till att det blev två dagars blogguppehåll för ett par dagar sedan. Textikel var fullt upptagna med ett jobb som krävde dygnets alla vakna timmar. Inför jobbet så hände någonting väldigt roligt, som jag tänkte att jag absolut måste blogga om, men som jag sedan glömde bort. Nu kom jag på det igen.

Vi skulle träffa utställningschefen för det museum som hade beställt våra texttjänster, över en lunch. Jobbet var redan vårt så det var väl kanske inte jättemycket som stod på spel, men man är ju ändå mån om att göra ett gott intryck. Vi fick en liten rundvandring i museet, med lite förklaringar och tankar om den utställning vi skulle skriva texter till, och sedan gick vi ner till lunchrestaurangen.

Mitt i matkön, där jag stod med min bricka och pratade med utställningschefen, var det någon som knackade mig på axeln. När jag vände mig om stod det en tjej där som jag aldrig hade sett tidigare. Hon berättade att hon var ett hängivet fan av Korvasbloggen och att hon tyckte att jag skrev fantastiskt bra. Jag blev naturligtvis jätteglad, men hade lite svårt att koncentrera mig därför att jag var så medveten om vilken, nästan komisk, situation jag befann mig i. Här stod jag bredvid en människa som just skulle beställa en texttjänst av mig och mina medarbetare, och så kommer det fram en helt främmande människa, som helt ovetande om anledningen till varför jag var där just då, säger att jag skriver jättebra. Hur sannolikt är det? Det låter ju nästan som ett beställningsjobb. Tack för den!

Hoppas att jag var trevlig mot dig. Glad blev jag i alla fall!

Man säger ju att bilder aldrig ljuger, men jag hävdar bestämt motsatsen, nämligen att de nästan alltid ljuger. Kameran kan göra någonting som inte ögat kan, den kan frysa bråkdelen av en sekund, så att man i efterhand kan studera samma bråkdel i all evighet. Bilden står stilla, men det gör aldrig verkligheten. Ögat sammanfattar och ser rörelser.

Tänk hur ofta man ser bilder på människor man känner och tycker att de ser väldigt roliga eller konstiga ut, därför att de ser helt annorlunda ut mot i ”verkligheten”. Ofta kan det vara en min som man inte alls känner igen på bilden. ”Men den där minen gör ju aldrig hon eller han”, kanske man tänker. Och det är ju riktigt, hon eller han gör säkert aldrig den minen i verkligheten, det är nog inte ens en min man ser på bilden. När man känner igen en persons min, till exempel ett leende, så beror ju det på att det är en min som personen ofta stannar upp vid, en vilomin kan man säga. En min man stannar så länge vid så att ögat hinner uppfatta den och så småningom känna igen den.

Alla människor har massor med sådana ”vilominer”, som karaktäriserar just dem. Men när man tar en bild är det ingenting som hindrar kameran från att fånga sin bråkdel av en sekund mittemellan två vilominer.  På bilden sedan liknar det en min, eftersom den är stilla. Kameran har sett något som ögat aldrig hinner se och som taget ur sitt sammanhang, nämligen rörelsen, blir konstig och ”osann”.

När man har sin egen blogg har man ju makten att bestämma över vilka bilder man väljer att publicera. Det ger mig en viss tillfredställelse när jag tänker på att som läsare kan man aldrig riktigt veta om bilden jag publicerar är ”sann” eller inte. Den bild som kanske bäst representerar Korvas riktiga utseende kanske är den här.

Det vet man inte om man inte har sett henne i verkligheten.