Om någon händelsevis skulle ha undrat hur det har gått med Korvassons nakenhet om morgnarna, så kommer dennes nyfikenhet att vara stillad inom loppet av några sekunder, eller möjligen någon minut. Det beror alldeles på hur långt det här inlägget blir och eftersom det inledningsvis kändes som att det inte skulle bli något inlägg över huvud taget, lutar det åt en kortare variant. Och därmed ett snabbare stillande av eventuell nyfikenhet. Alternativt en kortare plåga över ett innehållslöst inlägg.

Den nionde augusti skrev jag om hur Korvas hade lyckats ta sig ur både pyjamas och blöja, när jag kom in för att plocka upp henne på morgonen. Det var hennes första lyckade försök, men jag hade en föraning om att det inte skulle bli den sista. Nu med facit på hand vet jag att jag hade rätt. Under de tjugofem dagar som gått sedan dess, har vi funnit henne naken vid tjugotre tillfällen. Jag är säker på att det hade varit tjugofem, om det inte vore så att vi vid två tillfällen tvingats väcka henne på morgonen, för att hinna till dagis i tid. Som en säkerhetsåtgärd mot kiss och bajs i sängen sätter vi på henne underbyxor ovanpå blöjan, vilket hittills lyckligtvis har hindrat henne från att få av sig även den. Av allt att döma är det alltså på morgnarna som hon tar av sig pyjamasen, men hon inleder processen redan på kvällen.

Den fina sagostund vi brukade ha på kvällen, innan vi lade ner henne i sängen är så gott som förstörd. Hon är besatt av knapparna och så fort pyjamasen är knäppt, börjar hon arbeta med att knäppa upp den. Ibland tror jag att hon inte ens märker vilken bok vi läser därför att hennes totala uppmärksamhet är riktad mot knapparna. När man ställer frågor om personerna i boken, svarar hon inte med att peka längre. Hon svarar inte alls. Hon hör helt enkelt inte frågorna. Hon hör bara de små klickande lätena som uppstår när en knapp går upp.

Som jag ser det finns det två fördelar med hennes pyjamasavtagningar. Den ena är att man slipper göra det själv på morgonen och den andra är att hon inte längre blir ledsen när en saga tar slut, därför att hon inte märker att den har tagit slut.

Om hon ens har märkt att den hade börjat.

Jag har aldrig varit med om att Korvas har dominerat inom någonting. I alla fall inte inom någonting som har med fysiska prestationer att göra. Hon är ju väldigt försiktig av sig. Vore hon inte min dotter kanske jag skulle gå så långt som att säga att hon är feg. Men nu är hon min dotter och dessutom är ”försiktig” och ”förståndig” och ”eftertänksam” minst lika nära släktingar, om inte närmare. Och vid närmare eftertanke finns det väldigt många egenskaper som jag tycker om, som är besläktade med försiktighet, så förmodligen skulle jag inte sträcka mig så långt som att kalla henne feg, även om hon inte var min dotter. Men nu är hon ju som sagt det, så nu släpper jag analysen om varför jag väljer att inte kalla henne feg. Korvas är försiktig, kort och gott, men igår dominerade hon likafullt.

Jag hämtade henne tidigare på dagis därför att vi skulle på babysim. Eller det heter egentligen inte ”babysim” längre, när barnen har blivit större, utan ”miniplask”, men det är någonting som tar emot varje gång jag ska säga det.

Korvas blev glad när vi hoppade i vattnet. Det är lättare nu att se på hennes minspel att hon faktiskt är väldigt förtjust i att bada. Hon skrattar och plaskar och jagar bollar och gummidjur. Men hon tycker inte om att dyka från kanten. Hon verkar tycka att det är högt och blir ledsen när jag sätter henne där. Men ligga på min rygg och hålla i mina axlar när jag simmar klarar hon galant och det är det inte många som gör. Men då hon fullständigt dominerade, var när armpuffarna åkte på. Då var hon den enda i hela simhallen som flöt omkring alldeles själv.

I det rum där man parkerar barnvagnarna, på träningscentret, finns ett bollhav som vi ofta har sneglat på, men dragit oss för att hoppa i. Kanske mest därför att Korvas alltid var helt slut efter simpassen, när hon var mindre. Men nu orkar hon mer, så igår lät jag henne hoppa i för andra gången. Även jag hoppade i efter ett tag, om än motvilligt. Jag var dum nog att ge henne det halvätna äpple hon bad om. Och efter att jag tittat bort, bara för ett kort ögonblick, så hade det försvunnit ner i havet. En miljon bollar och ett halvätet äpple och en halvbelåten pappa som famlar i blindo.

När man sätter Korvas i havet griper hon direkt tag i två bollar, en i varje hand, och sträcker upp armarna i luften och får en lycklig men fundersam min. En stor del av de små barnens liv tycks gå ut på att ge och ta tillbaka saker, och att fylla och tömma behållare. Och innan hon börjar ge mig bollarna, en efter en, ser det ut som att hon samlar sig, ser sig omkring och tänker:

 ”Jaha, här finns en hel del att ta itu med, så det är lika bra att sätta igång”.

Idag på Aftonbladets förstasida finns en välkommenterad artikel om en man som vill försöka amma. Han stimulerar sina bröst med en pump för att se om det går att få igång en mjölkproduktion. De flesta kommentarerna är från arga och upprörda medborgare, som tycker att det är äckligt och vansinnigt. ”Varför kan vi inte låta kvinnor vara kvinnor och män vara män”, undrar de och fasar över att det snart inte kommer att finnas någon manlighet kvar. ”Snart kommer alla män att springa runt i kjol.”

Att experimentet ska visas i kanal 8 på tv gör visserligen att projektet får en viss cirkuskänsla över sig, men jag kan inte förstå varför experimentet i sig skulle vara äckligt och upprörande. Och jag förstår inte riktigt de som säger att det är ett försök att gå emot naturen, i jakten på jämställdhet. Är det inte enormt intressant att män faktiskt har bröst och mjölkkörtlar och därmed förmågan att kunna producera mjölk? Går man verkligen emot naturen med detta experiment, eller utforskar man vad naturen har gett oss för möjligheter? Och ”konstgjord väg”, jag vet inte. Säger man att kvinnor som använder pump för att få igång sin mjölkproduktion, gör mjölk på konstgjord väg? Och beträffande manligheten så måste det ju vara så att om det skulle visa sig att män är förträffliga ammare, så är det också manligt att amma. Eller?

Jag kan tycka att det känns konstigt, när jag tänker på det. Inte äckligt eller fel, men konstigt. Och konstigt känns det därför att det är ovanligt. Men det är mycket som känns konstigt innan man är van. Min pappa har berättat att många tyckte att det var konstigt när han rullade omkring med mig i barnvagn, på sjuttiotalet. Men det är det ju inte idag. Då menar jag inte att pappa rullar omkring med mig i barnvagn idag, för DET vore konstigt.

 Men ni förstår vad jag menar.

Kdfsjllllllllllllllllllkjdfsllllllllllllllllllllkjdfsllllllllllllllllllllllkdfsjlllllllllllllllllkdfsjlllllllllllllllkjdfslllllllllll

kjdfslllllllllllllllllkdfsjlllllllllllllllllkjdfsllllllllllllllllllllllllllkdfsjllllllllllllllllllllkjdfslllllllllllllllkjdfslllllll

kdfsjlllllllllllllllllkdfsjllllllllllllkjdfsllllllllllkdfsjlllllllllllllkjdfsllllllllllkjdfsllllllllllllllkjdfsllllllllllllllkjldfs

sssssssssssskdfsjllllllllllllllllllkjdfsllllllllllllllllllllllkjdfslllllllllllllllllllllkjdfslllllllllllllllllkjldfsssssssssss

skjldfssssssssssssdfkjlsssssssssssssldfskjjjjjjjjjjjjjjjfjldskkkkkkkkkkkkkkldfsjjjjjjjjjjjjjjjkjldfsssss

ssssssskjdfsssssssssssssskjdfslllllllllllllldfskjjjjjjjjjjjjjjjfdskjllllllllllllllllllkldfsjjjjjjjjjjjjjjdkfsjllllllllll

llllllskdfjlllllllllllllldfskjllllllllllllllldkfsjlllllllllllllkdfsjllllllllllllllkdfsjllllllllllllllllsdfkjllllllllllllllkdfsjllllllllll

llkjdfslllllllllll

Det är inget fel på sidan, utan det här är ett test som jag har gjort med tangenterna. Jag har gjort många liknande tester i mitt liv och de uppkommer vanligen i samband med bristande fokus på den egentliga uppgift jag har tänkt företa mig. Det här är ett försök att trycka ner sex olika tangenter exakt samtidigt, för att se i vilken ordning de hamnar. Förbluffande ofta hamnar de i en liknande ordning. K kommer till exempel alltid först och l sist, förutom när jag började experimentera med olika fingersättningar, då blev det lite hipp som happ. Det är långfingret som ansvarar för att trycka ner k och då tänker jag naturligtvis att det skulle ha med fingrets längd att göra. Att hur jag än försöker trycka ner alla samtidigt så är långfingret alltid först för att det är längst. Men borde det inte kompenseras av att alla fingrar är krökta när man slår an tangenterna? Och eftersom långfingret är längst måste man kröka det mest, för att få alla fingrar på samma nivå, och det är sällan de mest krökta som är de snabbaste.

Jag vet inte om ni minns Ulla-Bella, från ”Toffelhjältarna”? Hon hade i alla fall armarna rakt utsträckta och fingrarna neråt i nittio grader, när hon slog telefonnumret: 888888. Med en sådan fingersättning, överfört på ett tangentbord, faller det sig naturligt att långfingret kommer först. Faktum är att då är vissa fingrar till och med för korta för att över huvud taget få sina respektive bokstäver representerade på skärmen. Men ingen normalt fungerande människa skriver på det sättet, och då begriper jag inte hur det går till. Skulle en rimlig förklaring kunna vara att jag har ett extremt snabbt långfinger?

Jag vet inte.

Imorse när Lisa lämnade Korvas på dagis blev hon förtvivlad igen. Det hör ju till, men det var tydligen extra starkt idag. Kanske är det värre på måndagar. Och förmodligen har hon inte förstått än att hon kommer att vara där en hel del i framtiden, och lurad av helgens uppehåll blev chocken extra stor.

När jag skulle hämta henne smög jag som vanligt in på gården. För om hon är ute och leker vill jag hinna se henne innan hon upptäcker mig. Det var hon inte idag. Men när jag kom fram till porten såg jag henne direkt, genom glasdörren. Innanför glasdörren är det en hall med en dörr in till utrymmet där toaletterna och skötbordet finns och innanför det finns ett mysrum. Dörrarna var öppna så att man såg hela vägen in till mysrummet och det var där Korvasson satt, framför en bok.

Jag hann bara titta på henne en halv sekund, innan hon upptäckte mig och medan jag knappade in koden såg jag hur hon galopperade mot mig, med sin säregna krypstil. Det blir som gelé i kroppen på mig när det där händer och jag kan inte låta bli att tycka att det är helt fantastiskt att hennes omedelbara instinkt, när hon får syn på mig, är att hon ska skynda sig. Till mig. Så lyfter jag upp henne och sätter näsan och munnen mot hennes huvud och andas in hennes lukter. I ett enda andetag försöker jag suga in allt som jag har missat under dagen. Och det band som kopplar ihop oss slår en knut inne i magen på mig så att jag känner hur hjärtat bultar, precis som när man ska tala inför en grupp.

Och så berättade personalen att det hade gått jättebra och att det inte tog lång stund innan hon blev glad igen, efter att Lisa hade gått. Men när de skulle vila blev Korvas jätteledsen igen och ropade ”pappa”. ”Det är så konstigt, det brukar alltid vara mamma, men hon sa pappa. Jag tror att hon längtade”, sade fröken.

Jag inbillar mig ingenting och jag är inte säker på att Korvas menar någonting över huvud taget med orden ”mamma” och ”pappa”, när hon säger de själv. Men jag blir uppriktigt nedstämd över att det ska behöva vara förvånande att ett barn som är ledset längtar efter sin pappa.

Korvas älskar frukt och bär, vilket de också har upptäckt på dagis och med glädje påpekat flera gånger. När det är lunch är hon mer ojämn, ibland äter hon mycket och ibland lite. Men när det är dags för mellanmål och frukt, blir hon som besatt. Vid något tillfälle, när de andra barnen hade droppat av en efter en från matbordet, satt Korvas kvar med kladdig mun och förtjusning i blicken och bara åt och åt, i fyrtiofem minuter.

I lördags var vi på födelsedagskalas. Tillställningen ägde rum i trädgården hos födelsedagsbarnets föräldrar och allt var superfint ordnat. I början var Korvas klängig och orolig, men så fick hon syn på vinbärsbuskarna och satt sedan där tills det var dags för henne att gå och lägga sig. Hon började med de svarta bären och åt fokuserat, som om det inte fanns något imorgon. De röda bären växte högre upp än de svarta men såg så frestande ut, där de hängde klara och härliga, att hon sträckte sig så att det knakade i lederna. Efter ett tag upptäckte hon att man kunde vika ner grenarna och på så vis komma åt de röda läckerheterna.

På många sätt låter det som att jag beskriver en apa, märker jag. Men det är faktiskt inte en helt opassande jämförelse, då hon också ofta rör sig som en apa. Eftersom hon (likt aporna) inte är intresserad av att gå har hon istället utvecklat olika krypstilar. Hon har sedan länge övergett krigsveteranstilen, den där det bakifrån såg ut som att hon hade amputerade ben. Den klassiska krypstilen utför hon galant, men utövar den sällan till förmån för apstilen. Apstilen tillåter nämligen att man bär något föremål i handen, då den endast kräver att man sätter en hand i marken, samtidigt som man hoppsaxar fram med benen.

Jag är övertygad om att hon kommer att lära sig att gå en dag, det oroar mig inte det minsta. Men det här med att hon älskar frukt och bär, ser jag som extremt positivt och mycket lovande inför framtiden. En tydlig indikation på att hon kommer att blir en god och omtänksam människa.

Det grundar sig helt och hållet på en teori jag har, om att onda människor inte tycker om frukt.

Om Korvassons nuvarande hemmahumör skulle visa sig vara permanent, skulle jag nog anse att vi borde tänka om beträffande dagis. Vid ett par tillfällen, när jag har kommit för att hämta henne, har jag lyckats tjuvtitta på henne ett tag innan hon har upptäckt att jag är där. Dessa stunder har gett mig en trygghet i att hon har det bra på dagarna. När man lämnar sitt illröda, skrikande barn på morgonen, är det någonting i kroppen som går sönder. Och om man inte fått en liten inblick i att hon faktiskt har det bra, efter att man har lämnat stället, tror jag att det skulle vara outhärdligt. Nu gör det ont när jag lämnar henne, men efter att jag har lett och sagt hej då till mitt förtvivlade barn går jag iväg, biter mig i läppen och upprepar för mig själv, nästan som ett mantra: ”Hon har det bra, det har jag ju sett med egna ögon”.

Men när man har hämtat henne och kommit tillbaka till lägenheten är hon ganska tjurig nuförtiden. Hon är missnöjd och gnäller stora delar av dagen. Efter hennes första dag på dagis var hon närmast ursinnig när vi kom hem. I vagnen på vägen var hon glad som en lärka, men i samma sekund som jag satte ner henne på hallgolvet blev hon hysterisk och skitförbannad. Hon kröp omkring och skrek och brölade. Brölet är ett helt nytt läte, som uppkom i samband med dagis. Hon var rasande och kröp in i hörn och lade sig i något som liknade en böneställning, med huvudet mot golvet och skrek.

Raseriet har försvunnit, men tjurigheten hänger kvar. Igår försökte vi muntra upp henne med imse vimse spindel. Hon har kommit att älska den visan. Hon viftar med händerna när regnet faller och spolar med yviga gester bort spindeln. Och när solen stiger upp, fylls hela hennes ansikte med ett leende och i förväg sträcker hon upp armarna så högt hon bara kan. Men glädjen varar bara precis så länge som visan. Redan under spindelns sista klättring uppför tråden, ser man hur ett nytt grin börjar ta form. Och efter att visan applåderats, skriker hon igen. Kanske är det i själva verket det här som är inskolningen, att sjunga barnvisor om och om igen, tills dagis har blivit en vana.

Någonting säger mig att jag kommer att börja drömma om spindlar på nätterna, innan den här resan är över.

Dagen innan Korvas började på dagis klippte vi lugg på henne. Håret hängde ner framför ögonen så det kändes nödvändigt, men det tog verkligen emot. Det var ju hennes allra första hår och har växt sedan födseln och att klippa av det kändes som ett avgörande ingrepp. Något som definitivt skulle avsluta hennes tid som bebis.

Det är någonting speciellt med de första och sista av saker. De har mer tyngd än de som kommer mellan. Korvas första ord var ”titta”, det kommer jag aldrig att glömma. Men hennes andra ord har jag redan glömt. Min mammas sista ord var ”hej”. Vi föreslog att hon skulle ringa till en av sina äldsta och käraste vänner, innan det var helt försent. Man kunde se hur hon kämpade för att få fram orden och besvikelsen över att det inte gick. Den delen av hjärnan som hade ansvar för talet hade slutat fungera. Det enda ord hon lyckades pressa fram var ”hej”. Men vilket ord som var hennes näst sista har jag ingen aning om.

Saker som är både de första och sista på samma gång är ännu mer speciella, men de är inte många. Navelsträngen är ett exempel. Jag har sparat den lilla bit navelsträng som hängde med hem på Korvas och som skrumpnade och föll av efter några dagar. Den ligger på fönsterbrädet i Korvas rum, tillsammans med det lilla armband som bebisar får när de föds. Jag har inte kunnat kasta navelsträngen, därför att det aldrig kommer att komma någon ny. Det är den enda kroppsliga kvarleva som finns, förutom Korvas själv då naturligtvis, från förlossningen. Men i brist på någon värdig behållare att förvara den i har jag låtit den ligga kvar, med strikta order till Lisa om att den inte får kastas, på fönsterbrädet, i sexton månader. Den har blivit rätt väderbiten med tiden och skrumpnat ihop ännu mer. Nu är den inte större än ett russin. Och faktum är att den även till färg och form är nästan identisk med ett russin. På ett sätt är det ganska obehagligt. För med den vetskapen i bagaget innebär det att man aldrig kan vara hundraprocentigt säker på att det inte gömmer sig en soltorkad navelstäng i russinpaketet.

Som ni förstår var det laddat det här med den första klippningen av Korvas allra första hår.

Inte ens Lisa vet om att jag har sparat håret i en tändsticksask.

När jag ska genomföra ett projekt brukar jag aldrig prata om det. Jag vill att det ska vara helt klart innan någon får reda på att jag håller på med någonting över huvud taget. Det bottnar nog i en rädsla för att det inte ska bli klart eller inte duga och att om jag har sagt det öppet så går det inte att backa. Ganska ofta blir det heller inte klart, det rinner ut i sanden. Jag börjar tvivla på mig själv och skjuter på det och sedan blir det bara inte av. När jag jobbar är det precis tvärtom, jag tvingas lova att jag ska göra det ena och det andra till ett specifikt datum och så gör jag det, därför att jag har sagt att jag ska göra det.

Vissa gör så med sina egna projekt också, de berättar om dem och så gör de dem. Ibland backar de, och ingen kan klandra dem för det. Men de genomför sina projekt i mycket högre grad än jag genomför mina.

För drygt en vecka sedan blev Korvas och jag intervjuade i tidningen ”Vi i Vasastan”. De har en sida som heter ”på hemmaplan” tror jag, och denna gång ville de ha med Korvasbloggaren. När de frågade mig om jag hade några planer på längre sikt med bloggen så tänkte jag plötsligt att jag skulle göra något som var helt olikt mig, jag skulle avslöja ett planerat projekt. Jag tänkte att om jag gör det kanske det är större chans att jag verkligen genomför det. Att det ger mig den lilla press jag behöver för att inte låta det rinna ut i sanden. Jag tänkte att nu har jag kört på hemlighetsstrategin länge nog, och den har visat sig vara en usel taktik, så jag borde verkligen göra ett försök att ändra på det. Så jag berättade, helt emot mina instinkter, att jag planerar att skriva en pappabok.

Och nu gör jag det igen.

Jag fick en fråga i kommentarerna om hur det går för Ahlgren. Det känns fint att de finns människor, även utanför familjen, som bryr sig om hur det går får vår lilla katt, så nu tänkte jag skriva några rader om det.

Vi har haft relativt få avföringsrelaterade bekymmer med katten de senaste månaderna. Häromdagen kom dock en soffkissning och idag bajsade hon på toalettgolvet. Det senare kan ha berott på att hon var oavsiktligt inlåst på toaletten ett tag. Hon smiter ju in där så fort hon hör ljudet av porlande vatten och det är inte alltid man märker henne.

Beträffande hennes boende har vi konstaterat att hon inte är lycklig i en lägenhet och därför ska flyttas ut på landet. Så nu väntar Ahlgren, utan att veta om det, på att några vänner till mig ska bli klara med sin flytt, så att hon kan få bo där. I ett hus på landet med skog och hästhagar runt knuten. Tillsvidare har hon funnit en evakueringsbostad i Lisas träningsväska. Ahlgren älskar allt som är ihåligt och en väska eller en påse som hamnat på något bord eller på golvet får sällan ligga orörd någon längre tid.  

Jag minns när jag var liten och hemskt gärna ville ha en superkraft, något som gjorde mig speciell. Helst av allt ville jag kunna flyga, men i takt med att jag insåg att det kanske inte skulle bli verklighet började jag fundera på andra sätt att utmärka mig på. Ett tag tänkte jag, på fullaste allvar, att jag skulle gå runt och äta på en lök, på samma sätt som andra äter ett äpple, och att det kanske skulle ge mig en del uppmärksamhet. Detta skulle jag alltså inte bara göra en enda gång, utan det skulle bli min grej att vara den som alltid gick omkring och åt på en lök. Det föll på att jag helt enkelt inte tyckte tillräckligt mycket om lök, inte på det sättet. Förmodligen fanns det även andra brister med den planen. Och sett ur ett superhjälteperspektiv är det inte mycket att komma med. Man kan ju tänka sig att en som kan flyga får betydligt fler uppdrag än en som alltid äter på en lök.

Jag var också inne på att använda mig av djur. En apa eller en papegoja att gå runt med på axeln skulle göra susen, tänkte jag. Det blev ingenting av med det heller. Det skulle ta flera år med uteblivet lördagsgodis för att skramla ihop till en apa eller en papegoja. Och då har jag inte räknat in kost och logi.

Som med så mycket annat kom lösningen, när jag för länge sedan hade slutat leta efter den. Många, många år för sent. Både oroväckande och befriande många år för sent. Oroväckande många år, därför att det får mig att inse att jag har blivit så gammal att jag kan minnas saker som hände för flera decennier sedan. Och befriande många år, därför att det finns något sunt med att det var länge sedan jag funderade på att äta lök, på samma sätt som andra äter äpplen, för att vara speciell.

Det var Ahlgrens kärlek för ihåliga föremål som gav mig idén. När hon har lagt sig tillrätta i en påse kan man lyfta upp den och bära omkring på henne, och hon verkar närmast tycka att det är ett behagligt sätt att färdas på. Ni förstår vad det här hade kunnat göra för mig, om jag hade kommit på det för många, många år sedan.

Jag hade kunnat vara killen som alltid gick omkring med en katt i en kasse.