Det var en glad Korvas som mötte oss idag, när vi hämtade henne på dagis. Vi gick dit båda två. Jag för att jag skulle hämta hem henne och Lisa, som skulle tillbaka till jobbet sen, för att hon inte bara skulle vara ”svikaren”, som lämnade Korvas gråtande imorse. När hon fick syn på oss i hallen hasade hon snabbt framåt och ropade ”heeeee!”. Det kändes otroligt skönt, för ett barn som har haft en fruktansvärd dag beter sig inte så, men det gör ett barn som tycker att dagen har varit fin. Sedan for hon omkring och drog fram en massa leksaker som hon ville visa för oss.

Hon var också på strålande humör i vagnen på vägen hem. Den nya vagnen. Vi har köpt en sulky, en sittvagn som är mycket mindre och smidigare än den vanliga och Korvas älskar den. Hon beter sig som om den vore en åkattraktion på ett nöjesfält och håller armarna högt och tjoar när vi glider fram. Och väljer man den andra vagnen istället, blir det ett fasans liv. Då gråter hon och pekar på sulkyn och skriker ”där, där, där!”.

Vi hade ju trott att dagarna för namnet Korvas var räknade, i och med att hon började på dagis, men det verkar inte vara så. Personalen tyckte att de skulle kalla henne för Korvas eftersom det var det hon lyssnade till. Men under inskolningen frågade en av fröknarna Lisa om det gick bra att hon kallade Korvas för Edith. Lisa sa att det naturligtvis gick bra och att hennes ”riktiga” namn trots allt var Edith, men att hon ännu inte visste om det själv. Fröken sa då att hon nog skulle göra det, men sekunden senare när hon var vänd mot Korvas sa hon: ”Hej Korvas”. Hon blev lite förvånad själv och vände sig återigen till Lisa och sa:

”Nämen nu sa jag ju Korvas i alla fall”.

 Jag visste att det bara var en tidsfråga innan Molly skulle ifrågasätta min styvpapparoll och igår kom det. Vi bråkade om hennes läggtider när hon plötsligt sa: ”Tyst Daniel, du är inte min pappa. Ibland bestämmer du mer än mamma och du är inte ens min riktiga pappa”. ”Vad spelar det för roll”, ropade jag efter henne, men fick inget svar. Jag blev inte så ledsen som jag hade trott att jag skulle bli. Det hade nog med hennes ton att göra, hon sa det för att hon var irriterad och inte för att såra. Det gör alltid mest ont när någon avsiktligt vill göra en illa.

Korvas, som jag har tränat hårt på att säga ”pappa”, kan nu uttala ordet. Men jag tror inte att hon riktigt vet vad det är hon säger, precis som med ”mamma”. Men när Lisa frågar henne ”var är pappa Korvas?”, tittar hon och pekar på mig. Jag har upprepade gånger satt handflatan mot mitt bröst och sagt ”här är pappa”. Men fram tills för några dagar sedan hade jag inte frågat henne själv. Det känns lite löjligt att prata om sig själv i tredje person på det där sättet, och frågan är ju idiotisk och betyder egentligen ”var är jag”. Bara människor som fullständigt förlorat förståndet frågar var de själva är. De och småbarnsföräldrar. Häromdagen kom jag i alla fall på att jag måste testa om min träning gett något resultat och det hade det. Det hade bara inte gett det resultat jag väntade.

När jag frågade Korvas ”var är pappa?”, tog hon upp sin lilla handflata mot sitt bröst och sa: ”Där!”.

Den här morgonen satt vi inte tysta och morrade inombords som de flesta andra morgnar. Vi sjöng för Korvas, som satt med ett stort leende och tittade med spänning och förundran på Lisa och mig. Vi började med imse vimse spindel. Jag är rätt flink med händerna, men den där klättringen i imse vimse spindel tar knäcken på mig. Jag måste koncentrera mig så mycket, att det blir svårt att sjunga samtidigt. När vi var klara applåderade Korvas och såg överlycklig ut. Då sjöng vi en till och hon blev lika glad av den. Jag vet inte vad som fick oss att sjunga denna morgon. Kanske var det att vi ville att Korvas skulle komma till dagis med ett glatt humör, rustad för att bli kvarlämnad ensam.

Jag skulle lämna henne och de hade sagt att jag skulle stanna en liten stund först och sedan gå. När vi kom in i hallen på dagiset började Korvas gnälla och stod och ryckte mig i byxbenet. Jag pratade med en i personalen och frågade hur länge jag skulle vänta innan jag gick. ”Du kan lika gärna gå på en gång”, sade hon då. Hon plockade upp Korvas i famnen, som genast började skrika och blev alldeles röd i ansiktet. Jag hade förberett mig och gått igenom situationen mentalt och med ett stort leende på läpparna sa jag ”hejdå Korvas”, vinkade och gick iväg. Det sista jag såg var hennes panikslagna illröda lilla ansikte, med ihopknipna ögon och en mun som var vidöppen men som inte gav ifrån sig ett ljud. En tystnad som man vet följs av ett gallskrik. När dörren hade slagit igen och jag hade gått några meter bort, hörde jag hennes förtvivlade skrik inifrån.

Det kändes grymt och fel att gå därifrån, när hon var så där ledsen, men jag kände ändå att jag klarade det bättre än jag hade trott. Men så fort jag ringde till Lisa för att berätta så stockade det sig i halsen. ”Men var är Korvas!?”, hann jag tänka flera gånger under dagen. Det kändes bara så märkligt att gå omkring i lägenheten, utan att hon var där.

När jag kom för att hämta henne kom hon gående, med hjälp av en i personalen, och grät när hon fick syn på mig. Och när jag tog upp henne satt hon alldeles stilla och tryckte sig mot mig. De berättade att allt hade gått bra och att hon hade sovit när det var vila och ätit bra när det var mat. De sa också att hon var iakttagande och gärna ville vara nära personalen och gärna sitta i deras knän. Sedan frågade de om vi läser mycket för henne hemma, därför att hon tydligt visade ett stort intresse för böcker. Och det stämmer ju. Korvas älskar böcker och försitter aldrig ett tillfälle att slå sig ner och läsa några rader.

Och när hon har läst en bok alldeles för många gånger, ser hon hur den ter sig upp och ner.

Det blev inte alls som jag hade tänkt mig igår. Datorn var på och jag skulle börja blogga om Korvassons första dag, utan föräldrar, på dagis. Först skulle jag bara göra Lisa sällskap på soffan en liten stund. Klockan var kvart över nio när jag lade mig på soffan och jag tror inte att det hade gått mer än fem minuter innan jag sov som en stock. Lisa väckte mig sen, när hon skulle gå och lägga sig, men jag var för trött för att följa med. Och så sov jag på soffan till halv sju på morgonen, med kläderna på. Sen smög jag upp och tänkte att jag kanske hinner sova en halvtimme i sängen, utan kläder, innan Korvas vaknar. På morgonen gick Lisa upp och tog Korvas och jag sov ända till klockan tolv.

Jag antar att jag behövde sova, men jag hatar att vakna på det där sättet. När det känns som att man är bakis fast man inte är det och det är morgon för en själv, men mitt på dagen för de andra. Det blir en krock i tillstånd då. Sen tar det halva dagen att komma på fötter igen. Men nu börjar jag likna mig själv igen och Korvas sover, så snart ska jag ge mig i kast med att skriva om Korvassons första dag på dagis.

Ibland när jag ska berätta någonting för någon vän som jag inte har träffat på länge, så händer det ganska ofta att personen ifråga säger: ”Jag vet”. Då blir jag lite förbryllad och känner mig tjatig och förbannar mitt minne, som brukar vara så gott. Och så börjar jag fundera på om jag har fått alzheimer eller något, eftersom jag känner mig så tvärsäker på att jag inte har berättat det tidigare. Men så slår det mig. Bloggen! De har ju läst det i bloggen! Då känns det alltid lite underligt. Man ser ju inte de som läser framför sig och jag har väldigt dålig koll på vilka av mina vänner som läser bloggen. De senaste dagarna har allt känts ännu underligare, eftersom jag inte ens har vetat vilka inlägg som förekommit i min egen blogg. Det ligger någonting nästan kusligt över det.

Nu känner jag mig som vikariens vikarie och har lite prestationsångest. Men faktum är att det inte hade funnits någon blogg över huvud taget om det inte vore för Lisa. Det hade inte funnits någon Korvasblogg utan Lisa menar jag då. Det finns ju väldigt många bloggar som inte har någonting alls med Lisa att göra. Kanske skulle man till och med våga gå så långt som att säga att de flesta bloggar inte har någonting alls med Lisa att göra. Men Korvasbloggens uppkomst har allt med Lisa att göra.

I slutet av oktober förra året skulle Korvas och jag iväg och träffa min syster med familj, i rålambshovsparken. När vi klädde på oss i hallen, frågade Lisa: ”Men varför har du två kylväskor med dig?”. Jag berättade att den ena var för att hålla bröstmjölken kall och den andra för att hålla en flaska med ersättning varm. Vi konstaterade att jag var en expert på det här med mjölkhantering. Och konstigt vore annat. Ända sedan Korvas föddes hade jag hållit på och frusit in och tinat och värmt upp och hällt bröstmjölk i iskuber. Hela frysen var full och allt var daterat. Jag lade den nyaste mjölken överst och tog ut och tinade den äldsta från botten. Sedan portionerade jag upp mjölkkuberna i olika behållare, så att det skulle täcka dagens alla mål. Och skulle vi gå ut, packade jag ner det som behövdes i en kylväska. ”Du borde verkligen starta en blogg”, sa Lisa. ”Det behövs fler pappor som bloggar”. ”Ja, det borde jag”, sade jag. ”Jag skulle ha väldigt mycket att säga”, fortsatte jag sturskt. ”Korvasbloggen skulle den heta.”

Sedan gick Korvas och jag iväg för att möta min syster. På vägen tänkte jag lite på bloggen, men visste nog innerst inne att det inte skulle bli någonting av med det. Precis som med så många andra av mina projekt, så skulle även det här rinna ut i sanden.

Men när vi kom hem igen, hade Lisa redan registrerat Korvasbloggen på Aftonbladet.

Idag hade Molly sin första skoldag och Korvas sin andra dag på dagis. Vi åt frukost alla tre, havregrynsgröt i vanlig ordning med Daniels hemmalagade äppelmos. Jag och Korvas begav oss snart med glatt mod till förskolan, men bara efter en timme eller två ville jag ta mitt barn och fly. Jag kände hur snabbt pulsen steg och hur stressad jag blev av allt stoj, kastande och revirförklarande. När vissa började prata bebisspråk med mitt barn ville jag skrika rakt ut – SLUTA PRATA TILL MITT BARN SOM ATT HON ÄR EN IDIOT!

Det gjorde jag givetvis inte utan jag bet ihop och påminde mig själv om att det här är bra för Korvas. Hon måste lära sig interagera med andra barn istället för att som nu, dra till reträtt när de söker kontakt. Hon måste lära sig umgås och samsas med såväl dumma som snälla och våga stå på sig.

Efter idag vill jag ändå helst gå och knacka dörr i hela Vasastan efter det där dagiset där jag tycker om alla barn och alla föräldrar. Ett dagis där inga barn skriker, där barnen inte kastar tallrikarna, där alla är snälla och där personalen är genusmedvetna.

Vi fick ju en plats på ett litet, hemtrevligt och mysigt föräldrakooperativ, men bytte i sista stund när vi fick en plats på det kommunala dagiset i närheten. Det kommunala dagiset är väldigt mycket större och massor av fler barn, men för mig var det från början väldigt viktigt med ett kommunalt dagis. När det ett tag verkade som vi inte fick någon plats var jag beredd att släppa mina principer, men nu blev det som det var tänkt från början.

Den privata förskolan hade, likt de flesta privata, sämre öppettider och krav på att föräldrarna skulle vara personaljour ett par gånger per termin. Men det är det här med allt kortare öppettider som förbryllar mig mest. Hur kan det vara möjligt för alla familjer att lämna sina barn kl. 9 och hämta dem redan kl. 15?

Det har blivit allt fulare att ha sina barn på dagis och en känsla av skam om barnen faktiskt måste vara där en hel arbetsdag. Den privata förskolan som vi först fick plats på öppnade 7.30 och stängde 16.30. De sa att det eventuellt gick att ha längre öppettider, men då skulle det innebära mindre personal under utsatta tider. Jag vet inte om jag skulle ha det modet som krävs för att vara den föräldern som kräver det och sedan får bära hundhuvudet.

Jag känner ändå en trygghet i att Korvas ska gå ett kommunalt dagis och jag känner mig trygg i att jag har rätten att kräva vissa saker, som t.ex. öppettider, att Korvas kommer lära sig göra en kullerbytta och att hon kommer kunna skilja på en clementin, nektarin och ett plommon.

Det kommer bli bra… och kanske kan man kräva pengarna tillbaka om hon aldrig lär sig göra en kullerbytta?

Idag kommer min Fina befinna sig på inspelning ute på tivolifältet och idag är hans födelsedag. Jag tänkte att idag om någon dag passar det att bra att deklarera min kärlek till min älskade.

Jag fick min dotter Molly redan när jag var sexton och nu flera år senare vågar jag säga att det till stor del handlade om att jag (likt de flesta tonårsföräldrar) sökte efter en familj, efter att bli älskad och behövd. Men som Daniel har skrivit tidigare så blir man inte lyckligare av att få barn, man blir förälder och jag kan bara instämma. Nu gick allt bra och även om Molly kan ha en dagsform av ett förpubertalt monster är jag galet stolt över den fantastiskt intelligenta och fina person hon är.

Molly har ett raffinerat sinne för humor och redan från början har Daniel och Molly skapat olika produktioner i alla dess olika former, en av de första var den här: http://www.youtube.com/watch?v=f4kA2yA-JTM

Precis innan jag träffade Daniel genom att vinka till andra sidan gatan trivdes jag med livet mer än någonsin förr. Det tråkiga kunde jag lätt förvandla till romantik och det roliga, ja det var roligt. Min familj kändes komplett med bara mig och Molly. Inför framtiden hade jag ändå förberett en lista med ett antal punkter som skulle uppfyllas om det någonsin skulle vara aktuellt med ett längre förhållande igen. Bland annat skulle mannen uppfylla krav som en egen lägenhet i samma kvarter, ha en stor och rak näsa, ett vackert kroppsspråk, vara självständig och självförsörjande, ha bott hemifrån ett par år och tycka om att vara ensam. Helt orimliga krav, men Daniel visade sig vara mannen som jag skrev min lista efter.  

Att tänka på hur jag och Daniel träffades får mig fortfarande varm i hela kroppen, men omställningen var inte helt enkel. Jag la (lägger) mycket prestige i min självständighet och för Molly har det onekligen varit omtumlande att flytta och få syskon. Snart var det ändå tydligt att jag hade haft turen att träffa en person som förgyller mitt liv på så många olika sätt. Mitt vardagsliv är lättare, jag har någon att dela glädje med, hämta kraft hos när dörrarna smäller av hormonilska och jag känner att jag självklar och älskad. Det är svårt att veta exakt vad det är som gör att man känner att man har träffat den som man vill leva med. Jag kan bara ana, vad det är som avgör, att just idag finns det inget i hela världen som skulle få mig att sluta älska Daniel och vara hans kvinna.

Jag har nyligen blivit fascinerad av ungdomskärlek, det vackra i två utspökade, men ändå oförstörda tonåringar som hånglar ogenerat på tunnelbanan. Jag brukar iaktta dem när jag ser dem och förmodligen håller jag kvar blicken olämpligt länge, men det är för att just den synen får mig att längta efter och sakna Daniel. Nu är tiden knapp och den lediga tid man har från vardagen och fina Korvas fylls snabbt upp av egna projekt man både vill och behöver göra.

Även om jag drömmer om tider då vi kan göra saker tillsammans igen, drömma och agera i stunden så vet jag att jag blir lycklig och kär när jag ser Daniel gå upp i varv för nått vansinnesprojekt eller har varit ute till klockan sju och luktar illa, men är lika glad för det. Jag vet också att jag älskar Daniel så mycket för att jag får vara fri!

Tidig morgon lämnade Korvaspappa hemmet för att bege sig ut i reklamvärlden igen. Han befinner sig på ett gammalt tivoli en bra bit utanför staden och preppar och dressar (ja, de pratar så?!). Eventuellt kommer han att sova sked med sin kollega ”100” på ett värdshus i närheten om jobbet drar ut på tiden – därför är Korvasvikarien inkallad.

Jag skulle givetvis kunna berätta om Korvas sista dag i friheten eller kanske avslöja Mollys teknik för att få håret lika uppuffat som hos de svenska hårdrockarna som sjöng för Afrika -85. Men istället ska jag ta tillfället i akt att berätta om sidor av Daniel som ni kanske anar, men ännu inte har fått se.

Det kanske är det lite för tidigt att prata om ämnet julkort, men jag vet inte när jag får chansen igen så jag kör på. Det är väldigt många som skickar julkort på sina barn i tomteluvor till sina vänner och både jag och Daniel fascineras av dessa, ofta studiofotograferade korten som dimper ner i brevlådan. Vill man ha kort på andras barn, måste korten sen hänga på kylen och hur länge måste de hänga där i så fall? Varför skickar man dessa kort, när började man med det och till vilka skickar man korten?

 Jag har ingenting direkt emot korten så länge jag slipper ha dem på min kyl. Däremot får jag en direkt obehagskänsla i kroppen om julhälsningen kommer från en bebis som inte bara har lyckats ta sig till fotografen själv utan även har skrivit och postat kortet också.

Hur som, tycker vi här hemma att detta är ett ganska roligt fenomen och förr förra julen tänkte vi att vi skulle vara produktiva och för första gången skicka ett kort tillbaka till dessa barn (och föräldrar) som skickar julkort till oss. Vi satt vid middagsbordet och bollade idéer och snart glödde det till i Daniels ögon och han fick en vision. Jag hakade snabbt på och fixade fram utrustningen och så här ser jag alltid julen framför mig nu:

Högaktningsfullt/

Korvasvikarien

Idag var min sista dag med Korvas, på det sätt som det har varit i drygt femton månader nu. Nästa gång jag träffar henne är hon ett dagisbarn. Hon börjar inskolningen på tisdag, men jag kommer att vara borta måndag och tisdag och även på dagen på onsdag. Det innebär att jag missar hennes två första inskolningsdagar. Det känns lite jobbigt, men det blev så när datumen plötsligt kastades om och hon skulle börja nästan två veckor tidigare. Jag hinner i alla fall vara med den tredje och sista inskolningsdagen och jag får vara den som lämnar henne kvar på dagiset, den fjärde dagen, förhoppningsvis utan tårdrypande avsked.

Som avslutning på en fin era, hade vi picknick i Tantolunden, med Korvassons mormor. Det blåste ordentligt, men solen sken och vi hade det fantastiskt fint. Korvas stormtrivdes och hasade iväg över vidderna och försvann längre bort från oss än hon någonsin har vågat tidigare. Och så fick hon promenadträna tillbaka med sin syster.

Ett annat problem med min bortavaro måndag och tisdag är bloggen, men Lisa har lovat att vikariera igen. Det som är viktigt att komma ihåg när det är Lisa som bloggar är att man måste utgå ifrån att ingenting är sant.

På återseende.

Ganska ofta när jag ska börja med något, så måste jag, nästan tvångsmässigt, först göra någonting annat. Det gäller främst de tillfällen då jag behöver fokusera mig lite men inte känner mig fokuserad och då skjuter jag upp allting genom att göra någonting annat. Ofta börjar jag rota efter saker i lådor, vilket alltid leder till att jag hittar något som får mig att börja leta efter någonting annat. Det fungerar på precis samma sätt som att surfa på internet, att det ena leder till det andra, och kan hålla på hur länge som helst. Innan internet fanns rotade alla i lådor.

Idag hittade jag mammas gamla telefonbok. I pärmen sitter det en post-it-lapp med några anteckningar som min syster skrev för drygt tio år sedan. Överst på lappen står det: ”Dödsbevis till skattekontoret”. På lappens vänstra sida står det namn som har bockar efter sig: Janne (bock), Ingrid (bock), Anjou (bock), Nessers (bock) etc. Och på den högra sidan under rubriken ”inte hemma” står det: Agnetha, Susanne, Göran, Marie.  Lappen innehåller min systers noteringar över vilka som hade blivit meddelade om mammas död och inte. Vi delade upp vilka vi skulle ringa till, så jag hade min egen lista, och det var rätt jobbiga samtal. ”Hej, det var länge sen, jo jag ringer för att berätta att mamma är död.” Och sedan nästa. Vi ville få det avklarat fort och var rätt effektiva, men det var helt klart en ångestladdad uppgift.

Jag minns att jag presenterade en idé för min syster, som gick ut på att vi skulle strunta i att ringa runt och istället skicka vykort. Vykortet skulle ha formen av en kista och när man öppnade kortet, eller snarare locket, så skulle det på ena sidan vara en bild av mammas lik och på den andra skulle det stå: ”Välkommen på begravning etc.”. Vi skrattade hysteriskt mycket åt det här. Dels därför att tanken ÄR hysteriskt rolig, det tycker jag fortfarande, men också därför att det inte finns någon bättre terapi än skratt. Vi skrattade överlag ganska mycket, dagarna efter mammas död. Inte alltför sällan började man gråta mitt i ett skratt, men skratten var ändå förlösande. Folk runtomkring vågade sällan skratta med. Jag tror att de fann det opassande. Men det är fel. Om de närmast anhöriga finner det lämpligt att skratta så är det bara att skratta med.

Jag hade tänkt skriva om någonting helt annat idag, innan jag började rota i lådor, men sen blev sinnestämningen en annan. När jag var klar med telefonboken började jag titta i mammas kalendrar. Det är rätt bedrövande läsning, en massa sjukhusanteckningar som väcker sorgliga minnen. Mot slutet blir anteckningarna färre och färre och med mycket otydligare handstil. Vissa anteckningar gör mig verkligen ledsen. Det blir extra laddat när livsavgörande nyheter blandas med vardagshändelser. Anteckningarna står uppradade efter varandra och bredvid sina datum och kisar man skulle man kunna tro att alla har samma tyngd. På en och samma sida har mamma skrivit ”tjejmilen” bredvid ett datum och ”fick reda på att jag har tumörer i hjärnan”, bredvid ett annat.

Då och då hittar man någonting som är roligt, och det roliga förstärks av att det smyger sig in mitt i det sorgliga. På en sida står det till exempel: ”En idiot stod och bankade på grannens dörr, på natten. Jag fick iväg honom”. Och på en annan sida där det står ”strålning” framför alla datum, finns det en fristående anteckning där det står ”äkta majonnäs”. Av någon anledning tycker jag att det är enormt roligt.

Och nu har jag tillfört en egen anteckning i mammas kalender. Bredvid den 25e april 1999 har jag skrivit:

”Idag om nio år föds Korvas”