En mardröm

av Daniel

De värsta mardrömmarna man kan ha, är de när allt till en början verkar precis normalt. Omgivningen är densamma som när man är vaken och alla människor omkring en ser ut- och har samma namn som vanligt. Då är man oförberedd. När man sedan upptäcker att de man älskar och litar på är onda och vill en illa, blir skräcken enorm.

Precis så, fast i vaket tillstånd, måste Korvas ha upplevt det för ett par veckor sedan när vi var på landet. Hon hade fått en fästing som satt i kanten in mot ögat i det nedre ögonlocket. Den var alldeles för liten för att jag skulle ha en chans att komma åt den med mina fingrar, så uppgiften föll på Lisa. Men för att det över huvud taget skulle vara möjligt var jag tvungen att hålla Korvas stilla. Med ett grepp som måste liknas vid en tvångströja och som krävde både armar och ben, låste jag fast hennes lilla kropp och huvud, så att hon inte kunde röra sig en millimeter, samtidigt som Lisa grävde med naglarna i hennes öga.

Jag har aldrig hört henne skrika i panik på det där sättet, och jag har aldrig känt henne kämpa så hårt för att komma loss. Det är svårt att uppskatta hur lång tid det tog, men det kändes som att det hade gått en evighet innan vi var klara. Lisa och jag mådde illa, rent fysiskt och Korvas grät och skrek så mycket att hon till slut inte orkade mer, och låg som en varm trasa i min famn. Men även efter att hennes krafter tagit slut, hade hon skräck i ögonen och de fladdrade fram och tillbaka, som hos någon som är jagad.  Och när fästingen var borttagen, tog det närmare en timme för Korvas att lugna ner sig ordentligt.

Själv har jag ännu inte släppt det, helt och hållet.

Förberedelserna

av Daniel

På ett sätt är jag redo för nästa skede i livet och jag längtar efter mer egentid. Det känns nästan overkligt att tänka sig att jag kommer att kunna ägna mig åt egna projekt, inom loppet av någon vecka. Då blir jag faktiskt lite pirrig i kroppen. Men på ett annat sätt är jag inte alls redo. Jag vill inte dela med mig av Korvas framsteg och utveckling. Jag vill inte att någon annan ska komma till mig och säga att idag gjorde hon såhär eller såhär. Hon är MIN bebis och det är jag som ska tala om för andra hur hon är och hur det går för henne. Tänk om det blir dagispersonalen som får se henne ta de allra första stegen, för det är nära nu. Det skulle ta knäcken på mig. Då finns det ingen rättvisa. Jag har oroat mig för att det ska ske när jag inte är hemma, så att det blir Lisa som får tala om det för mig, men jag har inte haft en tanke på att det skulle kunna hända någon helt annanstans. På dagis. Jag vet inte vilket som vore värst.

Jag iakttar henne mer intensivt nu och försöker supa in allting. Varje liten förändring och varje litet framsteg vill jag uppmärksamma. Jag ser hur hon ler och skrattar och lägger huvudet på sned och jag försöker tvinga in det i minnet, som om jag pluggade inför ett prov. Jag vill inte glömma. Jag vill minnas hur hennes små tänder sticker fram då hon blir uppspelt när jag jagar henne. Och hur hon kiknar av skratt när jag biter henne i fotsulorna. Och hur hon trycker sitt ansikte mot mitt, när jag håller på att somna i soffan. Hela tiden måste jag påminna mig om att vi inte ska lämna bort henne för gott.

 Hon ska bara börja på dagis.

Den totala lyckan

av Daniel

Igår när jag stod och lagade mat, hasade Korvas runt på golvet och var ganska gnällig och rastlös. Plötsligt märkte jag att hon var försvunnen och det var sådär oroväckande tyst, så att jag var tvungen att gå och Kolla vad hon hade för sig. Molly satt i ett annat rum och surfade, och klistrad vid hennes sida stod Korvasson. Först såg jag henne inte, för det var bara hennes lugg som stack upp ovanför skrivbordet. Hennes ögon var fästa på Molly, som i sin tur tittade på skärmen, och så stod hon stilla och bara tittade och sög i sig av närheten till sin syster.

 Korvas älskar att vara med Molly, men hon tar henne aldrig för givet och är oerhört försiktig. När jag sitter vid datorn tar det aldrig mer än några sekunder innan Korvas börjar gnälla och försöker klänga sig upp i mitt knä. Och väl där vill hon hamra på tangenterna, men vet att hon inte får och börjar åla sig och gnälla ännu mer. Till Mollys knä försöker hon aldrig klättra. Hon vill gärna vara där, men skulle aldrig få för sig att göra någonting som skulle kunna vara påträngande. Inför Molly skulle hon aldrig gnälla eller ställa några krav.

IMG_3066.JPG

När Korvassons fina storasyster kommer in i ett rum, fryser all aktivitet. Korvas verkar närmast blyg och tafatt och vet inte riktigt vad hon ska göra av sina armar och ben. Som en förälskelse. Imorse blev hon upplockad av Molly och rörde sig knappt en millimeter på tio minuter. Hon satt blickstilla, livrädd för att göra någonting som skulle kunna äventyra deras stund tillsammans. Molly skulle ju kunna resa sig upp och gå, om Korvas rörde sig. Men det gjorde hon inte och lyckan var total.

 Och efter tio minuter somnade hon i armarna på sin syster.

IMG_6526.JPG

 

Avslöjandet

av Daniel

Det har gått rätt bra måste jag erkänna. Faktum är att det har gått så bra att jag ibland har lyckats lura mig själv till att tro att jag är någon annan. En god människa som ses på med respekt. Men en gnagande oro har alltid funnits där. Och frågorna. Hur länge ska det hålla? När kommer någon att genomskåda mig? Men dagarna har gått och ingen har märkt någonting och gradvis har jag känt mig säkrare. Jag kan det här, har jag tänkt. Har jag kunnat hålla på så här länge utan att någon har synat mig, kan jag hålla på i en evighet. Men det fungerar inte så. Så fort man känner sig lite säker slappnar man av. Och då, när man minst anar det, smäller det. Man tror att man har räknat med allt, men det är alltid på någon förbannad liten detalj det faller.

Och då är de framme, blodhundarna. Med sina finslipade organ kan de nosa sig fram till minsta lilla misstag. De har en känsla för detaljer och en iakttagelseförmåga som andra bara skulle våga drömma om. Och när de ser en blottad strupe så hugger de, utan att blinka. Det var precis vad som hände i samband med mitt inlägg igår, jag blev avslöjad i kommentarerna. Och vad föll det på? Jo, det föll på detaljer. Ett par rosa leksaksglasögon och en röd napp. Små misstag, men som för samhällets mest skarpsinniga medborgare är glasklara signaler på att allt är en bluff. Så nu står jag här, avslöjad och uthängd som falskprofet, hycklare och mansgris. Och vad ska jag säga? Förlåt? Men jag ångrar ju ingenting.

Jag heter egentligen Benke och bor i Skärmarbrink och har inte ens något barn. Och inte fan skulle jag döpa det till Korvas, om jag hade ett. Korvasbloggen var bara någonting jag startade för att få ligga. Men nu är allt förstört.

Tack, din jävel!

Brev från kolonien

av Daniel

Det här är en hyllning till Korvas och till bebisradion. På sätt och vis är hela bloggen en hyllning till Korvas, men då och då tar jag ju tillfället i akt att baktala henne också. Det här inlägget är helt och hållet en hyllning till henne. Och till bebisradion.

bild000.jpg

I förra veckan var Korvasson och jag och några vänner på Barnens ö igen. Vi brukar traditionsenligt äta middag där en gång om året, på restaurang KnappKarlsson, som ligger helt fantastiskt belägen på öns gamla postbrygga.  Min syster och hennes man hyr en kollogård, som inte är i bruk, som ligger precis mittemot postbryggan, och där skulle vi tillbringa natten. Vi bokade bord till klockan åtta och gick sedan tillbaka till huset för att ordna med kvällsbestyren. Korvas nattningsprocedur brukar börja klockan sju, med välling, blöjbyte, tandborstning, pyjamaspåsättning och godnattsaga. Här är det viktigt att inflika att jag var fullkomligt trygg i min övertygelse om att jag i lugn och ro skulle hinna natta Korvas innan det blev dags för middag. Jag vet inte hur många som kan det, men Korvas kan man verkligen lita på när det kommer till nattning. Och man ska också betänka att hon inte var van vid att sova på den här platsen.

IMG_3041.JPG

Jag hade riggat upp en sovhörna åt henne, genom att lägga en madrass på golvet och ställa några skåp som en liten mur runt. En improviserad sovhage, kan man säga. Och så hade jag tagit med mig hennes täcke och kudde, Pigge (hennes favorit gosedjur) och några pixiböcker hemifrån. Täcket och Pigge var för att hon skulle känna sig trygg. Pixiböckerna tog jag mest med för att jag hoppades på sovmorgon. Klockan 19:26 var vi klara. När jag lade ner henne i sängen, efter att ha läst sagan, drog hon åt sig täcket och tittade sömnigt på mig, och precis innan jag skulle gå så vinkade hon åt mig (!). Hon ville sova och gav mig klartecken att gå.

Och så satt vi på postbryggan och åt en fantastisk måltid. Ca femtio meter bort, på andra sidan vägen, låg Korvas och snusade. Jag hade bebisradion vid min sida och om det hade behövts hade jag varit hos henne på tjugofem sekunder. Men hon sov tryggt, min lilla flicka.

IMG_3042.JPG

På morgonen vaknade jag först av att hon stod och babblade i sin lilla hage, men sedan somnade jag om. Och nästa gång jag vaknade, hade hon klättrat över skåpen och stod vid min säng och klappade mig i ansiktet, glad som en lärka.

Redo för en ny dag.

 

 

En ljummen i gräset med Molly

av Daniel

I förrgår gick vi på festivalen ”en ljummen i gräset”, Lisa, Molly och jag. Det är sorgligt, men vi har inte gjort en enda grej med Molly utan att Korvas har varit med, sedan hon föddes. Sedan Korvas föddes menar jag då, men det är väl uppenbart. Det har inte riktigt funnits tillfällen, men nu har vi Sverker som inneboende, så han tog barnpasset. Visserligen gick vi efter att korvas hade somnat, men han fick i uppdrag att vaka över bebisradion.

Mollys grundinställning är att hon inte vill göra någonting med oss över huvud taget, men vi sa att hon inte hade något val. Hon protesterade naturligtvis, men det var på ett sätt som fick oss att misstänka att hon tyckte att det var rätt okej ändå.

Det var en mysig liten festival och Molly fick dricka två läsk på raken. Det är hon verkligen inte bortskämd med, men det kändes orättvist att hon inte skulle få någonting när vi köpte öl. Hon började mjukna upp lite och var inte lika ”tuff” som hon brukar vara och det kändes fint att stå där bara vi tre och titta på folk. Det enda som var lite jobbigt var att jag kände mig ovan att prata normalt med henne. Nästan alla samtal i hemmet rör sig runt någon sorts konflikt och det är ganska sorgligt. Vi måste definitivt tvinga med henne på saker oftare.

Plötsligt kom det fram en tjej till mig och sa: ”Ursäkta, jag måste bara fråga, är det inte du som skriver den där bloggen?”. Hon sa att hon brukade läsa den och tyckte om den och jag sa tack och blev generad och råkade spilla lite öl på en av personerna som satt nedanför mig. Men det gjorde susen på Molly och när tjejen hade gått sa Molly: ”Va! Vadå, ofta att det kommer fram folk och typ känner igen dig och hälsar!”. Med ofta menar hon inte att det skulle hända ofta, det är bara någonting hon säger. Hon skulle till exempel kunna säga: ”Ofta att jag tänker följa med er på festival” och då menar hon naturligtvis inte att hon tänker följa med oss på festival ofta, utan att hon inte tänker följa med oss alls. Hur som helst hade det en positiv inverkan på henne och hon lade armen om mig lite snabbt och sa skämtsamt: ”Det här är min styvpappa”, följt av ”närrå, ja ba skoja”. Men jag förstod aldrig skämtet.

 Jag ÄR ju hennes styvpappa.

 

Naken om baken

av Daniel

När jag kom in för att plocka upp Korvasson ur sängen i morse, satt hon helt naken och väntade. Hon hade lirkat sig ur både pyjamas och blöja. Det kanske inte låter som någon stor sak, men eftersom hon i hela sitt liv har vaknat i samma utstyrsel som hon har somnat, kändes det som en historisk händelse. Kanske var det varmt eller så var det i brist på annan sysselsättning som hon slet av sig kläderna. Alla knappar på pyjamasen var uppknäppta. Hon älskar knappar och att knäppa upp dem och hon skulle älska att knäppa dem också, om hon bara kunde. Istället blir hon skitarg och sparkar med benen och skriker, när knappen inte vill snäppa till. Och så kommer hon hasande med plagget för att man ska knäppa det, så att hon kan knäppa upp det igen.

Fram till idag har hon låtit bli att knäppa upp de kläder hon har på sig, men nu är det alltså andra tider. Min andra tanke (den första var hur fin hon var där hon satt naken i sängen) var att det fanns en överhängande risk att sängen skulle vara full av både kiss och bajs. Men så var det inte, det var snustorrt överallt, utom i blöjan.

Vi har nyligen köpt en bok till Korvas som heter ”Naken om baken” och den har vi läst säkert femtio gånger för henne. Det är en fantastisk bok, med fina illustrationer, som förmedlar budskapet om att man alltid är naken under kläderna. Boken avslutas med: ”Under kläderna är baken alltid naken”. Kanske har Korvasson ändå tvivlat och kände sig tvungen att se efter själv. Jag hoppas att hon hinner komma till klarhet om bakens nakenhet ganska snart, för på lång sikt kommer det oundvikligen att leda till en kladdig säng. Men det skulle förvåna mig mycket om vi inte finner henne naken om baken även imorgon.

Sådana där saker reder man inte ut över en natt.

Färdig med karaten

av Daniel

Jag fick lite panik i kroppen idag, när det damp ner ett brev där det stod att vi har blivit felinformerade om datumet för inskolningen på Korvassons dagis. Tidigare var det den första september som gällde, men det var fel och det korrekta datumet är redan den artonde augusti. Det kändes som att tiden rycktes ifrån mig. Även om det bara är en skillnad på tolv dagar, så kändes det mycket. Det handlar om förberedelser.

Direkt när jag hade läst brevet tittade jag ner på Korvas som satt på golvet. Hon var lyckligt ovetande om förändringarna och satt och bläddrade i en broschyr om yoga. På framsidan var det en kvinna med extremt vinda ögon, som satt i någon yogaställning. Min första tanke var att omslaget förmodligen skulle avskräcka fler än det lockade, och få folk att tro att det handlade om en väldigt nischad form av yoga, bara för vindögda. I bakgrunden satt en man i samma ställning som skelade även han.

Sen kom jag att tänka på när jag var liten och skulle börja på karate, tillsammans med två kompisar. Vi kom till den första (och sista skulle det visa sig) träningen med väldigt höga förväntningar. Tränaren hälsade oss välkomna och så satte vi igång med uppvärmningen, och tårna var först ut. Tårna! Fram till den dagen hade jag levt i tron om att man aldrig i hela sitt liv skulle behöva värma upp sina tår, men jag kunde in ha haft mer fel. Varje tå skulle långsamt snurras tio varv medsols, samtidigt som vi räknade på japanska. Alltså, ni måste förstå att vi inte var särskilt gamla och att vi hade kommit dit för att sparka högt och slå av plankor på mitten, och inte för att snurra på tårna. Det rådde en otroligt fnissig stämning i gruppen, som knappast blev bättre av att en av mina vänner råkade släppa sig. Och när vi hade snurrat på lilltån tio varv medsols, så fick vi instruktioner om att göra samma sak motsols. Ja, ni förstår, matematiken är enkel. Tio tår och tjugo varv på varje.

När jag hade snurrat mina tår tvåhundra varv visste jag att jag var färdig med karaten.

 

Nästan som Sylvester

av Daniel

Det tar inte lång tid innan det känns trögt. Igår satt jag och stirrade länge på skärmen innan jag insåg att det inte skulle bli något inlägg då heller. Jag befann mig i ett blackoutliknande tillstånd och kunde inte skriva en enda mening. Och så var jag arg i kroppen.

Korvas och jag hade riktigt fina dagar på barnens ö, men så fort vi kom hem blev hon otroligt gnällig. Jag vet inte om det berodde på att hon var besviken över att byta gräsmattan mot vardagsrumsgolvet eller vad det var, men gnällig var hon. Samtidigt höll Fisen på att förhandla och trixa på sms, om att få stanna kvar längre än avtalat på sin väns land, och som vanligt var hon ute i sista sekunden. Och jag var trött och svettig och verkligen inte upplagd för gnäll och trix och blev skitarg inombords. Sen hade jag svårt att släppa den känslan när pappa kom och hälsade på och var förmodligen inte världens trevligaste värd. Detta trots att han gav mig ovärderliga tips, som att ”om man sover mer så blir man inte lika trött”.

Nu ska jag bryta den känslan och kämpa mig mot toppen. Med mina bara händer ska jag, sten för sten, bygga upp Korvasbloggen till ett gigantiskt torn som ska höja sig över alla andra. De läsare som har känt sig svikna och i sin tur lämnat bloggen ska jag vinna tillbaka och likt Rocky Balboa ska jag springa varv efter varv runt Vasastan för att bygga upp den fysik som krävs för att orka hålla mig vaken hela nätterna. Nu bodde Rocky Balboa aldrig i Vasastan och strävade heller inte efter att hålla sig vaken hela nätterna, men det där med att springa runt kommer att vara likt. Och istället för att boxa med händerna i luften kommer jag att ”skriva” med handen i luften. Jag säger handen och inte händerna, därför att med den andra handen kommer jag att hålla Korvas.

På så vis slipper jag förväxlas med de som är ute och spelar luftpiano, och det är skönt. För oss emellan är jag inte riktigt säker på att allt står rätt till i huvudet på dem.

Sitter på bussen…

av Daniel

Sitter på bussen hem från barnens ö, med korvas och fick precis ett sms från min vän nicke som löd: har du tagit bloggsemester eller? Jag har ingenting att läsa på kvällarna. Jag svarade att jag ska skärpa mig och att jag råkade ägna mig för mycket åt livet. Så nu sitter jag här och kedjematar korvas med äpple och smsbloggar för första gången

Sida 91 av 119