Jag fick en fråga i kommentarerna om hur det går för Ahlgren. Det känns fint att de finns människor, även utanför familjen, som bryr sig om hur det går får vår lilla katt, så nu tänkte jag skriva några rader om det.

Vi har haft relativt få avföringsrelaterade bekymmer med katten de senaste månaderna. Häromdagen kom dock en soffkissning och idag bajsade hon på toalettgolvet. Det senare kan ha berott på att hon var oavsiktligt inlåst på toaletten ett tag. Hon smiter ju in där så fort hon hör ljudet av porlande vatten och det är inte alltid man märker henne.

Beträffande hennes boende har vi konstaterat att hon inte är lycklig i en lägenhet och därför ska flyttas ut på landet. Så nu väntar Ahlgren, utan att veta om det, på att några vänner till mig ska bli klara med sin flytt, så att hon kan få bo där. I ett hus på landet med skog och hästhagar runt knuten. Tillsvidare har hon funnit en evakueringsbostad i Lisas träningsväska. Ahlgren älskar allt som är ihåligt och en väska eller en påse som hamnat på något bord eller på golvet får sällan ligga orörd någon längre tid.  

Jag minns när jag var liten och hemskt gärna ville ha en superkraft, något som gjorde mig speciell. Helst av allt ville jag kunna flyga, men i takt med att jag insåg att det kanske inte skulle bli verklighet började jag fundera på andra sätt att utmärka mig på. Ett tag tänkte jag, på fullaste allvar, att jag skulle gå runt och äta på en lök, på samma sätt som andra äter ett äpple, och att det kanske skulle ge mig en del uppmärksamhet. Detta skulle jag alltså inte bara göra en enda gång, utan det skulle bli min grej att vara den som alltid gick omkring och åt på en lök. Det föll på att jag helt enkelt inte tyckte tillräckligt mycket om lök, inte på det sättet. Förmodligen fanns det även andra brister med den planen. Och sett ur ett superhjälteperspektiv är det inte mycket att komma med. Man kan ju tänka sig att en som kan flyga får betydligt fler uppdrag än en som alltid äter på en lök.

Jag var också inne på att använda mig av djur. En apa eller en papegoja att gå runt med på axeln skulle göra susen, tänkte jag. Det blev ingenting av med det heller. Det skulle ta flera år med uteblivet lördagsgodis för att skramla ihop till en apa eller en papegoja. Och då har jag inte räknat in kost och logi.

Som med så mycket annat kom lösningen, när jag för länge sedan hade slutat leta efter den. Många, många år för sent. Både oroväckande och befriande många år för sent. Oroväckande många år, därför att det får mig att inse att jag har blivit så gammal att jag kan minnas saker som hände för flera decennier sedan. Och befriande många år, därför att det finns något sunt med att det var länge sedan jag funderade på att äta lök, på samma sätt som andra äter äpplen, för att vara speciell.

Det var Ahlgrens kärlek för ihåliga föremål som gav mig idén. När hon har lagt sig tillrätta i en påse kan man lyfta upp den och bära omkring på henne, och hon verkar närmast tycka att det är ett behagligt sätt att färdas på. Ni förstår vad det här hade kunnat göra för mig, om jag hade kommit på det för många, många år sedan.

Jag hade kunnat vara killen som alltid gick omkring med en katt i en kasse.