Jag undrar om det finns någon människa i hela Sverige som kommer ihåg att ge sitt barn AD-dropparna varje dag. Det är ingen rolig historia det där. Fem droppar om dagen och det är viktiga grejer. Det måste det vara för det är en pytteliten flaska och ju mindre saker och ting är desto viktigare och starkare är de.  De allra viktigaste läkemedlen är pyttesmå. De större tar man mest för syns skull.

Jag hade en vän som alltid bar med sig piller mot panikångest. Det var de minsta piller jag någonsin sett, men på en minut kunde de klubba ner vem som helst till medvetslöshet. Det var alltså inga ”lyckopiller” som man tog i förebyggande syfte, utan när man kände att det höll på att gå åt skogen, så kunde man ta ett och falla in i trygg medvetslöshet. Man sov tydligen i ett helt dygn efteråt. Jag tjatade till mig ett sånt där piller för att det kändes lite mäktigt att ha med sig. Man vet ju aldrig. Lite som en giftampull som man kunde ta till om man blev pressad på information av några gangsters. ”Var har du ditt gömställe?”. ”Det säger jag aldrig”. ”Jo säg!”. ”Nej aldrig”, och så ”PAM!”, in med pillret och sen medvetslöshet. Sen kunde skurkarna få leta bäst de ville efter gömstället.

Nu har jag inget gömställe och pillret, såväl som vänskapen med pillerinnehavaren, är sedan länge borta.

Jag vet inte ens riktigt vad det är jag häller i min dotter. Det är något slags skydd mot benskörhet och så främjar det mörkerseendet. Trots att jag nätt och jämt vet vad det innehåller, häller jag plikttroget ner dessa koncentrerade droppar i Korvassons strupe varje dag. Eller, föresatsen är att hon ska få det varje dag, men det är helt omöjligt att komma ihåg. Jag föreställer mig hur Korvas famlar runt i mörkret i spjälsängen, och minsta friktion kan leda till att hennes sköra skelett går av på mitten. I domstolen skulle de säga: ”DET VAR DITT FEL KORVASPAPPA, DU GAV HENNE INTE ALLTID AD-DROPPARNA”.

Jag förstår inte hur myndigheterna kan överlåta någonting så viktigt åt oss vanliga dumskallar. Jag menar, de ljuger för oss och säger att det är farligt att dricka bärs och amma, därför att de anser oss vara för korkade för att själva förstå att man blir klumpig när man är packad. Men de har inga problem med att överlåta denna livsviktiga uppgift åt oss. Det borde komma hem en tillsyningsman i uniform varje dag och stenhårt knacka på dörren och skrika: ”DÅ VAR DET DAGS FÖR AD-DROPPARNA!”. Och sedan med fasta, läderhandskförsedda händer bända upp den oförberedda bebisens mun och tvinga i de viktiga dropparna.

Eftersom vi var så dåliga på att komma ihåg dropparna i början, insåg jag att vi behövde ett system. Jag tycker om att systematisera saker. Eventuellt gömmer det sig ett stänk av någon bokstavskombination i mig. Vi har en kalender med en egen spalt för varje familjemedlem. Ahlgren (katten) har också en egen spalt, för vaccinering och sånt. På Korvas spalt måste man fylla i ”AD” med stora bokstäver och rita en ring runt, för varje dag hon har fått sina droppar. Tanken är att man då ska påminnas att ge dropparna även nästa dag. Måndagen är således extra viktig eftersom det blir den första anteckningen på ett nytt tomt ark. Systemet fungerar sådär, men bättre än innan.

Ibland skriver Lisa dit ”AD”, men glömmer ringen runt. Då ritar jag tvångsmässigt, som den störda individ jag är, dit ringen efteråt.

Men ett system är ett system och jag är lika orubblig i mina system som socialnämnden är i sina.

Igår var Korvas farfar barnvakt. Första gången sen hon föddes som Lisa och jag har fått lite tid till att göra vad vi vill. Visserligen brukar vi ha barnvakt på måndagskvällar, då vi går på gitarrkurs, men då är det raka vägen dit och raka vägen hem.

Lisa blev av med jobbet igår och var ledsen när hon kom hem. Stramare budget och omstruktureringar och två tjänster slopades. Vilken fin julklapp. Hon hade bitit ihop under dagen, men väl hemma kom tårarna. Hon liknade känslan vid ett förhållande som tar slut när man fortfarande har starka känslor för varandra. Molly och jag satt vid köksbordet och Lisa på golvet. I soffan satt Korvasson i farfars knä och klappade med sina små händer i hans stora. Sedan började hon pilla koncentrerat med knapparna till hans skjorta. Rörd av stämningen, som var sorglig och fin på samma gång, tänkte jag att de borde träffas oftare, Korvas, Molly och farfar. 

Det är inte alla som vet det, men Lisa är stark och hon kommer att klara det här. Vi kommer att klara det här. När Lisa var femton blev hon på smällen och fick höra av idiotkärringar på bussen att hon borde skämmas. Det är inte det man behöver höra när man känner sig ensammast i hela världen. Må de ruttna i sina gravar, de jävlarna! Hon har uppfostrat världens finaste lilla tjej, som börjar bli ganska stor nu. Att bli av med jobbet är småpotatis i jämförelse. Även om jultid och finanskris inte är ett toppenupplägg för att hitta ett nytt jobb, så kommer vi att fixa det. Jag vet inte varför, men om och om igen hör jag statsministerns (den nya arbetarens) ord inom mig: ”Det ska löna sig att arbeta”. Vad fan menar han? Vilken jävla skymf! Förlåt, det hör kanske inte hit, jag är bara ledsen och förbannad.

Det var tur att vi hade barnvakt den här kvällen. Vi behövde det. Vi drack öl och åt lyxig mat på en restaurang på Karlbergsvägen och Lisa fick chans att prata lite. Efter det drack vi ännu mer öl.

Sen gick vi hem och ammade hela natten.

Nu har jag just klickat i mitt svar på aftonbladets test om huruvida barnmorskorna gör rätt som förespråkar nolltolerans vid amning. Det visar sig att jag hör till den lilla gruppen (15,1%) som tycker att de gör fel.

De gör fel därför att deras råd inte bygger på fakta utan på moraliska åsikter. Precis som livsmedelsverkets något mer alkoholtoleranta linje inte heller bygger på fakta. Det är storebrorsfasoner och diskriminering.

Vad det handlar om är att man inte ska vara packad med sina barn, och det måste ju gälla såväl pappor som mammor. MEN DET HAR INTE ETT SKIT MED AMNING ATT GÖRA!