Jag undrar om det finns någon människa i hela Sverige som kommer ihåg att ge sitt barn AD-dropparna varje dag. Det är ingen rolig historia det där. Fem droppar om dagen och det är viktiga grejer. Det måste det vara för det är en pytteliten flaska och ju mindre saker och ting är desto viktigare och starkare är de.  De allra viktigaste läkemedlen är pyttesmå. De större tar man mest för syns skull.

Jag hade en vän som alltid bar med sig piller mot panikångest. Det var de minsta piller jag någonsin sett, men på en minut kunde de klubba ner vem som helst till medvetslöshet. Det var alltså inga ”lyckopiller” som man tog i förebyggande syfte, utan när man kände att det höll på att gå åt skogen, så kunde man ta ett och falla in i trygg medvetslöshet. Man sov tydligen i ett helt dygn efteråt. Jag tjatade till mig ett sånt där piller för att det kändes lite mäktigt att ha med sig. Man vet ju aldrig. Lite som en giftampull som man kunde ta till om man blev pressad på information av några gangsters. ”Var har du ditt gömställe?”. ”Det säger jag aldrig”. ”Jo säg!”. ”Nej aldrig”, och så ”PAM!”, in med pillret och sen medvetslöshet. Sen kunde skurkarna få leta bäst de ville efter gömstället.

Nu har jag inget gömställe och pillret, såväl som vänskapen med pillerinnehavaren, är sedan länge borta.

Jag vet inte ens riktigt vad det är jag häller i min dotter. Det är något slags skydd mot benskörhet och så främjar det mörkerseendet. Trots att jag nätt och jämt vet vad det innehåller, häller jag plikttroget ner dessa koncentrerade droppar i Korvassons strupe varje dag. Eller, föresatsen är att hon ska få det varje dag, men det är helt omöjligt att komma ihåg. Jag föreställer mig hur Korvas famlar runt i mörkret i spjälsängen, och minsta friktion kan leda till att hennes sköra skelett går av på mitten. I domstolen skulle de säga: ”DET VAR DITT FEL KORVASPAPPA, DU GAV HENNE INTE ALLTID AD-DROPPARNA”.

Jag förstår inte hur myndigheterna kan överlåta någonting så viktigt åt oss vanliga dumskallar. Jag menar, de ljuger för oss och säger att det är farligt att dricka bärs och amma, därför att de anser oss vara för korkade för att själva förstå att man blir klumpig när man är packad. Men de har inga problem med att överlåta denna livsviktiga uppgift åt oss. Det borde komma hem en tillsyningsman i uniform varje dag och stenhårt knacka på dörren och skrika: ”DÅ VAR DET DAGS FÖR AD-DROPPARNA!”. Och sedan med fasta, läderhandskförsedda händer bända upp den oförberedda bebisens mun och tvinga i de viktiga dropparna.

Eftersom vi var så dåliga på att komma ihåg dropparna i början, insåg jag att vi behövde ett system. Jag tycker om att systematisera saker. Eventuellt gömmer det sig ett stänk av någon bokstavskombination i mig. Vi har en kalender med en egen spalt för varje familjemedlem. Ahlgren (katten) har också en egen spalt, för vaccinering och sånt. På Korvas spalt måste man fylla i ”AD” med stora bokstäver och rita en ring runt, för varje dag hon har fått sina droppar. Tanken är att man då ska påminnas att ge dropparna även nästa dag. Måndagen är således extra viktig eftersom det blir den första anteckningen på ett nytt tomt ark. Systemet fungerar sådär, men bättre än innan.

Ibland skriver Lisa dit ”AD”, men glömmer ringen runt. Då ritar jag tvångsmässigt, som den störda individ jag är, dit ringen efteråt.

Men ett system är ett system och jag är lika orubblig i mina system som socialnämnden är i sina.

Många vänder och vrider på argumenten för att få dem att passa in i deras familjesituation (säger de och kanske till och med tror på det) men i själva verket vrider och vänder många på argumenten så att de passar in i en familjetradition. När pappan tjänar mest har man inte råd att ha honom hemma med barnet. Men när mamman tjänar mest får hon vara hemma med barnet för att hon får så bra mammapenning. Var finns logiken där?

Sedan är det den ständiga frågan om amningen. Barnet måste ju ammas till varje pris! Men även i de familjer där mamman, av en eller annan anledning, inte kan amma är det nästan alltid hon som är hemma i alla fall. Var finns argumenten till varför pappan inte är hemma då? Man pratar om att barnet behöver närhet och att modersmjölken ger barnet bättre immunförsvar. Men de viktiga ämnena finns i mjölken, oavsett om den matas ur flaska eller från bröst, och närhet kan även en pappa ge. Och det behöver inte vara allt eller inget, barnet äter ju inte bara under arbetstid. Om mamman jobbar, kan hon förmodligen amma både på morgon och kväll, och även delamning ger ökat immunförsvar.

Det är heller inte omöjligt att det finns positiva effekter med att ha en närvarande pappa. Kanske så positiva att de skulle kunna väga upp för ett och annat missat mål från bröstet.

Det är klart att det påverkar att många arbetsgivare förväntar sig att det är mamman som ska vara hemma och inte pappan. Men är man anställd har man laglig rätt att vara hemma med sitt barn. Arbetsgivarna jublar ju inte av lycka när mammor ska vara hemma heller. Och även om det finns lagar som ska skydda mot den sortens diskriminering, så är det i realiteten svårare för mammor som väntar barn att få anställning. Om normen vore att man delar lika så skulle det vara samma ”risk”, ur arbetsgivarens perspektiv att anställa en blivande pappa.

Vidare tror jag att förhållandet, mellan mamman och pappan, blir bättre om man delar lika. Man är inte längre främmande för hur den andra har det. Mamman (oftast) får veta hur det är att känna sig lite utanför och bara hinna umgås en stund på kvällen, när barnet har sin ”griniga timme”. Men också hur skönt det är att slippa vara med sitt barn tjugofyra timmar om dygnet.  Pappan (oftast) får känna hur underbart det kan vara att vara ensam med sitt barn och ha en egen nära relation till det. Men också hur otroligt jobbigt det kan vara att själv ansvara för ett barn.

Det finns tusen olika lösningar, men det viktigaste är att man tänker ordentligt på varför man gör som man gör. Så att man inte bara gör som man alltid har gjort.