För några veckor sedan fick Molly ytterligare en lillebror på sin pappas sida. De var intagna på patienthotellet på Danderyds sjukhus och vi åkte dit allihop för att se den lille och gratulera. När Korvasson föddes var Lisa och jag också där i ett par dagar och det kändes lite overkligt att vara tillbaka. Det är ett kombinerat ”vanligt” hotell (vem som nu skulle vilja bo där?) och ett hotell för sjukpatienter och för föräldrar med nyfödda barn. Det är en riktigt omysig plats med världens argaste personal. När Lisa och jag var inskrivna där råkade jag fråga i receptionen efter en handduk. Jag fick en arg kommentar till svars och en blick som sa att jag var helt dum i huvudet. Det visade sig att om man var inskriven på bb-avdelningen så skulle man fråga barnmorskorna om sådant och inte i receptionen.

När vi skulle gå därifrån tyckte jag att det var på sin plats att fira den lilles ankomst med en bärs i restaurangen. Jag gillar att fira med bärs om något är kul eller bra. Det kan räcka med en, det viktiga är känslan av att fira. Molly skulle få beställa vad hon ville, men märkbart tagen av den första träffen med sin nya bror, ville hon inte ha någonting alls! Aldrig har det hänt, varken tidigare eller senare att hon har tackat nej till ett liknande erbjudande.

När jag skulle beställa frågade mannen bakom disken om jag var inskriven som patient (i sammanhanget räknas även nyblivna föräldrar som patienter). ”Jaha, får man rabatt då” tänkte jag, men det visade sig att på patienthotellet på Danderyds sjukhus får man tydligen inte dricka bärs om man är inskriven som patient. Men de säljer öl och de lättlurade stackare som hamnat där i tron att det är ett vanligt hotell, får minsann dricka. Argumentet var att det kan finnas nyopererade patienter som inte borde dricka dagen efter operationen och då gjorde de bäst i att inte låta någon annan patient dricka heller.

Det är ju löjligt. Skulle en nybliven förälder inte få fira ankomsten av sitt barn med en öl, bara för att det kan finnas någon nyopererad idiot som inte kan hålla sig från att dricka? I hemlighet tänkte jag att barnmorskorna och socialstyrelsen säkert hade ett finger med i spelet och att det här var amningsfascismens fula ansikte som visade sig än en gång. Det här kände jag inte till när Korvasson föddes, däremot visste jag att man inte fick ta med sig öl på rummet. Men det sket jag i och det var länge sedan jag lärde mig smuggla bärs under jackan. Om min tjej vill ha öl när hon har fött barn, så ska hon få det.

Så mycket hon vill.

Igår var Korvas farfar barnvakt. Första gången sen hon föddes som Lisa och jag har fått lite tid till att göra vad vi vill. Visserligen brukar vi ha barnvakt på måndagskvällar, då vi går på gitarrkurs, men då är det raka vägen dit och raka vägen hem.

Lisa blev av med jobbet igår och var ledsen när hon kom hem. Stramare budget och omstruktureringar och två tjänster slopades. Vilken fin julklapp. Hon hade bitit ihop under dagen, men väl hemma kom tårarna. Hon liknade känslan vid ett förhållande som tar slut när man fortfarande har starka känslor för varandra. Molly och jag satt vid köksbordet och Lisa på golvet. I soffan satt Korvasson i farfars knä och klappade med sina små händer i hans stora. Sedan började hon pilla koncentrerat med knapparna till hans skjorta. Rörd av stämningen, som var sorglig och fin på samma gång, tänkte jag att de borde träffas oftare, Korvas, Molly och farfar. 

Det är inte alla som vet det, men Lisa är stark och hon kommer att klara det här. Vi kommer att klara det här. När Lisa var femton blev hon på smällen och fick höra av idiotkärringar på bussen att hon borde skämmas. Det är inte det man behöver höra när man känner sig ensammast i hela världen. Må de ruttna i sina gravar, de jävlarna! Hon har uppfostrat världens finaste lilla tjej, som börjar bli ganska stor nu. Att bli av med jobbet är småpotatis i jämförelse. Även om jultid och finanskris inte är ett toppenupplägg för att hitta ett nytt jobb, så kommer vi att fixa det. Jag vet inte varför, men om och om igen hör jag statsministerns (den nya arbetarens) ord inom mig: ”Det ska löna sig att arbeta”. Vad fan menar han? Vilken jävla skymf! Förlåt, det hör kanske inte hit, jag är bara ledsen och förbannad.

Det var tur att vi hade barnvakt den här kvällen. Vi behövde det. Vi drack öl och åt lyxig mat på en restaurang på Karlbergsvägen och Lisa fick chans att prata lite. Efter det drack vi ännu mer öl.

Sen gick vi hem och ammade hela natten.

Nu har jag just klickat i mitt svar på aftonbladets test om huruvida barnmorskorna gör rätt som förespråkar nolltolerans vid amning. Det visar sig att jag hör till den lilla gruppen (15,1%) som tycker att de gör fel.

De gör fel därför att deras råd inte bygger på fakta utan på moraliska åsikter. Precis som livsmedelsverkets något mer alkoholtoleranta linje inte heller bygger på fakta. Det är storebrorsfasoner och diskriminering.

Vad det handlar om är att man inte ska vara packad med sina barn, och det måste ju gälla såväl pappor som mammor. MEN DET HAR INTE ETT SKIT MED AMNING ATT GÖRA!

Till mitt tidigare inlägg ”den sista skvätten bröstmjölk” fick jag en kommentar från en mamma som får ”onda ögat” från folk i omgivningen när hon matar med flaska (då hon inte kan amma).

Så jävla irriterrande och idiotiskt!

Redan på BB börjar amningsfascismen. Den första barnmorskan säger: ”Amningsnapp ska man inte använda, det ska göra ont i början”. Hon avlöses av en annan som säger: ”Om det gör för ont kan det vara jättebra att använda amningsnapp”.

Ofta används en ton som om man har skaffat sitt barn för att avsiktligt göra det illa.

Jag får ”goda ögat” när jag matar med flaska, för att jag är kille misstänker jag. Jag slipper känna pressen och kan därför fokusera helt på att vara förbannad!

I lördags fyllde Korvasson ett halvår, vilket innebar slutet på en era och början på en annan. Vi hade som något slags delmål att om det gick så skulle hon få bröstmjölk i iallafall ett halvår. Med lite planering fungerade det på dagen. Ett par dagar tidigare hade mjölken i brösten sinat till den grad att Korvas inte fann det värt besväret. Och de sista påsarna nedfryst bröstmjölk tinades upp på lördagen. Jag kan knappt beskriva hur skönt det är att slippa tillägna kvällarna åt att fylla upp dessa iskubspåsar, datummärka dem och stoppa in dem i frysen, för att sedan plocka fram ett par påsar med äldre datum för upptining. En miljon ispåsar att fylla och en miljon små burkar att diska och koka. Icke att förglömma den förbannade pumpen, med den pyttelilla men ack så viktiga delen som alltid försvann i disken. Jag menar verkligen inte att jag hellre skulle ha bytt den här mjölkhanteringen mot läckande, droppande, ömmande bröst men jag är likväl väldigt glad att det är över.

När Korvas var fyra månader började vi varva bröstmjölken med ersättning, majsgröt och diverse puréer och nu kan majsvälling läggas till listan.

Det känns som en evighet sen nu, trots att det bara har gått knappt ett halvår. Men jag minns hur otroligt stort, nervöst och spännande det kändes att vara själv med korvas första gången och jag ensam skulle se till att hon fick mat. De första två veckorna efter förlossningen var vi båda hemma, sedan började Lisa jobba två dagar i veckan på konsthallen. De första tillfällena följde jag med till hennes jobb med mitt lilla kit, bestående av Kylväska, mjölkvärmare och halvupptinad bröstmjölk på flaska. Det kändes tryggt att veta att om allt gick åt pipan så skulle man kunna backa upp med bröstet. 

Oron jag kände förstärktes  i hög grad av många människors skepsis. ”Vådå, tänker du inte amma!!!”, blandat med en känsla av att ingen riktigt trodde att det skulle fungera fick en att känna att det kanske inte skulle vara möjligt. Det är ett så oerhört jävla laddat ämne det här med amning, och nästan uteslutande en negativ laddning. En press på hur det ska göras, hur ofta och framförallt att det ska vara jävligt mysigt. En gåva till kvinnan. Stackars, stackars de som av någon anledning inte kan amma eller de som inte kan förstå den underbara njutningen i att gråtande amma sina bröstvårtor blodiga till ljudet av en hungrig, gallskrikande bebis.

Oron var hursomhelst i mitt fall obefogad och jag kände mig ganska snabbt tillräckligt säker för att bege mig ut själv på stan, med min lilla bebis. En oerhörd tillfredställelse att få bevisa att det visst går. Efter ytterliggare två veckor började Lisa jobba tre dagar i veckan och Korvas och jag drev runt bäst vi ville. Dock såg jag till att aldrig vara alltför långt ifrån ett elutag. Den svindyra lilla mjölkvärmaren vi köpte har varit värd varenda krona och det har varit värt varenda minut av drippande och droppande och frysande och tinande och märkande och diskande och kokande.

Jag tror också att Korvasson har fått en lite gladare mamma och pappa.

Förövrigt klarade Korvas att sitta i över en minut idag innan hon tippade (och togs emot).

”När man har fått ett så fint namn, så får man ändå heta Korvas”. Så uttryckte sig min mormor när hon första gången träffade min dotter. Edith, Moa, Harry  står det i personbeviset. 

Jag måste börja rakt på med eld, annars funderar och funderar och funderar jag bara på hur jag ska börja. Vad ska det här handla om då? Är det något slags pappaperspektiv på tillvaron?  Ska jag skriva om flaskmatning och amningsfascism, trubbel med myndigheterna, den stora kärleken till min dotter? Eller ska jag skriva om att svälja sin stolthet och stå i en ring iklädd badmössa och sjunga skruttenluttenli skruttenluttenli på babysimmet?  Kommer jag ens att våga nämna de dagar när livet är skit och piss och man är rädd att man kommer att kasta sitt barn i väggen om hon inte håller tyst snart? Ska jag skriva om hur det kan komma sig att Korvas får ett par rosa strumpor i välkomstkuvertet från länsförsäkringar? Eller att jag blir uppriktigt stolt över att hon kan sitta i femton sekunder utan att trilla?

Så många frågor… Jag ska skriva om ditten och datten så får det bli vad det blir.

Vadå Harry?! Ja! Vadå vadå Harry!?