Korvas har haft en kanondag idag. Lisa och jag var lite sega efter gårdagens påsktillställning, men Korvasson kände inte av någonting. Hon har snurrat och ätit kattmat och fyllt en liten låda med klossar som hon sedan vände upp och ner på för att fylla den igen. Och så följde hon, med stort intresse, mitt arbete med att montera en trappgrind på nedre plan. För hennes skull behövs den inte riktigt än, men igår blev det uppenbart att den kan göra nytta när det kommer andra små gäster på besök. Och även om det känns långt borta nu, så borde ju den dagen komma då Korvas faktiskt inser att även hon har ben.

Det i särklass största framsteget i dag var att hon lärde sig att dricka själv från sin mugg. Hon brukar försöka men har aldrig kommit så långt att hon har förstått att hon måste tippa muggen något för att det ska komma vatten. Men idag hände det. Hon drack säkert hundra gånger och förlorade allt intresse för maten. Så fort jag försökte närma hennes mun med en tugga tog hon upp koppen och drack lite mer. Ibland ställde hon den ifrån sig, men bara för att återigen få uppleva glädjen över att ta upp den och föra den till munnen.

Antingen var törsten till slut helt släckt, eller så lade sig nyhetens behag något och då fick jag tillfälle att proppa i henne maten. Sen kunde vi ägna oss åt att lipa lite åt varandra en stund.

Det börjar hon bli riktigt bra på.

Korvas hängde med fram till att hon lärde sig att sitta, men sedan la hon av. Efter det har hon suttit där man har satt henne och inte gjort några försök att ta sig därifrån. Hon sträcker sig efter saker men ger ofta upp om de ligger för långt bort. Hon sitter där hon sitter och äter skräp från mattan, damm och noppor. Hon är en ganska effektiv borttagare av noppor även om hon av rörelseskäl inte kan beta av några större ytor åt gången. Men när en liten yta är ”avnoppad” är det bara att flytta henne till nästa, som en ko på grönbete ungefär. När hon väl har spanat in en liten bit damm eller en frestande noppa är hon snabb. Jag har flera gånger försökt hindra henne, men hon har hunnit före och sen har det visat sig vara svårt att ta ut skräpet ur munnen på henne. Hon biter ihop käkarna hårt och vrider och vänder på huvudet. Sedan sitter hon och pratar och tuggar som om det var ett tuggummi hon hade i munnen.

Sedan en vecka tillbaka har hon dock gjort enorma framsteg på rörelsefronten. Hon har lärt sig snurra. Tidigare har hon blivit frustrerad när någonting har hänt bakom ryggen på henne och försökt vrida huvudet hela varvet runt. Men nu har hon perfekt trehundrasextiograderskoll och kan snurra både medsols och motsols.

 Så nu sitter hon allt som oftast och pratar, snurrar och äter skräp.

Det var en mindre revolution när Korvas blev så stor att vi kunde sätta henne i en barnstol vid bordet. Början på en helt ny tid. Först fick vi staga upp henne med en kudde bakom ryggen för att hon inte skulle trilla runt i den alldeles för stora stolen. Men vilken glädje över att få vara med till bords! Att slippa uppleva middagarna underifrån, helt exkluderad från den gemenskap en familjemiddag kan skänka. Och vilken befrielse för oss andra att slippa gunga en missnöjd bebis i sin babysitter med foten, samtidigt som man försöker äta sin mat.

Även om ingen förstår vad hon säger är hon nu med och konverserar vid middagarna, samtidigt som hon yvigt gestikulerar och slår bort de skedar med mat som är på väg mot hennes mun. En tredjedel i magen, en tredjedel på bordet och en tredjedel på kläderna och på golvet. Minus den promille, som faktiskt lyckas träffa hennes haklapp.  Egentligen borde man erbjuda sig att vara hundvakt vid middagstid. Att få uppleva glädjen av att hjälpa en vän, samtidigt som man får gratis städning under bordet, vore en svårslagen kombination. Ahlgren hjälper till så gott hon kan med städningen, men i ärlighetens namn gör hon inget vidare jobb. Hon är betydligt mer selektiv än en hund och städar bara upp godbitarna.

Vi behöver ett djur som städar upp ris, för klibbiga riskorn under strumporna är bland det värsta jag vet. Dessutom är det svårt att torka upp. Nej, vi behöver ett litet djur som älskar ris och som annars inte gör så mycket väsen av sig. Ett djur som inte kissar i soffan eller bajsar i blomkrukorna. Och om det skulle råka göra det i alla fall så skulle ingen märka något eftersom djuret är så oerhört litet, med en spillning av mikroskopiska proportioner. På dagarna håller den sig mest för sig själv och tycker egentligen inte ens om sällskap. Den tycker bara om ris.

Till den första personen som erbjuder mig ett sådant litet djur som älskar ris, skänker jag bort Ahlgren, utan att blinka.