När Korvas och jag började babysimma talades det om hur bebisarna så småningom själva skulle dyka ner i vattnet, från kanten, men jag trodde inte ett ord på vad som sades. Det lät sjukt på något sätt. Men så en dag när jag kom lite för tidigt till ett pass, fick jag se en grupp med lite äldre bebisar sitta uppradade längs kanten och på kommando självmant plumsa ner i vattnet, och jag trodde knappt mina ögon.

Nu har åtta månader förflutit sedan vi för första gången badade tillsammans, Korvasson och jag, och de flesta av hennes jämnåriga kamrater gjorde för länge sedan sitt första frivilliga dyk, men Korvas har låtit vänta på sig. Ofta har hon suttit där på kanten, med munnen formad till ett litet ”O”, och undrat vad det är jag vill att hon ska göra. Senare har hon uttryckt ett missnöje över att placeras uppe på kanten över huvud taget. Jag har för länge sedan accepterat att hon förmodligen aldrig kommer att bli en av de frivilliga dykarna, men så idag hände det plötsligt.

Korvas satt på kanten medan jag, i vanlig ordning, ropade och lockade och precis som vanligt var hon inte alls nöjd över att sitta där, men den här gången var hennes vilja att komma ner till mig så stark att det började rycka och darra i kroppen på henne. Det märktes direkt att denna gång skilde sig från de andra, så jag försökte locka ännu mer och tillslut lutade hon sig framåt, blundade och knep igen hela ansiktet och hoppade i. Jag blev löjligt stolt och ville skrika högt av glädje och mallighet och uppmärksamma alla de andra i gruppen att mitt fantastiska barn minsann visst kunde dyka. ”Såg ni, såg ni, hon gjorde det!”, ville jag ropa.

Men så började jag tvivla och tänkte att hon kan ju lika gärna ha ramlat i, skillnaden är ju hårfin, det var säkert ingenting hon gjorde medvetet. Så när vi skulle upprepa övningen var jag säker på att jag skulle få bekräftat att det hade varit en ren olyckhändelse eller en engångsföreteelse. Men väl uppe på kanten började hon darra på samma sätt som tidigare och hoppade i ännu en gång. Även denna gång var det längtan efter närhet och inte badglädje, som drev henne till att hoppa i. Men en sak är säker:

Även en gråtande dykare är en dykare.

Jaha, tillbaka i vardagslivet. Idag var det babysim och Korvasson låg som vanligt och flöt, utan att röra en fena. De andra bebisarna går och står på land och sprattlar och sparkar i vattnet. Korvas sitter på land och flyter i vattnet. Nu är det väldigt mycket pappor i gruppen. Så många att det blir kö till duscharna. Och när alla duschar samtidigt så hoppar värmen än hit än dit. Ena stunden fryser man ner sin bebis för att skålla den i nästa. Men idag gick det för sig att sätta ner Korvas på golvet i duschen, det är inte varje gång. Och det underlättar själva tvagningen av sig själv betydligt.

För tillfället har vi två inneboenden hos oss och alla i hushållet, utom Fisen och Korvas, har fastnat i ett spel på nätet, där man tävlar mot andra i att bilda ord. Det är som en drog. Faktum är att jag hastar nu med bloggen bara för att kunna gå tillbaka och spela några omgångar till. Bara en gång till, tänker man och så har det plötsligt gått flera timmar.

En annan sak som fascinerade mig mycket idag var hur Fisen hann komma in genom ytterdörren, äta och förhandla om tiden för hemkomst (med negativt resultat för hennes del) och gå igen, på sju minuter! Och då hann hon diska sin tallrik också.

Otroligt imponerande.

Igår hade Korvas och jag vårt sjätte och sista återbad och har därmed tagit igen alla missade tillfällen. Gruppen i lördags var en såkallad syskongrupp, så förutom bebisarna fanns där deras lite äldre syskon med i vattnet. Korvas kom dock syskonlös. De andra bebisarna var bara hälften så gamla, så nivån på övningarna sattes efter dem. Och eftersom Korvas inte har varit den mest framstående simmaren i sin grupp, tänkte jag att det kunde vara i sin ordning att repetera lite. Möjligen fick hon bättre självförtroende av att vara äldst i klassen för i en av övningarna skedde något enastående. Det finns en övning som går ut på att bebisen ska hänga i tummarna på föräldern och så snurrar man runt med dem och de ska hänga kvar av egen kraft. Jag har aldrig varit ens i närheten av att komma dit med Korvasson tidigare. Första gången hade instruktören till och med mage att klaga på storleken på mina tummar. Hon sa att det kunde vara svårt för en så liten att hålla i så stora tummar och så föreslog hon att jag skulle använda lillfingrarna istället, vilket gjorde allt om möjligt ännu knepigare. Igår tänkte jag att det i alla fall är värt ett försök och till min stora glädje och förvåning hängde hon kvar i ett stadigt grepp om mina tummar. Och som vi snurrade, varv efter varv, medsols och motsols och jag lyfte upp henne i luften och sänkte ner henne med ett plask och lyckan var total. För mig i alla fall, Korvas verkade lagom road. Antingen var det för att göra mig glad som hon krampaktigt höll sig fast, eller så var det ren och skär rädsla.

Senare på dagen hade vi några kompisar hemma och då bjöd hon på sin nya fantastiska min, som följdes av stora skratt och applåder. Det var som om någonting väcktes inom Korvas då. Hon gjorde minen om och om igen och njöt av uppmärksamheten. Jag tror att det i den stunden föddes en entertainer i henne. Låt oss bara hoppas att hon så småningom hittar andra uttrycksmedel för att roa sin publik.

 För med idiotminen som sitt enda trick, kommer hon inte att bli rik.

Mina vänner i bandet och jag brukar ofta prata om parallellvärlden. I parallellvärlden befinner man sig när man ägnar sig åt rock´n´roll, men när den inte är ens huvudsyssla, när man har en annan ”värld” att jämföra med och förhålla sig till. Det handlar om kontraster. Man kan säkert applicera begreppet på andra sysslor också, men det måste innehålla stora kontraster. Korvasson har inget band och heller ingen parallellvärld, inbillar jag mig. Alltså jag inbillar mig att hon inte har någon parallellvärld, för att hon inte har något band kan jag med säkerhet säga. Men det finns ju alltid en möjlighet att hon upplever, till exempel babysimmet eller en kväll med barnvakt som en parallellvärld, därom kan jag inte vara säker.

Greklandsturnén var en resa i parallellvärlden och för att man bättre ska förstå vad jag menar så ämnar jag måla upp en liten bild, som jag hoppas ska förtydliga det hela. I lördags sjöng jag inför publik i Thessaloniki och dansade runt på scenen i bar överkropp och hällde i, och delvis över och bredvid, mig öl. Efteråt fick jag skriva autografer och fotograferas med unga rockpojkar med långt svart hår och nyköpta t-shirts med vårt bands logotyp på. Pojkar som kunde sjunga med i låtarna därför att de rörande nog hade lärt sig texterna på myspace. Sedan bar det av i taxi till en bar där en av arrangörerna brukar spela skivor. När taxin stannade till i en korsning slängde sig en tjej över motorhuven och tryckte ansiktet mot rutan och skrek. Hon låg kvar tillräckligt länge för att det skulle hinnas dokumenteras med en bild (dessvärre inte med min kamera). I baren bjöds det på en aldrig sinande flod av förfriskningar och utanför stället blev jag påkörd av en bil, men räddades i sista sekund från en allvarligare smäll, av en grek som enligt uppgift såg ut som en gangster. Bilen som körde på min fot såg jag aldrig, bara kände. Och jag kände den än mer nästa dag.

Härifrån gör vi ett klipp till idag, när jag med varsamma händer bar ner Korvasson för trappan till babysimsbassängen, för att lite senare sätta henne på kanten och sjunga: ”kalle anka satt på en planka, ropade såhär: mamma, pappa, se så stor jag är…” och förgäves vänta på att hon självmant skulle hoppa ner i vattnet efter det. Korvasson tillhör inte de bebisar som gör det. Hon tillhör de bebisar som tittar frågande på sin förälder och undrar vad fan den håller på med. Men vissa bebisar hoppar faktiskt i, jag har sett det med egna ögon. Däremot är Korvas en jävel på att flyta på rygg i badringen, med fötterna ovanför ytan. Hon ser lika avslappnad ut som Baloo i djungelboken, när han badar med Mowgli på magen.

Det här var två korta utdrag ur två parallellvärldar med stora kontraster och få likheter.

Det skulle i så fall vara sången och den bara överkroppen.

Jag vet inte om det är våren som ligger i luften eller vad det är, men igår var jag bara så otroligt glad. Det tar emot lite att det skulle vara vädret, jag tycker verkligen inte om att allt ska vara så kemiskt. Att en temperatur och ett klimat ska påverka hela ens väsen så. Jag skulle önska att man stod över det, att man hade större kontroll över sitt humör och sina känslor. Men likväl så är det underbart när det händer. Det är fantastiskt att känna sig närvarande och lycklig utan någon egentlig anledning.

Babysimmet var magiskt igår. Varmt i vattnet och en otroligt glad och nöjd och nästan naken bebis vid min sida. Leve nakentiden. Hon tyckte att hela passet var skitkul och hade nog kunnat hålla på lika länge till. Under en övning hängde hon alldeles själv i kanten på bassängen och såg både stolt och förvånad ut.

Sedan duschade vi länge. Först satt hon på golvet och jag lät en massa vatten rinna över henne så att hon inte skulle bli kall och sen plockade jag upp henne och så stod vi så väldigt länge för att det var så otroligt härligt med närheten och det varma vattnet. I båset bredvid stod en man i fyrtiofemårsåldern och duschade. Normalt sett brukar det inte vara så mycket prat i duschen, eftersom nakna främlingar tenderar att vara lite blyga för varandra, men mannen kom fram till mig och sa: ”Fy fan vad mysigt! Min dotter är sjutton nu och allt har varit jättefint mellan oss, men nu är man den fulaste och äckligaste och jobbigaste människan på jorden och det är skitsvårt”. Han hade något drömmande i blicken och förflyttade sig förmodligen flera år tillbaka i tiden, till då han fick krama sin dotter hur mycket han ville.

Korvas var helt slut efter simningen och hade dessutom missat sin förmiddagsvila, så jag tänkte att hon skulle få sova ordentligt innan vi gick hem. Efter en timme trodde jag att hon skulle vakna och gick in på gården, men när jag tittade under täcket, sov hon djupare än någonsin. Så då satte jag mig på en bänk och plockade fram min bok och då kom lyckokänslorna. Det kändes bara så bra allting. Att sitta och läsa på en fin gård, men sin tryggt sovande bebis bredvid sig och lite vår i luften. Då kände jag att jag måste skriva några rader, men hade inte med mig något anteckningsblock. Istället skrev jag allt det här i ett enda långt sms till mig själv. Det längsta sms jag någonsin skrivit, var till mig själv.

Och sedan tillbaka till boken.

Jag smög på Korvasson i morse. Hon hade varit vaken en litet tag och låg och pratade tyst för sig själv. När jag kikade in låg hon på rygg och studerade sin egen hand, men det tog inte lång tid innan hon upptäckte att hon var iakttagen och blev jätteglad när hon fick syn på mig. Glädjen varade bara fram till skötbordet, sen blev hon ledsen. Hon var nog fortfarande trött misstänker jag. Efter frukosten satt hon på golvet och trillade framåt, vilket resulterade i en fläskläpp. Svullnaden lade sig dock väldigt snabbt. Efter tio minuter var den nästan borta.

Sedan jagade vi iväg till ännu ett återbad på babysimmet. Vi har inte lyckats gå en enda gång på ordinarie tid, därför att det oturligt nog har sammanfallit med att jag har fått jobb. Två gånger har vi varit på väg, men det har varit samma gånger som det ställts in på grund av att vattnet varit för kallt. Det var lite stressigt att hinna mata henne innan, då tiden var knapp, men jag lyckades lösa det genom att balansera upp flaskan i vagnen på en hopvikt tröja ovanpå hennes mage, så att hon kunde äta medans jag förde oss framåt.

Hon tycker verkligen om att bada. Det är inga topprestationer på övningarna men hon har roligt och jag har roligt åt att hon har roligt. Idag fick hon en rejäl kallsup, men tappade inte humöret för det. Sedan fick hon testa flytkuddar och det verkade hon gilla. Det roliga är att hon drar sig för att använda benen i vattnet, precis som på land. De hänger och dinglar bara. Sedan bar det av hemåt för att värma på en flaska till och sedan bege oss till Lisas extrajobb, där jag lämnade över Korvas, som en stafettpinne, för att sedan bege mig till replokalen.

När jag kom hem hade vi en timme, fram till läggdags, med en helt sagolikt glad bebis. Hon är ofta glad annars också, men sina absoluta formtoppar brukar hon pricka in när vi är samlade allihop.

Igår var en dag med stora Kontraster. Korvas och jag åkte till röda korset vid tekniska högskolan för att ta igen ett missat tillfälle på babysimmet. Ett återbad som det kallas. Bassängen var mycket varmare än den vi brukar bada i och det var goda nyheter för Korvasson och mig. Inga blåa läppar eller köldskakningar efter halvtid utan en ren glädjefest hela passet igenom. Det var dyk med och utan kommandon, dyk med släpp, dyk från kanten och sedan fick Korvasson flyta runt i badring och så var det lekar och sång. Det här kommandot som vi har tränat in, ”ett, två, tre, nu kommer det vatten”, ska vi nu börja träna bort, tydligen. Det borde vara en smal sak tänker jag, då jag hela tiden har misstänkt att Korvasson ändå inte har förstått det där kommandot. Varje gång hon kommer upp till ytan efter att ha blivit doppad ser hon förvånad ut och har två stora röda ringar runt ögonen, som en rödlätt och överraskad tvättbjörn. 

Det är många fler pappor på babysimmet nu, i början var det knappt någon. Men det är väl nu när bebisarna blivit lite äldre som de tar ut sin ledighet. Vi var en ganska liten grupp, men jag har aldrig varit med om maken till falsksång tidigare. Det var värre än den värsta fotbollskören. Om bebisar har en medfödd känsla för toner så måste denna sång ha smärtat deras små trumhinnor oerhört.

Efter simmet skyndade vi oss därifrån och Korvas höll på att slockna i vagnen. Jag ville att hon skulle äta innan hon somnade, så vi stannade mitt på trottoaren och jag matade henne med en flaska välling som hon halvsovande surplade i sig. Innan vällingen var helt uppdrucken däckade hon som en medvetslös med munnen formad som ett litet ”o” efter flaskan. Sedan mötte vi Lisa på Odenplan för att hon skulle ta över Korvas, så att jag kunde åka direkt till replokalen.

En timme senare, fortfarande blöt i håret efter babysimmet, stod jag och skrålade ”banned from alain´s”  i ett fuktigt bergrum, med en folköl i handen. Låten handlar om vår allra första spelning som bara varade i 40 sekunder, innan ägaren slog av strömmen, därför att det var för högt.

Hade det varit babysimsgruppen som uppträdde, misstänker jag att den hade gått samma öde till mötes. Om än av lite andra skäl.

Babysimmet blev inställt idag. Naturligtvis hade Korvas och jag redan hunnit stressa ut med alla tillbehör, i form av badbyxor, badlakan, badmössor och uppvärmd välling.  Vi försökte planera det så att vi skulle vara ute i så god tid att hon skulle hinna snusa en stund i vagnen före simmet och vara en pigg bebis till premiären. Men väl ute på de snötäckta gatorna kom det ett sms med meddelandet att babysimmet var inställt, därför att temperaturen var för låg. Med Korvas mått är temperaturen alltid för låg. I början orkade hon bara med halva passet därför att hon var för frusen, men nu var det alltså för kallt även med standardbebisars mått mätt.

Istället blev det ett varv i kvarteret så att hon fick sova ordentligt och medan hon fortfarande sov passade jag på att handla blöjor på prisextra. Blöjpaketet ställde jag vid fotändan av vagnen och när Korvas vaknade blev hon otroligt glad över det på paketet tryckta bebisansikte som mötte henne. Hon skrattade, gestikulerade och pratade länge och väl med blöjfabrikantens profilbebis. Sedan bar det av hemåt där vi snodde ihop en lunch, bestående av vårrullar, majs, ärtor, broccoli och morötter, toppat med lite mjölk. Korvasson slukade i sig alltihop och började sedan gnugga sig i ögonen, som hon gör när hon är trött. På en sekund blir hon också alldeles röd runt ögonen, så det är svårt att missa när hon vill sova. Eller när hon behöver sova snarare, för att vilja och behöva är två skilda ting. Hon var lite sjuk och snorig idag och när jag till slut hade lyckats söva henne, låg hon och snarkade som en gammal gubbe på soffan.

Mitt i vilan damp det ned ett meddelande från min moster med en fråga om vi ville träffas och kanske ägna eftermiddagen i kulturens tecken. Det ville vi naturligtvis, Korvas säger aldrig nej till en utställning. Vi träffade min moster på Nationalmuseet och gick några varv och tittade. Korvas hängde över kanten på barnvagnen och var ganska uppslukad av de svartvita fotografier som prydde väggarna på nedre våningen. Efter det åkte vi upp två våningar och tittade på gamla fresker och oljemålningar. När det var dags för välling tänkte jag att vilken miljö kan vara bättre för en bebis att inta sitt mål i, än i ett rum omgiven av huvudstadens kulturskatter? Hon hade nätt och jämnt börjat äta, när en vakt på museet avvisade oss, vänligt men bestämt. Välling och kulturskatter hör tydligen inte ihop. Och även om det var lite besvärligt att gå iväg och mata Korvas samtidigt kunde jag inte undgå att bli lite rörd.

Korvasson, pappas flicka, hade för första gången blivit utkastad.

Hur är det egentligen meningen att man ska kissa med sitt barn när man är ute på stan?  Det är aldrig någon som pratar om det, men det är inte alltid en helt enkel sak. Om det finns ett skötbord nära toaletten underlättar det avsevärt. Då kan man både stå och sitta och ha full kontroll. Nu finns det väldigt sällan skötbord på herrarnas. På Planet fitness, där Korvas och jag går på babysim, har vi många gånger ställts inför det här problemet och där finns det i alla fall inget skötbord. Jag tänker fördomsfullt att det gör det nog på damernas, men det har jag ingen aning om. Kanske tänker de att på ett sportcenter har man inte med sig bebisar punkt. Eller så tänker de att bara kvinnor har med sig bebisar. Eller så tänker de inte alls.

Som jag ser det finns det då tre alternativ. Antingen lägger man barnet på golvet, sitter med barnet i knät eller står. Problemet med att sitta är att man måste hasa av sig brallorna med en hand. Det slår mig att detta är någonting som mammor på toaletter utan skötbord måste genomgå. Vill man veta hur mammor kissar får man dock vända sig till en annan blogg. Av flera anledningar vill man inte gärna lägga ner barnet på golvet på en offentlig toalett (i alla fall inte på herrarnas) och då återstår bara ett alternativ.  

När man står och kissar får man hålla sitt barn i ena armen, likt en festivaldeltagare som kissar i buskarna med en öl i handen. Den stora skillnaden är att ölen inte sprattlar och att själva greppet är något annorlunda. Greppet om ölen kontra bebisen alltså. Öppnandet av knapp och gylf får man klara med en hand och sedan skymd, av en förhoppningsvis medgörlig bebis, kan man göra sin business.  Efter det får man, så noga det går, tvätta sin hand med samma hand.

Om det finns någon utformad plan, ett standardsätt för hur man ska gå tillväga, så har det gått mig obemärkt förbi.

Hur pappor gör 2:an (bajsar), är ett helt annat kapitel. Det innefattar fler moment och det är inte ett ämne som korvasbloggen har för avsikt att behandla.

Det är en märklig känsla att trycka ned sitt barn i vattnet. Det känns fel på något sätt.

Första gången jag skulle gå med Korvas på babysim var jag livrädd. Bara det att börja i en ny grupp, oavsett sammanhanget, är jobbigt tycker jag. Efter att ha bytt om själv och satt på Korvas hennes badbyxor (en specialvariant med små snoddar som tätar åt runt ben och midja ifall hon skulle bajsa i vattnet, vilket tydligen är väldigt ovanligt) gick vi ned till rummet med den uppvärmda bassängen. När vi kom in höll en tidigare grupp fortfarande på som bäst. De sjöng ”en liten båt blir ofta våt om magen när det stänker…” och jag tänkte ”nej, men vafan, måste vi sjunga också!!?”

Ett par minuter senare står jag i vattnet med badmössa på huvudet och korvas i famnen, omgiven av  mestadels kvinnor med andra barn i famnen, och sjunger ”skruttenluttenli skruttenluttenli vad heter du…” Här ska man säga barnets namn och enda gången Korvas kallas Edith är på babysimmets ”skruttenluttenli”. Grupptryck rätt och slätt. Komma dit med skägg och kalla sitt barn för Korvas kändes helt enkelt för mycket. Hursomhelst säger jag Edith och sången fortsätter ”Edith ja Eedith så heter du vow vow vow skruttenluttenli skruttenluttenli…osv”.

Under hela sången tänker jag någonting i stil med ” Åh, högre makter, gör så att ingen ser mig!”. Jag viskar till Korvas att ”det är nog bäst att du vänjer dig vid tanken på att det inte blir så mycket babysim i framtiden, pappa har en image att tänka på”.

Jag sjunger i ett band, The Dandelions. Det är rock´n´roll, vi dricker bärs, har röda kläder och är jävligt tuffa.  Jag ska inte sticka under stolen med att vi är ett väldigt inaktivt band nuförtiden och det är längre och längre mellan spelningarna. Faktum är att i år hade bandet dubbelt så många förlossningar som spelningar. En spelning alltså, men den var grym! Vi var förband till Soundtrack of our lives på barnens ö. Det var magiskt och vi var bättre än någonsin och Korvas var där, men det blir ett annat inlägg.

Förutom att skryta över bandet så var det kontrasterna jag ville åt. Scenkläderna spelar en viktig roll i sammanhanget. När man inte har spelat på länge och är så nervös att man vill kissa på sig, så hjälper det verkligen att kliva i en kostym. Den hjälper till att plocka fram den sida hos en som man behöver just då och den förstärker också själva upplevelsen visuellt inbillar jag mig. Här måste jag inflika att när det slår fel och allt går åt helvete så får kostymen rakt motsatt effekt. Den förstärker visserligen fortfarande, men då förstärker den känslan av att vara en skräckslagen, röd, idiotclown. En clown som skulle betala nästan vad som helst för att bara gå upp i rök.

Det var något av en negativ förstärkning jag upplevde när jag stod i bassängen på planet fitness, med badmössan på huvudet och korvas i famnen och sjöng ”skruttenluttenli”.

Nu har jag vänt på det. Nu plockar badkostymen fram just den sida hos mig som jag behöver just då. Korvas älskar babysimmet och jag älskar Korvas och när vi sjunger nu tar jag i för kung och fosterland, och på kommandot ”Ett, två, tre, nu kommer det vatten”, trycker jag ned henne under ytan.