När Korvas och jag började babysimma talades det om hur bebisarna så småningom själva skulle dyka ner i vattnet, från kanten, men jag trodde inte ett ord på vad som sades. Det lät sjukt på något sätt. Men så en dag när jag kom lite för tidigt till ett pass, fick jag se en grupp med lite äldre bebisar sitta uppradade längs kanten och på kommando självmant plumsa ner i vattnet, och jag trodde knappt mina ögon.

Nu har åtta månader förflutit sedan vi för första gången badade tillsammans, Korvasson och jag, och de flesta av hennes jämnåriga kamrater gjorde för länge sedan sitt första frivilliga dyk, men Korvas har låtit vänta på sig. Ofta har hon suttit där på kanten, med munnen formad till ett litet ”O”, och undrat vad det är jag vill att hon ska göra. Senare har hon uttryckt ett missnöje över att placeras uppe på kanten över huvud taget. Jag har för länge sedan accepterat att hon förmodligen aldrig kommer att bli en av de frivilliga dykarna, men så idag hände det plötsligt.

Korvas satt på kanten medan jag, i vanlig ordning, ropade och lockade och precis som vanligt var hon inte alls nöjd över att sitta där, men den här gången var hennes vilja att komma ner till mig så stark att det började rycka och darra i kroppen på henne. Det märktes direkt att denna gång skilde sig från de andra, så jag försökte locka ännu mer och tillslut lutade hon sig framåt, blundade och knep igen hela ansiktet och hoppade i. Jag blev löjligt stolt och ville skrika högt av glädje och mallighet och uppmärksamma alla de andra i gruppen att mitt fantastiska barn minsann visst kunde dyka. ”Såg ni, såg ni, hon gjorde det!”, ville jag ropa.

Men så började jag tvivla och tänkte att hon kan ju lika gärna ha ramlat i, skillnaden är ju hårfin, det var säkert ingenting hon gjorde medvetet. Så när vi skulle upprepa övningen var jag säker på att jag skulle få bekräftat att det hade varit en ren olyckhändelse eller en engångsföreteelse. Men väl uppe på kanten började hon darra på samma sätt som tidigare och hoppade i ännu en gång. Även denna gång var det längtan efter närhet och inte badglädje, som drev henne till att hoppa i. Men en sak är säker:

Även en gråtande dykare är en dykare.

Jag vet inte om det är våren som ligger i luften eller vad det är, men igår var jag bara så otroligt glad. Det tar emot lite att det skulle vara vädret, jag tycker verkligen inte om att allt ska vara så kemiskt. Att en temperatur och ett klimat ska påverka hela ens väsen så. Jag skulle önska att man stod över det, att man hade större kontroll över sitt humör och sina känslor. Men likväl så är det underbart när det händer. Det är fantastiskt att känna sig närvarande och lycklig utan någon egentlig anledning.

Babysimmet var magiskt igår. Varmt i vattnet och en otroligt glad och nöjd och nästan naken bebis vid min sida. Leve nakentiden. Hon tyckte att hela passet var skitkul och hade nog kunnat hålla på lika länge till. Under en övning hängde hon alldeles själv i kanten på bassängen och såg både stolt och förvånad ut.

Sedan duschade vi länge. Först satt hon på golvet och jag lät en massa vatten rinna över henne så att hon inte skulle bli kall och sen plockade jag upp henne och så stod vi så väldigt länge för att det var så otroligt härligt med närheten och det varma vattnet. I båset bredvid stod en man i fyrtiofemårsåldern och duschade. Normalt sett brukar det inte vara så mycket prat i duschen, eftersom nakna främlingar tenderar att vara lite blyga för varandra, men mannen kom fram till mig och sa: ”Fy fan vad mysigt! Min dotter är sjutton nu och allt har varit jättefint mellan oss, men nu är man den fulaste och äckligaste och jobbigaste människan på jorden och det är skitsvårt”. Han hade något drömmande i blicken och förflyttade sig förmodligen flera år tillbaka i tiden, till då han fick krama sin dotter hur mycket han ville.

Korvas var helt slut efter simningen och hade dessutom missat sin förmiddagsvila, så jag tänkte att hon skulle få sova ordentligt innan vi gick hem. Efter en timme trodde jag att hon skulle vakna och gick in på gården, men när jag tittade under täcket, sov hon djupare än någonsin. Så då satte jag mig på en bänk och plockade fram min bok och då kom lyckokänslorna. Det kändes bara så bra allting. Att sitta och läsa på en fin gård, men sin tryggt sovande bebis bredvid sig och lite vår i luften. Då kände jag att jag måste skriva några rader, men hade inte med mig något anteckningsblock. Istället skrev jag allt det här i ett enda långt sms till mig själv. Det längsta sms jag någonsin skrivit, var till mig själv.

Och sedan tillbaka till boken.

Katten har börjat kissa i blomkrukorna. Helt ofattbart, men så måste det vara. De senaste dagarna har jag misstänkt att hon har kissat i en av våra fåtöljer, därför att varje gång jag har satt mig där har jag känt kisslukt. Men när jag har sniffat ordentligt på möbeln har jag inte känt någonting. Det visade sig att lukten kom från en stor krukväxt bredvid. När jag satte näsan nära jorden var det inget snack om saken. Jag hatar verkligen kattkiss och det betyder att våra kissäventyr med Ahlgren ingalunda är över.

Ahlgren är dum i huvudet, på riktigt. Hon är världens mysigaste och finaste katt, men sett ur ett kattperspektiv fattas det helt klart en och annan viktig komponent. När hon bara några veckor gammal visade tecken på att älska vatten och aldrig försatt ett tillfälle till ett bad, borde man ha anat ugglor i mossen. Hon flyr heller aldrig undan stora rörliga föremål. Första gången jag upptäckte det var när jag skulle rulla ut en matta och hon satt i vägen någon meter bort. ”Katter flyttar ju på sig” tänkte jag och rullade ut den med fart, men Ahlgren är ingen vanlig katt och det var förvåning i hennes blick när mattan dunkade in i hennes huvud. Samma sak är det när man nästan råkar sätta sig på henne, hon flyttar sig inte. Jag är orolig för att det är det som kommer att bli hennes död.

Vi älskar den här katten och hade ett fantastiskt fint år med henne, så blev hon plötsligt könsmogen. Hon började råma och pissade ner hela lägenheten. Jag är inte särskilt kräsmagad och står ut med en del snusk, men kattkiss pallar jag bara inte med. All känsla av ett tryggt hem försvinner och var man än befinner sig sitter man och sniffar och tycker att det luktar överallt. Det här inträffade inte långt före det att Korvasson skulle födas och vi kände att vi aldrig skulle orka med att sköta om ett nerkissat hem samtidigt som vi skulle hålla på med bebisbestyr. En period var jag nere på gården nästan varje dag för att tvätta nerkissade soffkuddar.

Vi köpte fy-sprayer och andra citrusdoftande medel (som både skulle få katten att sluta kissa och dölja lukten) för en mindre förmögenhet. Det resulterade bara i att vi hade fler starka lukter i hemmet att leva med. Den enda rimliga slutsatsen var kastrering. Det hjälper nästan alltid sa veterinärerna. Tusen kronor senare och en livmoder fattigare, hade vi en ynklig och helt otroligt kärleksfull katt med tratt hemma. Oturligt nog var det i denna känsliga fas som vi försvann till BB ett par dagar, för att förlösa Korvas. Ahlgren blev då, inte utan mat men sånär som på ett par entimmespass, utan kärlek.

När vi kom hem med en nyfödd liten Korvasson hade vår trattbeprydda katt både kissat och bajsat i soffan. I nästan alla fall med vanliga katter leder kastrering till att de slutar kissa på möblerna.

Men Ahlgren är ingen vanlig katt så hon började bajsa istället.