Sjukt är ordet. Vi viger våra liv åt ett ordspel. Lisa och jag kom hem efter en fin dag ute i vårsolen.Korvasson fick en ny mössa (en solhatt) och Lisa och jag blev bjudna på lunch av min moster. Men så fort vi kom innanför dörren började vi spela ordspelet. Oavbrutet fram till nu har vi suttit klistrade vid spelet, med ett litet avbrott för mat. Hur ska man ta sig ur den här fällan? Det finns ingen bot. Eftersom det frågades i kommentarerna om vad spelet hette så ska jag berätta: Det heter ”word battle” och finns på sajten King.com.

Jag trodde att bloggen var min drog, men likt andra narkomaner testar jag allt jag kommer över och just nu är ”word battle” mitt heroin.

Katten har bajsat i lådan för första gången på mycket länge. Förmodligen var det hennes present till Korvasson som fyller ett år imorgon. Någon annan förklaring kan jag inte se. Nu är det i alla fall läggdags och alla klagomål gällande inläggets brist på substans, hänvisar jag till King.com.

De får fan stå till svars för vad de har gjort med mig.

Kära läsare av Korvasbloggen (om det nu finns några kvar), förlåt! Jag har sett det som min plikt att varje dag göra ett inlägg. Detta har jag gjort även de dagar då allt känts motigt och jag egentligen inte har haft något att säga, så att bloggen ska leva kvar till dess att det känns bra igen. Kontinuitet är viktigt. Men nu har jag vanvårdat min blogg genom att inte skriva under två dagar och det känns inte alls bra. Förklaringen är att jag har jobbat två dygn i sträck och verkligen inte haft möjlighet. I förrgår sov jag i fyrtiofem minuter på en soffa i en studio, för att vakna och jobba ett dygn till. Och när jag kom hem klockan sex i morse, kände jag att jag helt enkelt var tvungen att sova ett par timmar innan jag skulle gå upp med Korvas. Jag lovar på heder och samvete att det ska bli bättring.

Som ni förstår har jag en liten lucka på ett par dygn, när det kommer till vardagshändelser i hemmet och har därför inte mycket att komma med idag heller. Sova ska jag också strax göra.

Men jag vill passa på att tacka för alla fina tips jag fått om hur man gör en katt rumsren. Blomkrukorna hemma är nu fyllda med vitpeppar och citronkoncentrat och apelsinskal mm. Eftersom katten fortsatt bajsa i dem ändå, så har andelen ”kattbekämpningsmedel” börjat överstiga mängden jord i krukorna, så snart kommer jag att behöva fråga hur man får en blomma att leva på peppar och apelsin. För två dygn sedan bajsade Ahlgren i trapphuset igen. Denna gång mitt i trappan. Lyckligtvis var det vår inneboende som hittade korven och inte någon granne. Det här måste vara ett hopplöst fall, jag kan inte tro något annat. Därför tvingas jag nu ställa frågan:

Vilken är den snabbaste, effektivaste och mest smärtfria (önskvärt men inte nödvändigt) metoden att ta livet av en katt?

När jag tittade ut genom fönstret i förmiddags stod det en liten påskkärring ute på gården och pratade i mobiltelefon. Möjligen var det ett helt nätverk av påskkärringar som hade telefonkonferens, där det beslutades om vem som skulle täcka vilket område. Men vi var beredda när de ringde på dörren och gömde oss. Eller vi gömde oss inte, men vi var tysta och öppnade inte. Vi hade ändå ingenting att ge dem, så det var lika bra att minimera plågan för båda parter. De gav sig inte i första taget och ringde på flera gånger. Och när jag trodde att det hela var över så hörde jag hur det bankade på ytterdörren en våning upp, varpå Molly ropade att hon satt på toa. Molly trodde nämligen att det var någon av oss som bankade på dörren till hennes rum. När det sedan fortsatte att banka så ropade hon ännu högre: ”Jag sitter på toa sa jag ju!”. Förmodligen måste budskapet ha nått fram även till påskkärringarna, för sedan tystnade det.

Sedan åkte vi buss 40 till Hornstull för att ta ett litet nostalgivarv i våra gamla kvarter och avslutade det hela med en lunch på den lokala pizzerian Piccolo Angolo, som har Stockholms näst största pizzor. Birka Pizza har de största, i alla fall i omkrets, mängden deg är nog densamma. Det väckte en massa minnen hos oss alla, men det var nog starkast för Molly, eftersom två år i hennes värld är en evighet. ”Shit, jag måste ha varit värsta tönten som sprang sicksack mellan de här stolparna med en hello kitty-väska på ryggen, när jag skulle till bussen”, sade hon när vi passerade en välbekant plats. Korvas var utan tvekan den som brydde sig minst. På Piccolo ratade hon sin mat helt och spred istället små gurkbitar från salladen över hela golvet.

När vi kom hem hade Ahlgren bajsat i blomkrukan igen och jag kan därmed avfärda vitpeppar som en fungerande metod. Jag öste ner vitpeppar i krukan igår. Mer vitpeppar än de flesta gör av med på ett år, men till ingen nytta. Var det inte vitpeppar man gjorde nyspulver av, när man var liten?

Hur som helst vore det en föga tröst om katten nös medan hon bajsade.

Jag har gjort det igen. Jag har förträngt bloggen och låtit tiden rinna iväg och här sitter jag nu som så många gånger förut, trött och sömnstressad.

Jag har varit på dåligt humör idag, igen. Det stör mig oerhört mycket att inte ha en fungerande kran i köket märker jag. Fastighetsskötaren var här och kollade, bara för att konstatera att han inte kunde åtgärda det själv utan måste ringa in en rörmokare, som kommer imorgon. Eftersom jag hoppades att fastighetsskötaren skulle ringa idag, så satte jag inte telefonen på ljudlös när jag skulle få Korvas att sova middag och naturligtvis ringde han precis när hon hade somnat. Sen var det omöjligt att få henne att somna om och det lade grunden för en riktig skitdag. Hon var trött och gnällig hela tiden och varje gång hon somnade så vaknade hon strax igen och var ännu gnälligare.

Jag blev på betydligt bättre humör när jag hade lagt Korvasson för kvällen och var tvungen att ställa mig frågan om jag borde ha en bebis över huvud taget, eftersom allt blev så mycket lättare när hon sov. Nu var ju den här dagen lyckligtvis inte representativ för hela bebislivet. Dessutom är frågan idiotisk, jag har ju barn så det är fullkomligt irrelevant om jag borde ha det eller inte. Sen smälte jag också varje gång hon brast ut i skratt när hon skulle dricka från ett vanligt vattenglas. Det var tydligen dagens höjdpunkt och väldigt roligt.

Just det, imorse ringde en granne på dörren och sa att hon trodde att vår katt hade bajsat i en blomkruka i trapphuset. Hon verkade enligt uppgift lite sur och tycktes kräva en ursäkt. Vad säger man då? ”Vänta här så ska jag hämta katten så får hon stå till svars för det hon har gjort”. Nej, katter ber inte om ursäkt och det gör inte Lisa heller när det inte är hon som har bajsat i någons blomkruka. Sen finns det ju faktiskt en teoretisk möjlighet att det är någon annan katt som är skyldig, även om det i realiteten inte finns en tillstymmelse till tvekan om att det är Ahlgren som har gjort det. Till saken hör att den enda kontakt vi har med ovan nämnda granne är när hon kommer för att klaga på något. Hon skulle bara veta hur toleranta vi är, som inte har sagt så mycket som ett pip, trots att de har spelat fyr elise på pianot tvåhundrafemtio gånger om dagen, i flera veckor.

Jag roade mig med tanken på att jag skulle sätta upp en lapp i trappuppgången där det stod: ”Nu har vi avlivat vår älskade kisse, förlåt att hon störde och hoppas att ni får ha era blommor i fred nu”.

En katt någon?

Hur är det egentligen meningen att man ska kissa med sitt barn när man är ute på stan?  Det är aldrig någon som pratar om det, men det är inte alltid en helt enkel sak. Om det finns ett skötbord nära toaletten underlättar det avsevärt. Då kan man både stå och sitta och ha full kontroll. Nu finns det väldigt sällan skötbord på herrarnas. På Planet fitness, där Korvas och jag går på babysim, har vi många gånger ställts inför det här problemet och där finns det i alla fall inget skötbord. Jag tänker fördomsfullt att det gör det nog på damernas, men det har jag ingen aning om. Kanske tänker de att på ett sportcenter har man inte med sig bebisar punkt. Eller så tänker de att bara kvinnor har med sig bebisar. Eller så tänker de inte alls.

Som jag ser det finns det då tre alternativ. Antingen lägger man barnet på golvet, sitter med barnet i knät eller står. Problemet med att sitta är att man måste hasa av sig brallorna med en hand. Det slår mig att detta är någonting som mammor på toaletter utan skötbord måste genomgå. Vill man veta hur mammor kissar får man dock vända sig till en annan blogg. Av flera anledningar vill man inte gärna lägga ner barnet på golvet på en offentlig toalett (i alla fall inte på herrarnas) och då återstår bara ett alternativ.  

När man står och kissar får man hålla sitt barn i ena armen, likt en festivaldeltagare som kissar i buskarna med en öl i handen. Den stora skillnaden är att ölen inte sprattlar och att själva greppet är något annorlunda. Greppet om ölen kontra bebisen alltså. Öppnandet av knapp och gylf får man klara med en hand och sedan skymd, av en förhoppningsvis medgörlig bebis, kan man göra sin business.  Efter det får man, så noga det går, tvätta sin hand med samma hand.

Om det finns någon utformad plan, ett standardsätt för hur man ska gå tillväga, så har det gått mig obemärkt förbi.

Hur pappor gör 2:an (bajsar), är ett helt annat kapitel. Det innefattar fler moment och det är inte ett ämne som korvasbloggen har för avsikt att behandla.