Korvas hette inte Korvas när hon låg i magen. Hon hette Harry och Harry-Vladimir och Giovanni, bland annat. Vi hade lättare att komma på tjejnamn än killnamn när vi funderade och jag tror att det var därför alla arbetsnamn var killnamn. Så att de fick genomgå en testperiod, så att säga. Giovanni är det viktigt att uttala på rätt sätt, ganska aggressivt ska man betona a:et “GiovÁnni” för att det ska bli rätt. Om man uttalar Giovanni på ett slätstruket sätt kan det lika gärna vara.

Men arbetsnamnen är viktiga. Man etablerar en relation till barnet genom att ge det ett namn. Det spelar ingen roll om namnet är det ”rätta” eller om det är ett namn förknippat med ett annat kön, huvudsaken är att det är ett namn. För var person har ett namn och ger man ett namn åt den ofödde, blir det mer en person istället för en hemlig och anonym varelse.

Även om hennes tilltalsnamn är Korvas så heter hon ju Edith på papperet. Edith Moa Harry. Det känns demokratiskt och fint på något vis. Lisa kom på Edith, Molly kom på Moa och jag kom på Harry, alla fick sina namn representerade.

Edith är efter Edith Piaf och Edith Södergran. En fransk passionerad sångerska och en finlandssvensk poet, inga dåliga referenser det. Vems efternamn hon skulle få fick vi bråka lite om. Jag vet inte om jag egentligen bryr mig så mycket men min linje gick ut på att det bara fanns sex stycken Pernikliski (nu finns det sju) i hela världen och att det var betydligt större risk att det namnet skulle dö ut än Mattisson. Lisa tyckte att min systers barn gott kunde räcka som arvtagare av namnet. Jag kallade henne rasist och använde mig av alla tjuvknep jag kom på, men det argument som fick henne att till slut faktiskt ge sig var att hon ju redan hade ett barn som bar hennes efternamn. Skulle hon vara så girig att hon krävde två namnarvingar i rakt nedstigande led och lämna mig lottlös? Nej, Pernikliski fick det bli. Nu heter Hon: Edith Moa Harry Mattisson Pernikliski.

Namnet Pernikliski har ökat lavinartat de tre senaste åren. Klanen har byggts på med över hundra procent. Annikas (min syster) två barn och Korvasson. Utöver det bytte Ola (Annikas man) Pettersson mot Pernikliski, när de gifte sig. Över en natt gick han från svenne till invandrare. Får se om han ångrar sig om han måste söka jobb någon dag och hans ansökan automatiskt hamnar i högen ”personer med tveksam härkomst”.

Om vi mot förmodan skulle få ett barn till så MÅSTE det också heta Pernikliski eller så måste Korvasson också byta namn till Mattisson. Konstigt och löjligt tycker jag. Myndigheterna kan själva ha en massa idiotier för sig och det är tydligen okej och bara att finna sig i, men när det kommer till att låta familjerna bestämma själva vad deras barn ska heta i efternamn så tar det stopp. Det går sannerligen inte för sig.

Jag tror att det är lättare att ge sitt barn förnamnet “Bajskorv” än det är att vinna en strid mot myndigheterna om vilket efternamn hon ska ha.

Den mest omedelbara fördelen med att umgås med barn är att man får en ursäkt att genomföra projekt som man annars skulle kunna anklagas vara för gammal för. Men sanningen är den att det finns ingen övre åldersgräns för ett ordentligt bajskorvsskämt.

När de renoverade i Lisas lägenhet flyttade vi över till min mittemot. Den var lite mindre, men väldigt mysig. I anslutning till köket låg ett litet matrum, som de flesta som bor i så kallade 1,5or använder som sovrum, så även jag. Där fick Molly sova och Lisa och jag sov på en madrass i vardagsrummet. Det var fina veckor och Molly trivdes som fisken i vattnet när alla bodde så nära inpå varandra. En dag när Lisa var på jobbet fick Molly och jag den fantastiska idén att vi skulle baka en bajskorv.

Om man blandar mycket chokladpuddingspulver med lite vatten så kan man tillverka den mest perfekta bajskorv man kan tänka sig. Har man en riktigt mättad lösning så kan man få till små sprickor i korven, som att den har legat och torkat till sig lite. Efter mycket dividerande om var vi skulle placera bajskorven kom vi på att den naturligtvis skulle placeras i kattlådan. Och så skulle den vara väldigt stor så att Lisa skulle reagera över hur i helvete katten hade kunnat klämma ut den. Kattlådan stod precis innanför hallen, så att den var det första man fick syn på när man kom in.

När vi var klara höll vi nästan andan i väntan på att Lisa skulle komma hem. ”Å jävlar, har ni sett den där!?” utbrast hon när hon kom innanför dörren och fick syn på korven. Fascinerande nog tycktes hon acceptera att den kom från katten. Den var verkligen alldeles för stor. En riktigt rejäl bajskorv, även med en människas mått. Vi var inte helt och hållet nöjda med reaktionen så jag var tvungen att plocka upp den ur lådan och ta en tugga i den, varpå lisa ropade: ”VAD GÖR DU!??”.

Då tittade Molly, som höll på att spricka, på mig med en lycklig min som sa: ”Nu är vi hemma”.