Idag har vi firat Korvassons allra första födelsedag och hon var på toppenhumör hela dagen. Vi hade inte tänkt ordna något kalas, eftersom födelsedagsbarnet ännu inte har uppnått den grad av förståelse som krävs för att uppskatta ett kalas ordentligt. Men både farmor och farfar ville komma förbi, så vi ordnade en liten fika. Vi fick slita hårt på morgonen för att få vårt hem att se anständigt ut, då allt lämnats vind för våg igår kväll, till förmån för ordspelet. Farmor hade med sig en tårta prydd med jordgubbar, som Korvas fick suga på. Jordgubbarna alltså, tårtan tog vi andra hand om. Sockret får hon vänta med, så länge det bara går. Vi diskuterade bland annat hur länge man kallas bebis. De borde i alla fall kunna gå och prata innan de uppgraderas till barn. Jag tycker till exempel att min bebis är en bebis.

Sedan gav vi oss iväg på picknick i Vanadislunden. Lisa, våra två inneboenden, Korvas och jag. Vi serverade gröt åt Korvasson, medan vi andra slukade i oss baguetter med rostbiff och potatissallad. En picknick är en riktig drömtillvaro för en bebis. Alla sitter på marken, på samma plan som bebisen och det finns hur många saker som helst att leka med. Knivar, kaffekoppar, ölburkar, potatissallad och solglasögon, för att nämna några.

Jag beslutade mig för att jag mycket snart måste raka mig och att jag då ska spara skägget och göra en päls av det till ett gosedjur åt Korvas. Det kan bli hennes födelsedagspresent från mig. Det kanske inte ens behöver vara ett djur, utan bara en boll med hår. En skäggboll. Och när jag är bortrest kan hon lätt förnimma känslan av sin faders kyssar, genom att gnugga sig mot skäggbollen. Sverker (inneboende) tyckte att det lät sinnessjukt och äckligt.

Men vad är det för äckligt och sinnessjukt med en faders kyssar, tänkte jag.

Jag har tre barn. Fisen, Korvas och Bloggen.

Jag måste prioritera barnen av kött och blod.

Men det kommer ett längre även idag.

Igår var det 30-årskalas. En av Lisas bästa vänner fyllde år och festen var hos oss, därför att vår lägenhet var mer lämpad för ändamålet än födelsedagsbarnets egen. För Lisa och mig innebar det dessutom en chans att vara på fest tillsammans.

På dagen hjälpte jag en kompis att flytta och kom hem i lagom tid för att hinna med en snabbdusch innan gästerna skulle anlända. Efter duschen föll det på min lott att ansvara för bebisen från helvetet. Hon skrek när jag försökte mata henne och hon skrek när jag försökte få henne att sova. Jag försökte mata henne igen men hon bara skrek och skrek. Och när jag försökte suga snoret ur näsan på henne skrek hon, om möjligt, ännu mer. Sen lade vi oss på sängen, jag och mitt gallskrikande, tomatröda barn. Hon tystnade ibland, små korta stunder av utmattning, men bara för att samla ny kraft att skrika ännu mer.

Jag älskar Korvas, men det är inte kärlekens vackraste ansikte som visar sig i dessa stunder. Trots att jag tänkte på att försöka se from ut och andas lugnt, var det storm inombords. ”Sov då för i helvete om du är trött!” tänkte jag. Otroligt frestad att bara tejpa igen munnen på henne och gå ut till de andra. Vidare tänkte jag att jag inte förstår hur föräldrar till barn med kolik överhuvudtaget står ut. Hade jag haft pengar skulle jag givit en rejäl slant till alla föräldrar med kolikbarn, de som inte redan tagit livet av sig, och sagt: ”Här har ni till öronproppar och antidepressiva medel. Ni gör ett fantastiskt jobb!”.

Till slut hade hon inga krafter kvar och slocknade plötsligt. När hennes andetag hade blivit någorlunda jämna gick jag ut till de andra och öppnade en öl.