Korvas var uppe tidigt i morse. Hon står upp i spjällsängen och sträcker sig mot fönsterbrädet och grabbar tag i det hon kommer åt. Den här morgonen låg boken ”Nej sa Petter” inom räckhåll och den drog hon ner och rev ur sidorna. Petter har sagt nej för sista gången, kan man säga.

Vanligtvis är hon försiktig med sina böcker, hon älskar dem och förstör dem sällan. Med tidningar är det annat, dem river hon i tusen bitar och gör pappersbollar och konfetti av hela skiten. Kanske kände hon denna morgon ett agg mot just Petter och hans eviga nejsägande. Ett förbannat gnäll och besserwisserfasoner är just vad det är. Varför ska den lilla snorvalpen, i randig pyjamas, veta så förbannat mycket om djur? Skaffa ett liv Petter! Och förresten säger inte grisar ”nöff, nöff”, det har de aldrig gjort och det är hög tid att sluta tuta i små barn att de gör det.

I en annan bok som Korvas har, men ganska sällan får läst för sig, står det bland annat ”Ingrid har aj”. Man får ju rimligen anta att författaren menar att Ingrid har ont och det är för mig obegripligt varför man inte säger det rakt ut. Är det en försiktighetsåtgärd för att inte skrämma barnet, eller vill man uppmuntra det att låta utvecklingsstört när det pratar? Om ens barn kommer fram till en och säger: ”Pappa (eller mamma), jag har aj”, skulle man inte då rätta barnet (naturligtvis efter att man undersökt alla skador) och säga: ”Det heter ont, lilla hjärtat”. Men med boken i sin hand kanske den lilla skulle säga: ”det heter visst aj, titta själv i boken, här står det svart på vitt”. Nej, man kanske skulle placera lilla Ingrid på fönsterbrädet i natt, så ska hon få se på aj i morgon bitti.

På ont också, för den delen.