De senaste dagarna när Korvas har varit extra klängig har jag ibland burit henne i sele för att kunna få lite andra saker uträttade, utöver att vara hennes egen personliga vagga. Då har jag kommit att tänka på två underbara dagar i svampskogen, som jag hade med Korvasson i höstas.

Vi har en släktgård på landet i roslagen, som ägs av mormor och hennes syster. Bondgården har tillhört vår släkt i över 200 år och mormor tillhör den sista generationen som varit bosatt där. Sedan flyttade hon till stockholm i unga år. Så länge jag har levt har gården inte varit i bruk och fungerat som ett landställe för hela släkten. Min syster och jag tillbringade hela somrarna där när vi var små och bakom varenda buske och under varje sten, gömmer det sig ett barndomsminne. Jag är där väldigt sällan nuförtiden, men allt vaknar till liv på några sekunder. Det är tryggt med sådana här platser, där tiden står stilla. Det finns svartvita foton på sedan länge döda släktingar som står framför något av husen. Alla har allvarliga miner som bär spår av svåra tider, men omgivningen är sig lik. Alla människor borde ha en sådan plats. En plats dit man kan åka bara för att konstatera att man fortfarande är sig själv, en äldre version av sitt barnjag. Har man bara en sådan fast punkt, så har man råd att låta de andra flyta.

Några kilometer bort i en liten stuga i skogen bodde på somrarna en familj med två barn som är jämnåriga med min syster och mig. Vi har träffats väldigt få gånger i vuxen ålder men delar så många fina minnen från barndomen att banden fortfarande känns starka. Vi bestämde oss för att vi skulle träffas en helg i oktober, utan barn och plocka svamp i våra gamla domäner. Det visade sig att Lisa skulle jobba den helgen så Korvasson fick följa med i alla fall. Min oro över att hon skulle förstöra den barnfria helgen var obefogad. Hon var underbart fin och glad och nöjd hela tiden.

Jag hade trott att hon snabbt skulle tröttna i svampskogen, så att jag skulle behöva kånka runt på en skrikande bebis i timmar. Det visade sig att jag inte kunde ha haft mer fel. Korvas älskade skogen. Hon tittade på fåglar och träd och lyssnade till ljudet av knakande grenar och slaskandet av gummistövlar i blöt mark. De enda signaler som gavs på att det varma barnet på min mage levde var hennes djupa, koncentrerade andetag. Jag brukade följa med mamma och pappa ut i skogen och plocka svamp när jag var liten, men på de senaste tio femton åren har jag nog inte plockat en enda. Jag kände mig som en mullefarsa där jag gick och märkte att jag saknade att vara i skogen och att det kändes otroligt fint att vara där med Korvas. Eftersom jag inte kunde se hennes ansiktsuttryck, tog jag då och då en bild med kameran för att se att hon var nöjd. Efter någon timme hade hon slocknat och sov en djup skön sömn, med kinderna hängandes över kanten på selet.

Dagen därpå gjorde vi ytterligare en utflykt med samma goda resultat. Det här var första gången jag vågade mig på att befinna mig långt ifrån ett eluttag, när det var dags för Korvas lunch. Jag hade förberett en flaska kokhet ersättning och lindat in den i aluminiumfolie och sedan stoppat den i kylväskan (värmeväskan) och när det var dags för mat hade den uppnått perfekt temperatur.

Jag kände mig fri och lycklig där jag satt på en sten i skogen och matade mitt lika lyckliga barn: Korvasson, skogens drottning.