Förberedelserna inför Lisas Parisresa har inletts. Eftersom det är betydligt lättare att handla när Korvas inte är med, så passade jag på att göra det i dag när Lisa fanns till hands. Det känns skönt att ha de mesta hemma innan hon åker. Jag tog med mig Korvassons barnvagn till affären, så att jag skulle ha något att köra hem allting i. Det har jag sett att man gör i förorten, där handlar alla med barnvagn utan barn i. Men det gör man inte i Vasastan. I Vasastan tror man knappt sina ögon när någon är ute och går med en tom barnvagn. För att inte tala om när någon är ute och går med en barnvagn fylld med matvaror. De som korsade min väg idag skrattar förmodligen fortfarande åt denna hysteriskt komiska syn. Jag vet inte om det har med mitt bulgariska arv att göra, att jag känner mig så bekväm när jag rullar fram längs hyllorna med min barnvagn och fyller den med varor. Inte för att jag har sett att man handlar så i Bulgarien, men ändå. Bulgarer i Sverige handlar förmodligen så. Alla utom pappa. Kanske har vi så bra barnvagnar i Sverige att alla som kommer hit, genast vill handla med dem. Det är inte omöjligt.

Och kranen är fixad! Jag är så otroligt glad över att vi har rinnande vatten i köket igen. Det är ingen dålig kran vi har fått heller, den lyder minsta lilla beröring, till skillnad från den förra som krävde en brottares nypor för att låta sig manövreras. Jag råkade säga till Molly att det nu var lika roligt att diska som att spela tv-spel.

Men det kommer jag nog att ta tillbaka snart.

Lisa och jag sov i skift i morse. Vi var på kalas igår och kom inte i säng förrän vid halv fem. Vi hade inte riktigt planerat att komma hem så sent, men det var supertrevligt och vi spelade ett tv-spel som heter buzz till halv fyra. Jag kom sist varenda gång tror jag. Korvasson snusade fint inne i sovrummet och vi hade bebisradion med oss som trygghet. Vi fick ju skylla oss själva att vi var trötta idag eftersom vi visste att Korvasson inte tar några sovmorgnar efter kalas. Vi pratade om hur hon alltid vaknar med ett leende, otroligt glad över att det äntligen har blivit en ny dag. När vi ojade oss om hur snart det var dags att gå upp, lovade värdinnan att hon skulle skicka ett mms med en ”äntligen-en-ny-dag-bild” på sig själv, klockan sju på morgonen. Klockan sju på kvällen kom ett ursäktande sms om att det var svårt, rent tekniskt, att fota sig själv när man gjorde vågen med båda händerna. Jag vet inte, jag vill inte gärna baktala en av Lisas bästa vänner, men jag misstänker starkt att det inte gjordes någon våg över huvud taget hemma hos värdinnan i morse.

Lisa ville ta första passet, så att hon kunde sova sen och därefter skriva en jobbansökan. Korvasson var också lite trött och grinig efter att ha fått sin sömncykel rubbad, av att ha vaknat ett par gånger under färden hem från kalaset. Hon var speedad och vägrade sova. För att Lisa skulle få lite ro att skriva sin ansökan tog jag med Korvas ut på promenad. Efter trettio sekunder i vagnen sov hon som en stock. Vi mötte en tant på vägen som delade ut Jehovas vittnens tidskrift ”vakthornet”. Hon frågade mig om jag ville läsa något väldigt intressant och jag svarade: ”Nej, det DÄR vill jag verkligen inte läsa!”. Varför skulle jag vilja läsa någon skit om hur jag, som en i anden osmord kristen, inte har någon plats i paradiset att få regera tillsammans med jesus?  Jag regerar ju här med Korvasson!

När vi är ute och går brukar jag försöka hitta små platser jag aldrig varit på tidigare. Det är svårt, jag har alltid älskat att gå och märker att jag har varit nästan överallt. Stockholm är så mycket mindre än Stockholm tror att det är. Men det finns lite platser här och där, där man aldrig har satt sin fot. Jag tänkte att jag borde dokumentera varje ny plats Korvas och jag upptäcker. Idag hittade vi en liten höjd med några bänkar. I bakgrunden skymtar man fönstren tillhörande ett stort studentbostadshus, som ligger på norra stationsgatan. I studenthuset och på dess stora bakgård har jag varit tidigare, men den här lilla kullen var ny mark.

Det kanske inte ser mycket ut för världen, men en ny plats är en ny plats. Och det här är bara den första dokumenterade platsen i raden av, vad jag tror kan komma att bli en ganska gedigen serie.

Dagarna har kastats om lite nu när Lisa inte längre jobbar på Tensta konsthall. Hon har ett kontrakt som sträcker sig över den här månaden också, men har en massa kompdagar att ta ut, så hon är bara där en dag i veckan. Och eftersom jag i vanlig ordning frilansar med ingenting så har Korvasson förmånen att ha både mamma och pappa hemma.

Igår hade Lisa hand om en ganska grinig bebis hela dagen, medan jag träffade några vänner för att komponera årets jullåt ”Vem ska rädda världen?”. Ett riktigt mastigt stycke som rymmer både värme och hopp. Eller särskilt mycket hopp rymmer den kanske inte, ”slutet är nära nu”, lyder en av raderna, men den rymmer desto mer värme. Därför lät jag Lisa få en välförtjänt sovmorgon imorse och tog med mig Korvas till BVC.

På BVC ställde den vikarierande barnmorskan en rad frågor. Om Korvas kan sitta, om hon jollrar som hon ska, om hon hör ordentligt, och om hon skelar. Jag svarade ja på alla frågor utom den sista. Sedan frågade hon om Korvasson fortfarande ammar eller vilken föda hon annars får. Efter det var det dags för mätning och vägning och den här gången fick hon sitta på vågen. En milstolpe i vägningssammanhang. Jag kunde se framför mig hur hon en dag kommer att kunna stå på vågen. När jag sedan fick se kurvorna över vikt, längd och huvudomfång så visade det sig att hon nästan exakt följde det tjocka streck som utgör snittkurvan, i samtliga kategorier. Jag kunde inte låta bli att bli lite besviken. Man vill ju att ens bebis ska vara speciell och inte någon snittbebis, en tråkig medelsvensson. Men så kom jag till insikten att det ju faktiskt förhåller sig precis tvärtom. Om tio bebisar väger nio kilo och tio andra bebisar väger sju kilo då blir ju snittet åtta och då är det snittbebisen som är undantaget. Det är snittbebisen som är speciell och ovanlig. ”The golden child”. Det var en stolt pappa som rullade ut från BVC med sin unika bebis.

Klockan hade blivit lagom för Korvassons tupplur och jag bestämde mig för att vi skulle fira framgångarna på BVC med en lång promenad och lite kultur. Vi traskade hela vägen till skeppsholmen med sikte på Moderna museet, men när vi nästan hade kommit fram slog det mig att alla kulturinstitutioner har stängt på måndagar. Jag borde ha vetat bättre och jag hade planerat att servera Korvasson en flaska föruppvärmd välling inne på museets café. Nu stod jag rådlös ute i det mulna vädret med en hungrig bebis i kärran. Vi vände riktning och började gå tillbaka. I höjd med Nationalmuseet fanns en parkbänk där vi slog oss ner och Korvas kunde få sin lunch. Både Korvas och jag var på mycket gott humör och vi kände oss som ett romantiskt inslag i stadsmiljön, där vi satt. Det grämde mig att ingen fanns där som kunde dokumentera ögonblicket. Därför riggade jag upp min kamera på barnvagnen, satte igång självutlösaren och sprang tillbaka till bänken med mitt barn under armen. Bilden ni ser här ovan är alltså helt uppriggad och oäkta. Korvasson har egentligen ätit klart och blev inte alls förtjust när jag pressade in flaskan i munnen på henne igen.

Eftersom det inte blev någon kultur, bestämde jag mig för att vi skulle gå och fika istället, så vi promenerade tillbaka till odenplan och gick in på café Ritorno på odengatan. Jag packade upp Korvasson och la henne bredvid mig på soffan. Medan jag sippade på en kaffe låg Korvas och tittade förundrat på en kristallkrona som hängde rakt ovanför henne. Kristallkronan lyste i sin tur tillbaka på henne, och här kan man så tydligt se hur annorlunda världen ter sig beroende på vilket perspektiv man ser den ifrån.

Vi hade en fin dag idag, jag och min onormalt normala bebis.

Konsumtionen av bebissaker är fullkomligt hysterisk. Barnvagnar är ett eget kapitel. Folk kör omkring med ekipage för en förmögenhet. Sedan är det allt runtomkring. Det finns precis hur mycket som helst, bara fantasin sätter gränsen. Och plånboken givetvis. Men då ska det gärna komma med den bittra eftersmaken av att: ”Jag har inte råd att ge min bebis det allra bästa”. Jag vågar vara så djärv att jag påstår att minst 90% av alla dessa prylar är onödiga. Eller i alla fall inte nödvändiga. Men väldigt många är känsliga med sina bebisar och fortsätter att handla för glatta livet.

Därför gläder det mig oerhört när jag ser att det finns ett ärligt bebisföretag i Babyland. De hymlar inte med att de vill locka till impulsköp. Titta själva! Gå in på babyland.se. I vänstermarginalen klickar ni på ”Diverse” och sedan på ”kassaplock” så kommer sidan fram.

Kan det måhända vara en anteckning från skapandet eller uppdateringen av hemsidan som de förargligt nog har glömt att ta bort?  

Vi har just varit ute. Det regnar och är grått och kallt. Som en vän till mig skulle ha uttryckt det: Det är Tjetjenskt väder idag. När det blir uppehåll (det blir det även i Tjetjenien, men det finns inga färger, det är alltid grått) ska jag iväg och handla ett skärp. Jag hittar inga skärp här hemma. För är man inte redan på dåligt humör, så blir man det av att gå i regnet med ett paraply i ena handen och dra upp byxorna och köra barnvagn med den andra.

Måndagar och fredagar är mina jobbdagar och då har Lisa Korvas. Så har vi kört från start. Eftersom jag frilansar innebär det, oroväckande ofta, att jag är hemma i alla fall (se bifogad inkomstuppgift i artikeln i Aftonbladet). Då har jag en del egna projekt som jag ägnar mig åt. Eller borde ägna mig åt.

Jag vaknade kl 09.00, trött av nattens bloggsurfande, av att Korvasson gallskrek. Fortfarande snorig och ville inte sova, trots att ögonen var röda av trötthet. Bredvid på soffan låg Lisa som också var sjuk och såg minst lika upprörd ut som korvas. Även om hon inte skrek. Då bestämde jag mig omgående för att, även idag åsidosätta mina projekt, och ta med mig Korvas ut. Tänkte att det skulle lindra Lisas plågor något och att Korvas skulle få en bättre chans att somna om hon fick åka vagn. Dessutom var det hög tid att handla den där snorpumpen. Mot Apoteket alltså.

Korvas blev glad i vagnen men hade inte för avsikt att sova. Hon har nyligen upptäckt att hon har en tunga. Så nu satt hon, oerhört koncentrerad, och slickade på blixtlåset till overallen. På Apoteket har de inga snorpumpar eller snorsugar alls, visade det sig. De hänvisade till Babyland och jag blev direkt lite orolig. På Babyland får man lätt känslan av att man måste vara miljonär för att ha en bebis.

När vi kom in i affären frågade jag var snorutrustningen fanns. Sedan var jag dum nog att fråga vad det var för skillnad mellan de olika. Jag hade ju bestämt mig för pumpen (efter alla tips jag fått i mina kommentarer till inlägget ”November”), så varför kunde jag inte bara ta den och dra!? Och så förklarade han: ” Jo, den här snorsugen (som givetvis var dyrare än de andra) är inte lika skadlig för barnets slemhinnor”. ”Och den där då” frågade jag och pekade på snorpumpen. ”Ja, den är ju skadligare för barnets slemhinnor” svarade han. Jaha, vafan säger man då? ”Jo men då skulle jag gärna vilja ha den där som är mest skadlig för mitt barns slemhinnor”. Varför har de i så fall olika alternativ?

Så Korvasson och jag lunkar hemåt, med känslan av att ha blivit lurade, med en snorsugare i bagaget. På förpackningen finns en bild som tydligt illustrerar hur en mamma (såklart) suger snoret ur näsan på sitt barn. Det är bara att hoppas att det där filtret håller tätt. Men så inser jag plötsligt, att många barn faktiskt tycker om snor.

Kanske går det att träna henne till att suga upp det själv.

För mig är reklamen, som täcker golvet i hallen, synonymt med onödigt slöseri av naturens resurser och ett onödigt och irriterande extraarbete. Ganska fascinerande och sorgligt att någon stackare kånkar upp alla dessa reklamblad, tre trappor utan hiss, bara för att jag ska samla ihop det i en papperspåse och kånka ner med skiten igen.

Sedan Korvas kom, väller det in bebisreklam. Det är blöjor, barnvagnar, kläder, mat, leksaker, försäkringar m.m. Och allt, precis allt är adresserat till Lisa. Inte ett endaste litet papper står det Daniel på. Man hade ju kunnat tänka sig att reklam för manligt förknippade produkter skulle komma till mig. ”Bäste Daniel, nu är det 50% rabatt på automatvapen för bebisar. Slå till nu och låt inte din bebis gå tomhänt”. Men det är absolut ingenting. Det är ju upprörande, det är väl för fan min bebis också!

VI PAPPOR VILL VÄL OCKSÅ HA SAKER VI INTE VILL HA!

När jag är ute och kör med Korvas så händer det, inte hela tiden men tillräckligt ofta för att jag ska ha reagerat över det, att andra pappor morsar på mig. De nickar och drar lite på mungipan, som om de tyst säger ”tjena” och jag nickar tillbaka och så passerar vi varandra. Som om vi vore motorcykelförare eller busschaffisar (varför nu de morsar på varandra) eller nåt. ”hej hej, du är också en pappa ser jag, här kommer jag”.

Jag är vanligtvis ingen stormorsare och tar gärna en omväg om jag ser nån på håll som jag bara känner lite grand. Något som tycks vara ett släktdrag. Min syster har en uppsjö av fantastiska historier om hur hon har undvikit människor hon inte vill prata med. Det här fenomenet roar mig dock en hel del. Skulle vara intressant att höra om någon annan har tänkt på det.

Det är aldrig några mammor som morsar på mig. Däremot är det betydligt fler tjejer utan barnvagn som ler än vad det är i vanliga fall.

Lisa hävdar att morsor inte morsar. Hur är det ställt med den saken?

Ibland kan jag förstöra en hel dag med Korvasson, bara för att jag har fått för mig att jag måste göra något. Jag tänker inte på de dagar då man har planerat någon aktivitet som äger rum utanför hemmet och som innefattar en vagnpromenad, för det är nästan alltid en garanti för att dagen ska bli bra. Främst tänker jag på de dagar när man inte vill eller orkar lämna hemmet men ändå känner att man måste hinna med något. Det är nästan alltid en garanti för att dagen ska bli dålig.

Bara själva föresatsen att man ska göra något leder till att man känner irritation och stress när det inte går.  Idag har jag t.ex. försökt hinna med några jobbgrejer. Det finns ju inte särskilt mycket tid mellan matpassen. Då ska Korvasson hinna med att babbla och skrika och bajsa och förhoppningsvis sova en stund. Sedan är det dags att förbereda nästa mål och kanske diska undan det förra. Det kan räcka med att kolla mailen för att hon ska bli gnällig. Då tycker jag först att hon är en gnällig och jobbig bebis och sedan känner jag mig dålig för att jag inte ägnar all tid åt henne.

Idag blev hon skitgnällig och trött men vägrade att somna. När det inte fungerade att söva henne med gitarrspel (då gör man ju något och det funkar relativt ofta), så rafsade jag i blixtens hastighet fram hennes overall och så gav vi oss ut på ett beprövat varv i kvarteret.

 I vagnen brukar hon vara nöjd. Vi har precis bytt ut liggdelen mot en sittdel som har gjort susen. Nu slipper hon ligga och göra situps hela tiden för att se. Först bär det av till Auktionshuset på Hälsingegatan, där vi tittar på antikviteter. Ofta somnar hon redan där. Sedan går vi ned på Norra stationsgatan där ingången till Auktionshusets nedre våning finns (om man har barnvagn) och tittar på ännu mer antikviteter. Därefter bär det av till Grönmarks järn, där vi tittar på skruvar och beslag och sånt som jag behöver till mina nya idéer (som obehagligt ofta rinner ut i sanden).

När vi sedan kommer hem packar jag upp en betydligt gladare bebis. Och jag har än en gång tvingats inse att det inte fungerar att planera in en massa andra saker utöver det jag verkligen ska göra.

Nämligen ta hand om mästerbabblaren korvasson.