Nu känns det bra. Genrepet inför greklandsturnén satt perfekt. När jag kom hem fick jag ett sms av min vän Johan som sade att jag hade prickat in formtoppen och sjöng riktigt grymt idag. Han ljuger säkert lite för att peppa mig för att jag har sagt att jag är nervös, men ändå, glad blev jag. Det är så oerhört svårt att föreställa sig hur det ska bli. Man har en plats och ett datum i sikte och det känns roligt fast avlägset, men plötsligt har tiden hunnit ifatt en och det är bara någon dag kvar. Jag vill gå på toaletten (inte kissa) varje gång jag tänker på det. En club i Aten med främmande människor, mestadels greker inbillar jag mig, och så vi. Hu, hemska, förtjusande tanke.

 Min moster (Korvassons farmor) var barnvakt idag, under repet, därför att Lisa gick i skolan. Allt verkade ha gått finfint och Korvas var tydligen på strålande humör. Det var bara lite strul med middagen. Hon vägrade äta, det som jag omsorgsfullt hade tillagat och klippt ner i små, tuggvänliga bitar. Här lägger man ner sin själ i en maträtt, bara för att en liten skitbebis ska nobba den och grina illa till på köpet. Det finns bebisar som skulle offra mycket för en rejäl portion överkokta grönsaker med spagetti och kravmärkta kalkonköttbullar, men Korvasson verkar inte vara en av dem.

Och Molly har lärt sig sitt första barréackord idag (F) på gitarrlektionen. Det är otroligt stort faktiskt och det innebär att hon nu kan mer än Ramones kunde när de startade. Hon har dessutom förstått att det bara är att flytta ner samma grepp längs halsen, så blir det andra ackord. Därmed kan hon mer än basisten i The Clash kunde när de startade. Jag förutspår en ljus framtid för min styvdotter.

Ja, nu känns det bra.

Farfar var barnvakt idag och Lisa och jag var på bio. Vi har inte haft barnvakt så många gånger tidigare, när Korvas har varit vaken, så vi lämnade lägenheten så stillsamt vi kunde för att inte provocera fram eventuella gråtkavalkader. När vi gick satt de och läste traktorboken. Traktorboken är en bok om traktorer och har en stor röd knapp man kan trycka på, så kommer det traktorljud. Korvas trycker ännu inte tillräckligt hårt för att kunna framkalla ljuden själv, men hon älskar boken.

När vi kom tillbaka drygt tre timmar senare var vi nyfikna på hur det hade gått. Korvasson brukar reagera snabbt på när dörren öppnas, men den här gången hände ingenting. Vi kikade in från hallen och såg att de nu satt i soffan och läste en annan bok. Det var alldeles tyst och Korvas satt i farfars knä och klappade försiktigt med händerna i boken. Inte förrän vi kom in helt i rummet och ställde oss framför henne, upptäckte hon att vi var tillbaka. Hon lyfte långsamt blicken från boken och tittade lite trött på oss och såg ut att tänka:

”Jasså är det bara ni”.