Vi har närt ett Beatlesfan vid vår barm. Idag när jag jobbade visade Lisa en youtubevideo med Beatles För Korvas och hon älskade den och blev lycklig och dansant. När jag kom hem ville hon (Lisa alltså) visa mig hur glad Korvas blir av Beatles och satte på en skiva med dem. Det dröjde inte länge innan Korvasson började rulla med höfterna och vifta med armarna och le ett saligt leende. Det som gjorde det svårt för henne var att jag sjöng med och gång på gång vände hon sig om för att utreda varifrån ljudet egentligen kom.

När Korvasson är tjurig brukar vi sätta henne i sin barnstol vid en låda med köksredskap. Då lutar hon sig över kanten och rafsar tag i någonting och suger på det en stund och kastar det sedan till golvet, om hon inte hamrar och bankar med det en stund först. Jag ville filma hennes nyfunna passion för Beatles och passade på när hon var distraherad av alla köksredskap och riggade i smyg upp videokameran på köksbordet innan jag gick och satte på skivan igen. Det är viktigt att smyga med kameran, för om hon får syn på den upphör all spontanitet. Hon blir för nyfiken på kameran och stannar upp. Nästan varje gång vi har haft för avsikt att dokumentera något nytt framsteg med videokameran har det blivit en flopp. Den här gången hoppades jag att, utöver hennes Beatlesbeundran, lyckas fånga hennes nya huvudrörelse. Sedan någon vecka tillbaka lägger hon huvudet på sned titt som tätt och det är förtjusande. Ibland är hon lugn och lägger huvudet på sned och tittar på en med stora ögon och ibland avbryter hon en skriksession med ett hastigt snedläggande av sitt huvud, för att sedan fortsätta skrika.

I vanlig ordning hade vi ingen lycka i att fånga de nya framstegen. Allt som syns på filmen är en mamma och en pappa som sjunger Beatleslåtar och idiotar sig framför sitt oförstående barn. Men precis efter att jag hade sagt att jag skulle stänga av kameran innan vi hade skapat ytterligare en av tidernas tråkigaste filmer, med tummen på avstängningsknappen, började Korvasson att klappa i händerna till låten. Och eftersom jag inte hade hunnit stänga av kameran lyckades vi fånga hennes allra första handklappning på film. Det varade inte länge, då hon skrämdes av våra spontana och höga glädjerop, men det var klappningar och det finns på film.

Så även våra spontana och högljudda glädjerop.